Ett första inlägg om konsumtion

Idag fick jag för mig att sy en liten "necessär" (eller vad man nu ska kalla det) till mina frisörssaxar. Jag brukar oftast klippa mitt hår själv, men våra frisörssaxar försvann helt mystiskt. Så jag köpte nya, så har jag ju också att ta med då jag flyttar. Och så bestämde jag mig för att jag behöver något att ha dem i så att inte de här också försvinner.
 
Tadaa! Det är nu ni får berömma mig för min kreativitet och sytalang. Jag är väl sådär halvnöjd, symaskinen bråkade lite.. Men insidan gillar jag i alla fall!
 
 
 
I alla fall funderade jag lite då jag satt där vid symaskinen. Nog hade jag ju kunnat köpa en betydligt snyggare necessär. Egentligen. Och det är väl det som de flesta tänker allra först när de behöver något. "Jag köper det!"
Det är ganska skevt egentligen. Direkt när vi kommer på något vi behöver eller vill ha så köper vi det, eller funderar på att köpa det. Det handlar om precis allt, jag menar, vi betalar till och med för medlemsskap på dejtingsajter.
 
Jag vill inte skuldbelägga nån, för konsumtion handlar inte om enskilda individers tendenser. Det är hela samhällets kapitalistiska synsätt som gör att vi ofta inte ens tänker tanken på att "det här kan man göra själv", "jag kan fråga om min kompis har nåt sånt här som hen inte behöver", "min släkting är bra på det här. Jag kan be hen göra det/lära mig" eller också "behöver jag verkligen det här?", "om jag verkligen tänker efter". 
Kapitalismen ger oss en känsla av behov. Jag har massor av saker som jag inte behöver, men som jag tror att jag behöver. Och det är så lätt och går så snabbt att konsumera idag, vi behöver inte ens gå utanför dörren, att det blir det absolut lättaste alternativet.

Och ju lättare och snabbare det blir för oss att få den där varan framför oss, desto längre blir avståndet till arbetaren som gjort den. Och till naturresurserna den är gjord av. Vi förlorar respekt för arbete och för naturen.
 
Jag är fortfarande på bebisstadiet när det gäller kritiserande av konsumtion. Men jag har utvecklats mycket de senaste veckorna, och antagligen kommer det fler inlägg om det i framtiden.

  Om att passa in som feminist

Fanny skrev ett väldigt fint inlägg idag om systerskap, och hur feminismen inte ska skuldbelägga någon, eftersom vi alla är färgade av samma förtryck. 
 
 
 
Jag funderar ibland på det där, hur man borde vara/se ut/bete sig som feminist. Mycket därför att jag själv har känt mig väldigt fel. Jag känner inte att jag passar in i den bilden av feminism som jag själv har.
Den bilden jag har är väl ungefär nån i väldigt könsneutrala kläder/frisyr. Synligt hår på benen och under armarna (som även gärna visas upp), inget smink. Feministen ska även vara väldigt stor, inte nödvändigtvis i betydelsen lång eller tjock, utan stor som i att ta plats i rummet. Få folk att se på en. Och dessutom inte vara rädd för att ta diskussioner, vara arg och ropa ut och vägra förtryckas.
 
När jag skriver det så här blir det ändå ganska tydligt att (i stort sett) ingen är ju ut på det här viset. Själv tycker jag att jag kommer ganska långt ifrån. Jag är oftast orakad och osminkad men annars passar jag inte in. Jag klär mig ofta i väldigt stereotypt kvinnliga kläder, t.ex. klänningar. Och jag är väldigt liten, tyst, blyg, undviker att debattera "irl" (jag vill alltid ha tid att fundera igenom mina argument för att jag ska få det på rätt). Det är nog främst det här med min tysta personlighet som jag mest har känt skuld över, eftersom den gör att jag känner att jag inte alls passar in som feminist. Det är också en egenskap som jag är säker på att inte bara är en produkt av patriarkatet (även om det säkert också spelat in), utan även ett medfött personlighetsdrag. 

Därför känns det så väldigt befriande när Fanny skriver så här. Att jag får vara en del av feminismen trots att jag inte riktigt passar in på alla sätt.
 
 

  Manshat

Jag har länge velat skriva ett inlägg om just manshat, vad det är och huruvida det borde finnas, d.v.s. fyller det någon funktion, eller borde man som feminism ta avstånd ifrån det?
Nu har jag en del tid att döda så här kommer det. Ganska spontant, och en väldigt personlig syn på manshat och kvinnohat eftersom jag aldrig hittat nån bra definition hos någon annan. Det kan jämföras lite med begreppet homofobi, som också är lite svårtolkat. Det handlar trots allt inte om en rädlsa, såsom namnet säger. (Jag tänker mig dock homofobi på samma sätt som jag tänker på kvinnohat; en struktur som uttrycks i att (i homofobifallet) homosexualitet och homosexuella ses ned på och förtrycks. Läs mer om kvinnohat nedan.) 

Vad är manshat?
 
Att hitta någon bra definition på manshat är inte lätt. Det går inte att tänka "man"= alla män, "hat"=stark avsky och tänka att manhat är att hata alla män. Det blir kanske lite enklare om man ställer ordet manshat mot ordet kvinnohat, för kvinnohat är betydligt lättare att sätta fingret på.
Kvinnohat är inte heller att avsky alla kvinnor, vilket många tycks tro. "Men, jag älskar ju kvinnor!", kan nån säga och i mitt tycke är den kommentaren i sig väldigt kvinnohatisk. Jag kan tycka att ordet är lite missvisande, eftersom det faktiskt inte handlar om ett hat eller en avsky på det sätt som vi tänker mellan en person och en annan. Samtidigt tror jag att kvinnohatet har flera dimensioner, och finns både på strukturell och individuell nivå.
Kvinnohatet är en struktur som genomsyrar hela samhället, och det är en direkt följd av patriarkatet. Patriarkatet gör oss kvinnohatiska. Patriarkatet gör att vi ser män som bättre, starkare o.s.v., och det betyder att vi ser kvinnor som sämre, svagare o.s.v.. Alltså har vi en samhällsordning där vi inte bara ser upp till män, utan vi ser ner på kvinnor, och dessutom trycker vi ner/vill vi trycka ner kvinnor ännu mer. Jag tänker att det är det som är kvinnohat. Kvinnohat uttrycks genom att vi på olika sätt försämrar kvinnans ställning ännu mer, bl.a. genom att sexualisera henne, misstro hennes kompetens eller ge hennes intressen och uppgifter låg status. Och det är sånt som allmänt sysslas med i dagens samhälle (titta bara på t.ex. reklam)
Alltså, sammanfattat: kvinnohat är när vi ytterligare vill minska kvinnans ställning i samhället.
 
Om vi då vänder på det märker vi snabbt att det inte finns något strukturellt manshat att prata om. Eftersom männen är i topp finns det inget som gör att vi automatiskt ser ner på dem (som det är för kvinnor). Dock kan man kan använda olika typer av manshatiska uttryck för att "dra ner" män, och på så sätt utjämna skillnaden mellan män och kvinnor. Vanligt är att man så att säga vänder på rollen, och behandlar män såsom man har behandlat kvinnor. Alltså t.ex. ser ned på manliga sysselsättningar, tar inte "den vita heterosexuella mannens" problem på allvar, undvika män i grupp o.s.v. Ofta tolkas även belysande av problem och generaliserande som manshat ("män förtrycker kvinnor", "mäns våld mot kvinnor" o.d.) men där vill jag dra en gräns. Där tycker jag att det handlar precis om det: att belysa problem och generalisera. Precis som då man pratar om att "vita förtrycker svarta". 
 
 
Vad är syftet?

Som jag redan skrev så kan olika manshatiska uttryck fungera genom att få ner män till kvinnors nivå. Det handlar främst om att få oss, både kvinnor och män, att sluta se upp till mannen så mycket för att vi ska få rum att ta fram kvinnan. Några exempel:
-Man kan kritisera den äckliga machojargongen inom manlig sport, och således också framhålla ett mer traditionellt kvinnligt sätt att sporta, d.v.s. överlag mer uppmuntran och vänlighet. (Nu vet jag dock inget om sport, så jag kan tänka mig att även kvinnor blir allt mer "macho" här...)
-Man kan kritisera uttalanden i form av "men även män blir våldtagna/slagna av sina fruar/utsatta för sexism" för att belysa att kvinnor i betydligt högre grad utsätts för dessa saker, och att det då handlar om ett strukturellt problem.
-Man kan aktivt försöka undvika att umgås så mycket med män, så att man får en världsbild som mer centreras kring kvinnor och deras syn på saker (d.v.s. man blir mindre påverkad av patriarkatet).
 
Tycker du att detta låter lite väl extremt så kan jag ju berätta att det är precis det som "kvinnohatare" sysslar med hela tiden. Man fnyser åt kvinnors sätt att umgås och göra saker, och framhåller det manliga sättet. Man förnekar kvinnors problem genom att säga att "män visserligen också blir utsatta för sånt". Man undviker kvinnliga perspektiv (t.ex. ser inte "tjejfilmer", läser inte böcker av kvinnliga författare, vill inte lyssna på en kvinnlig politiker o.s.v.). 
 
 
Är det en bra metod?

Man kan ju fråga sig om det är faktiskt rätt att gå tillväga på detta sätt. Vore det inte bättre att, istället för att försöka sänka någon, bara försöka höja kvinnans status?
För det första vill jag igen göra skillnad på målet och vägen dit. (Jag har skrivit om det tidigare här.) Målet är jämställdhet, har alltid varit, kommer förhoppningsvis alltid att vara. För att det ska bli jämställt måste dock antingen kvinnor "höjas" eller män "sänkas", och att sprida detta så kallade manshat är alltså ett sätt att sänka män. Det är dock inget man planerar att syssla med när jämställdheten är uppnådd. Man vill inte sänka männen under kvinnors nivå.

Jag tänker att det får finnas olika personer för olika syften, och om några personer får slut på myten att män är super och allt de gör är det bästa som finns (nu överdriver jag, men se till poängen) så är det jättebra. För i nuläget är det väldigt svårt att få upp kvinnor till den nivån. Däremot är det kanske inte alla feminister som bör syssla med att "sänka" män, utan det får finnas någon för det, och så kanske någon annan sysslar med att höja kvinnor, och en tredje sysslar mest med att informera o.s.v. Det är lite som diskussionen om huruvida man ska vara "vettig" och konstruktiv som feminist för att fler ska våga sig med eller om man ska vara arg och vägra ändra sig för att bli omtyckt. Det behövs nog någon till allt. Alltså blir det inte bra ifall alla feminister börjar försöka dra män på det här sättet.

Som jag redan sa så finns det inget strukturellt manshat. D.v.s. manshatet är inte inpräntat i oss såsom kvinnohatet är. Kvinnohatet är inte bara det där att kvinnor blir slagna, sexuellt trakasserade eller får höra rakt ut att deras intressen inte är lika mycket värda. Det är mer den uppfattning vi, både män och kvinnor, har om kvinnor, snarare än individuella kränkningar och glåpord. Det är där det blir problematiskt med manshat. Eftersom det inte finns ett strukturellt manshat kommer det då istället att mest bestå av just individuella kränkningar. Och jag är nog inte beredd att uppmuntra någon till det. 
Men jag tror att det finns sätt att försöka riva ner den positiva synen på allt manligt, utan att man ska behöva kränka enskilda personer. 
 

  En månad

Det är en månad kvar nu tills jag flyttar till Stockholm! (Okej, det var en månad igår.) Det känns ändå väldigt långt borta. 
Just nu är jag på sjukhuset. Fick lunginflammation. Sitter nu och sysslar med det enda rätta... tar photoboothbilder på mig själv, såklart!
 
       
 
       
 
       
 

  Om att tänja på sina principer för att passa in

Jag köpte en cider idag för att "fira" att jag är ledig i helgen. Och jag behövde inte visa id, vilket är rätt underligt med tanke på att de ska fråga alla som ser ut att vara under 30, jag är 19 och jag har fått höra att jag ser ut som en 14-åring. Kanske jag plötsligt ser ut att kunna vara över 30?
 
 
Nåväl, det är ganska intressant att se hur min syn på alkohol har förändrats mycket på en ganska kort tid. För bara ett halvår sen var jag helt anti, och blev nästan arg när jag nån gång var tvungen att köpa en öl till mamma för matlagningen bara för att jag då "bidrog till alkoholkonsumtionen".

Det är inte direkt så att jag är någon alkoholist nu heller, men min inställning till alkohol har helt klart förändrats. Att bara sådär köpa en cider inför en fredagskväll var förut inget alternativ, men nu känns det helt okej. Jag vet att det delvis beror på att saker har varit lite upp och ner på sistone, och jag ofta känner att jag behöver något (om det så är chips, choklad, lite nya kläder, en hel säsong av en serie på en kväll eller alkohol) som hjälper för stunden. Men samtidigt vet jag också att omgivningen har påverkat mig en hel del.
 
Många av mina vänner har nyligen "börjat" dricka (från att ha varit som jag, och i princip aldrig druckit), och det har självklart påverkat mig. Plötsligt insåg jag att jag satt ensam i min nykteristbåt, och det kändes lite obehagligt att vara så övergiven. Det har fått mig att, i alla fall i mina egna tankar, glida lite ifrån människor och det har självklart lett till funderingar såsom "Men skulle det vara så farligt att bara prova lite? Om jag anpassar mig lite så kommer vi kanske hitta tillbaka till varandra? Eftersom det är jag som är ensam är det väl jag som måste ändra på mig?". Så småningom har dessa funderingar, som först ledde till beslut om att "ifall jag blir bjuden kanske jag inte säger nej", slutligen lett till att jag självständigt köper en cider inför en fredagskväll hemma, utan att någon kommer att se mig dricka den eller ens veta att jag gör det.
 
Det är lite läskigt det där att veta hur beroende man är av andra, även fast man inte vill tro det. Att dricka en cider då och då är ingen big deal kanske nån tycker, och nä, det är det ju inte. Men om jag tänker lite större... Tänk om jag träffar en partner eller god vän i framtiden med t.ex. väldigt rasistiska eller kvinnofientliga åsikter. Kommer jag då att anpassa mig, och så småningom ändra åsikter helt? 
Att utveckla sitt tankesätt genom att få fler perspektiv och erfareheter är självklart bra! Men när man börjar tänja på sina principer för att passa in och få andra att tycka om en, då blir det problematiskt. 

  The kids are all right (filmtips)

Här kommer ytterligare ett HBTQ-filmtips. Troligen min favorit (hittills)!

The Kids Are All Right. Filmen är från 2010, med Julianne Moore, Annette Bening, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska och Josh Hutcherson.
 
 
Filmen handlar om en familj med två mammor och två barn, där barnen har kommit till med hjälp av samma donator. Systern Joni har precis fyllt 18 och hennes bror Laser övertalar henne att kontakta deras donator. De träffar honom i hemlighet, men så småningom berättar de det för sina föräldrar. Det berättas sedan om hur det går när donatorn kommer in som en del i familjens liv och rör om alltihop.
 
Det jag älskar så mycket med den här filmen är att den precis lika bra hade kunnat handla om en familj där föräldrarna var ett heterosexuellt par. Storyn och alla känslor omkring hade varit precis densamma. Men ändå har de valt att bygga filmen kring ett lesbiskt par.
Det gör det hela väldigt naturligt och på något sätt avslappnande att se på. Vanligtvis problematiserar HBTQ-filmen mycket, och skildrar baksidorna av att leva t.ex. i en homorelation. Den här filmen fäster ingen vikt vid homosexualiteten och det känns ganska befriande (även om det självklart också behövs filmer som visar de problem som finns kring homosexualitet enbart för sexualitetens skull).
 
Jag gillar att filmen visar att även homopar har likadana problem i sin relation, problem som inte har med homosexualiteten att göra.
Homorelationer visas gärna upp som något riktigt fint och perfekt. I t.ex. äktenskapsdebatter vill man gärna prata om det där homoparet som levt ihop i 10 år och är så lyckliga tillsammans, och ställa det mot heteroäktenskap som sker i Las Vegas på fyllan, för att övertyga människor att det duktiga, lyckliga homoparet självklart behöver få gifta sig). Tanken är såklart god, och visst känns den bilden bättre än den som homo-motståndarna vill ge.
 
Men det är ändå lite problematiskt i och med att det ger en bild av att alla homorelationer är perfekta, enbart eftersom personerna i den ju får utöva sin egen sexualitet fritt, eller något sådant. Man glömmer bort att en i en homorelation finns ofta precis samma problem som i en heterorelation. Homorelationer är inte "finare" eller "renare" än heterorelationer (och tvärtom såklart).
Det gör att homopar kan känna att de har ett slags ansvar att visa upp den perfekta relationen, bara för att upprätthålla den här bilden (och på så sätt få ökad acceptans). Dessutom kan (homosexuella) unga som ännu inte hunnit "prova på" lätt få den uppfattningen om att en homorelation kommer att kännas helt rätt/vara helt problemfri, vilket man ju sedan märker att inte alls stämmer.
Den här filmen går emot den bilden om den perfekta lesbiska relationen, och visar ett helt vanligt äktenskap, där det självklart finns problem. 
 

  Jag kom in!

Så.. jag måste väl berätta att:
 
 
 
Natten innan resultaten skulle komma drömde jag säkert hundra olika drömmar om hur jag går in och ser resultatet. Självklart var det olika i alla drömmar, och sen när jag väl såg det riktiga resultatet visste jag inte riktigt om det var en dröm eller inte. 

Men nej, jag ska till Stockholm! Om drygt en månad. Wow!
 
 
 
 
 
 

  Filmtips: Children's Hour

Sanna har påbörjat ett "projekt" som hon kallar flatfilmsfredag! Där tipsar hon om filmer som utgår ifrån lesbiska kvinnor, med syftet att vidga normen och få fler intresserade. "På samma sätt som filmer med till övervägande del kvinnor i rollerna, [...], anses angå enbart kvinnor så anses filmer om lesbiska kvinnor angå just lesbiska kvinnor – men det ska vi väl råda bot på?", skriver hon.
 
Och jag är helt med. För såna som jag, som bor på landsbygden, nära en mindre stad, och dessutom nästan i ett bibelbälte, är det faktiskt sällan man stöter på hbtq i vardagen. Jag känner några homo- och bisexuella personer, men det tror jag mest är för att jag gärna rör mig i de kretsarna. Det är inte så lätt att hitta hbtq-personer här, inte för att det inte finns, utan för att man inte kan vara särskilt öppen.
Det blir därför en ond cirkel. Människors fördomar och trångsynthet gör att personer inte vågar vara öppna med sin sexualitet. Det i sin tur gör att dessa trångsynta personer aldrig får nån chans att öppna ögonen och så fortsätter det så. 

Ett bot på det skulle mycket väl kunna vara filmer/litteratur. Vi behöver normalisera hbtq och ett sätt att göra det, utan att tvingas offra sig själv eller andra, är att ge människor en inblick i det genom filmer.  
Därför tänkte jag att jag också skulle vara med och tipsa lite om filmer jag har sett som går på det temat. 
 
Därför börjar jag helt enkelt med en rätt gammal film. The Children's hour
Filmen är från 1961 (och är således inte i färg, men det tycker inte jag spelar så stor roll) och Audrey Hepburn och Shirley MacLaine är huvudrollsinnehavare.
 
 
Karen och Martha, som de heter i filmen, driver en flickskola och det har precis börjat gå bra. Karen bestämmer sig för att hon ska gifta sig med en man så småningom, och Martha gillar inte riktigt den idén. Några av barnen på skolan snappar upp en del av detta och börjar sprida ryktet att Karen och Martha är älskarinnor och känner mer för varandra än vänskap. Detta gillas inte av barnens föräldrar, och snart står skolan tom. 
Det som ändå bara var ett dumt rykte visar sig i slutändan innehålla en del sanning.
 
Filmen utspelar sig som sagt på 60-talet, och det är ganska trevligt att upptäcka att samhället faktiskt har utvecklats. De två kvinnorna skulle idag inte bli utstötta på det sätt de blev på 60-talet.
Däremot kom jag att tänka på hur mycket det på den tiden ändå handlade om okunskap. För de flesta (i filmen i alla fall) kändes tanken på två kvinnor som älskarinnor ganska onaturlig och konstig. Jag fick känslan av att de flesta hade kunnat vänja sig vid det om de bara hade fått en närmare inblick, och att de då hade varit ganska ok med det. 
Idag är de flesta av oss ganska välupplysta. Vi fattar att ett lesbiskt förhållande inte är nåt jättekonstigt och perverst utan ändå ganska likt ett heterosexuellt förhållande. Och ändå är homofobin så utbredd, och det sker bara grövre och grövre hatbrott. Så jag vet inte om något i utvecklingen har slagit slint, eller om det helt enkelt bara finns rötägg i alla generationer.
 

  Det är skillnad på målet och på vägen dit

Ofta stöter man på människor som menar att feminister är de som är mest sexistiska, eftersom de/vi pratar så mycket om kön och ofta vill ha könskvotering o.s.v.
De flesta som säger detta verkar vara kvinnofientliga personer som inte själva bryr sig ett dugg om jämställdhet på riktigt, utan bara vill tysta "de där gapiga kvinnorna". Men jag har också hört liknande argument från en del feminister och jämställdhetsförespråkare. Många tycker att man inom feminismen inte borde fokusera på kön alls, t.ex. genom att införa könskvotering till bolagsstyrelser eller lyfta främst kvinnlig litteratur/konst eller göra bechdeltest på filmer. 

Jag gillar inte heller då det blir fokus på kön. Men jag tror att det är viktigt att se två skilda perspektiv. Det framtida målet, och vägen att komma dit. 

Det framtida målet är för mig en värld där kön inte spelar någon roll alls. Där ingen tänker på hur många kvinnor respektive män det finns i en styrelse eftersom det är alldeles irrelevant. Där det inte finns kvinnliga eller manliga egenskaper, och ingetdera av könen står "över" det andra, inte ens omedvetet.
 
Men hur kommer vi dit? Genom att fortsätta som förut? 
Låt mig berätta hur det ser ut idag:
Det är männen som har makt. Jag kan inte siffrorna men det är en betydligt större andel män som styr i t.ex. olika företag eller riksdagar än kvinnor. Och folk tror att de är där p.g.a. kompetens. 
Det här tycker jag är väldigt tydligt kvinnohat. Man säger "Vi ska inte ha könskvotering. Människor ska väljas in baserat på kompetens, inte kön", samtidigt som man ser tydligt hur det ser ut idag. Det är som att säga att män helt enkelt är mer kompetenta än kvinnor. 
Och så är det inte. För vi har redan en typ av könskvotering. En som gynnar främst vita, friska, heterosexuella, cis-män. Det är inte någon slump att just den gruppen av människor har, och hela tiden fortsätter ha, den största delen av makten. Det är ju de som står på "toppen" i samhället. Det är den gruppen vi, ofta omedvetet, ser upp till, vill vara som, och ger tolkningsföreträde och makt. Vi vill att den gruppen ska ha makt eftersom vi (igen, omedvetet) tror att det är just de männen som är bäst.
 
Vad det beror på, alltså varför männen ses som de "bästa" i samhället, går jag inte in på mer här. Det blir alldeles för långt och jag har inga klara svar. Men vi kan kanske enas om att det delvis handlar om tradition? Män har alltid haft makten, det är alltså inte konstigt att vi tänker att "det har ju fungerat förut, då fortsätter vi så" och då tycker att det blir väldigt konstigt och ovant ifall någon kommer och bryter mönstret.
Jag kan ärligt säga att jag har väldigt svårt att se framför mig en rullstolsbunden svart kvinna som chef för ett stort företag. Även om jag ju vet att hon säkerligen hade klarat det lika galant som vilken man som helst. Därför är det ju självklart att det främst är just vita män man (ofta omedvetet) söker efter när man t.ex. vill anställa en ny chef, och då är det också just vita män som man hittar. (Man vill alltså hellre anställa en man än en lika eller mer kompetent kvinna eftersom man hela tiden har en omedveten bild av att det "ska" vara en man. Man hittar det man letar efter. Det är det som är könskvotering (även om den inte sker lagstadgat eller medvetet).)
 
Och och det då känns så ovant, vad är då det bästa sättet att få det att kännas naturligt? Jo, att kvotera in fler kvinnor! Om vi försöker ett tag med ett 50-50-system t.ex. i styrelser och liknande, så kommer ju så småningom bilden av "chefen" eller "person med makt" att vidgas och även omfatta kvinnor. Alltså kommer man i framtiden inte längre att omedvetet vara ute efter enbart den vita mannen när man ska anställa människor till höga positioner, utan man börjar anställa människor utan att tänka på kön. Alltså behövs könskvotering inte längre, precis som i den framtida idealvärlden. 
 
Könskvotering, eller överlag att fokusera på att lyfta fram kvinnor, är enbart ett redskap för att komma till en punkt där vi inte längre behöver göra just det. Jag tror att genom att i större grad lyfta kvinnan så kommer vi att frångå det system vi har idag där mannen är "bäst"/"står på toppen", och när det är gjort, när män och kvinnor är lika, då kommer könet inte att spela någon roll. 

  Om att se sig själv som en del av strukturen

Jag tycker jag fick till ett riktigt bra svar på ett inlägg av Sanna om privilegiet att kunna skaffa barn, så jag postar helt enkelt ungefär detsamma här också.
 
Sanna skrev: "Men någonstans tänker jag att det inte får glömmas bort att fertilitet är ett privilegium. Inte alltid något kärt privilegium, precis som många män kan känna att det inte alls är särskilt lattjo att vara man alla gånger, men likväl ett privilegium." 
 
Jag tycker det anknyter rätt bra till tidigare diskussioner om t.ex. vithetsnormen och att försöka se var man själv står i hierarkin även om man kanske inte känner sig så privilegierad.

Som kvinna står jag ju under mannen och även om det gör mig strukturellt diskriminerad så måste jag vara medveten om att jag ändå som vit kvinna står över den färgade kvinnan i samhället.

Så även om man som väldigt fertil kvinna kan tycka att det är jobbigt att tvingas göra aborter hela tiden så är man ändå (kanske inte som individ, men som del av en grupp!) privilegierad jämfört med en infertil kvinna.
Det är så svårt att börja jämföra på individnivå eftersom alla ändå är så olika. För det finns säkert många infertila kvinnor som inte vill ha barn, och därför kan tycka att det är rätt nice att ha ett "inbyggt" preventivmedel. I det fallet har ju den infertila kvinnan det betydligt bättre än den fertila kvinnan som hela tiden tvingas skydda sig väldigt noga och göra aborter. Men strukturellt har den fertila kvinnan det ändå bättre, eftersom hon, som Sanna skriver, har privilegiet att kunna välja.

 

Jag tror alltså att det viktiga här är att försöka se sig själv som en del av strukturen. Visst kan även den heterosexuella, gifta, vita cis överklass-mannen känna sig orättvist behandlad, men han måste ändå förstå att han hör till den grupp som står överst i samhällshierarkin.

 
 

  Att barn beter sig som vuxna är inte gulligt när vuxna beter sig som svin

Jag tänkte berätta om en sak som inträffade för länge sen. Jag gick i lågstadiet (som vi i alla fall kallade det på den tiden), antagligen i sexan. Jag var alltså typ 13 år (och ganska fjortis och allmänt ytlig, men det hör kanske inte till saken). Vi brukade ofta spela fotboll på rasterna, och eftersom jag gick i en så liten skola var även de yngre klasserna ofta med i spelet.
En dag var det en yngre pojke, jag tror han bara var etta (alltså runt 8 år) som var med och spelade. Han var en sån där ganska tuff kille, som ställde till med en del bråk.
 
Vi hade antagligen paus eller något för jag och mina klasskompisar stod i en klunga, men jag gissar att vi ändå höll på och "lekte" och fånade oss lite, sådär som man gör. Då kommer dendär 8-åringen dit, och jag vet inte om jag böjde mig eller något, men plötsligt går han förbi bakom mig och säger "Åh, het röv!". 
 
Det här var ju såklart jätteroligt och vi alla skrattade. Pojkens storebror var också där och var väl lite stolt över sin lillebror som var så rolig och betedde sig sådär redan. Jag tycker också att det var roligt, och ganska gulligt. Men det var då.
 
Nej, det är inte gulligt eller roligt att kommentera någons kropp på det sättet. Vi tyckte ju det, eftersom han var så liten och ändå sa nåt som vanligen vuxna säger. Jag menar, om han hade varit en 60-årig gubbe hade vi alla tyckt att "usch, så äckligt!". Men det är egentligen ingen skillnad. Det är precis lika äckligt med en sexistisk 8-åring som en vuxen person. Och det känns ju extra sorgligt att ett litet barn redan har fått lära sig att se ner på kvinnor. 

Och genom att skratta gjorde vi ju det bara värre. Vi bekräftade att det är okej att säga så, att det till och med är önskvärt och ger honom positiv uppmärksamhet. Det är väl inte så konstigt att han, precis som ungefär alla andra av oss, säkert växer upp med en nervärderande syn på kvinnor och kvinnokroppen. 
Jag önskar att jag då, istället för att skratta (och såklart skämmas lite), hade sagt till på skarpen att han inte har med min kropp att göra och att han inte har rätt att ta sig friheter att bedöma den.
Men hur skulle jag ha vågat det? Det vågar jag ju fortfarande inte (även om jag har slutat skratta, utan istället surt går iväg och svär för mig själv). 

  Är det relevant att tänka på vad en abort kostar för samhället?

Lady Dahmer skriver i sin blogg om aborter, och så uppkom en diskussion om huruvida det är relevant att prata om sjukhuskostnader i samband med aborter. Det tycker jag absolut att det är!
 
LD skriver att det är fascism om man tycker att alla människor inte ska få sjukvård (d.v.s. de som handlat oansvarigt). Jag känner inte till ideologin tillräckligt för att uttala mig i det, men visst kan det vara så. Jag tycker inte att det är rätt att endast några ska få sjukvård. Självklart ska alla få sjukvård, och alla som vill ska få göra aborter oavsett av vilken orsak de blev gravida eller varför de vill göra abort!
 
Men att prata om sjukhuskostnader kan ändå vara relevant. Inte i politiska frågor, för det är då det blir väldigt skevt. LD skriver: "Jag kanske inte har lust att betala för idioter som inte har vett att sätta på sig säkerhetsbältet i bilen eller använda hjälm när de cyklar eller ansvarslösa som glömt stänga av spisen eller till föräldrar som skaffar fler barn de har råd med eller rökare som drabbas av cancer", och menar då att man ändå inte kan neka dessa personer sjukvård bara för att de ställde till det själva. Och jag håller självklart med! Människor måste få handla oansvarigt, och begå misstag. Att tänka något annat känns som en väldigt unken människosyn, eller om man pratar abort: kvinnosyn. 
 
Däremot kan frågan om vårdkostnader vara relevant i den enskilda individens funderingar om moral och etik. D.v.s. "Hur ska jag handla etiskt rätt?". Alla väljer själva vem/vilka de vill inkludera i att handla etiskt mot, man brukar prata om etiskt objekt. Etiska objekt kan vara vänner och bekanta, alla människor, djur, naturen, staten o.s.v. Människor väljer alltså vilka de vill tänka på i sitt handlande. En del tycker att enbart människan är viktig, medan andra vill inkludera djur (och blir kanske således vegetarianer) eller natur (och börja sopsortera o.s.v.).
Som jag ser det har ingen nån "skyldighet" att inkludera något, det får man välja själv. Däremot tror jag att det alltid är nyttigt att tänka från så många synvinklar som möjligt. Fundera "bryr jag mig om att agera moraliskt mot andra människor? mot djur? mot naturen? mot staten?" o.s.v.

Därför känns det relevant att prata om sjukvårdskostnader! Att tänka "vill jag försöka låta bli att belasta sjukvården i den mån det är möjligt?", och mitt svar på frågan är självklart ja. Det är bl.a. (det finns såklart hundra andra orsaker också) därför jag tänker till en gång extra innan jag har oskyddat sex, innan jag åker bil utan bälte eller innan jag super mig alldeles galet full på midsommar. För att det för mig känns moraliskt fel att ha andra att betala för något jag lätt hade kunnat undvika.
 
Sen, ifall skadan redan är skedd, tänker jag inte moralisera och neka någon sjukvård. Jag säger inte heller till någon att "Nej, gör inte så! Tänk på hur du belastar sjukvården!". Det är, som sagt, upp till var och en ifall man vill ta med sjukvården som etiskt objekt. Men det känns relevant att ta upp hur mycket en abort kostar, eftersom den kvinna som ännu inte haft oskyddat sex ska få chans att fundera på ifall hon vill se sjukvården som ett etiskt objekt. För att kunna bedöma det behövs ju ofta fakta!
Sen om hon av olika orsaker bestämmer sig för att en sån sak som kostnader inte är viktig är det alldeles okej för mig. Men det är inte så enkelt att man bara kan avfärda det som fascism och alldeles irrelevant.
 

  Nya böcker

Fick ett infall och beställde hem lite böcker... Jag har en hel hög med olästa böcker här som jag bara inte tycks komma igenom, och ändå beställer jag bara nytt. Fast nåja, det är bra att ha på lager.
 
Jag är lite arg på mig själv för att jag älskar att köpa böcker. Det kostar inget att låna från biblioteket, och det är betydligt mer miljövänligt. Men jag älskar att ha en massa böcker i bokhyllan. Jag hör till dom som vill ha eget bibliotek hemma, om än ett litet sådant, med mina favoriter.
 
De jag beställde var i alla fall dessa:

 >Barbara Ehrenreich - Barskrapad: konsten att hanka sig fram
En bok jag råkade höra om, och fick för mig att beställa. Jag skulle gärna vilja veta mer om just ekonomi och klass så jag tänkte väl att det här kunde vara en liten början.
 
>Katarina Wennstam - En riktig våldtäktsman
Jag har tänkt läsa den här boken väldigt länge, eftersom den alltid då och då kommit på tal i feministiska kretsar. Handlar om samhällets syn på våldtäktsmän.
 
>Murakami Haruki - Sputnikälskling
Min favoritförfattare! Jag har flera böcker av honom, och den här känns väl lite som en bok jag bara måste köpa därför att jag vill ha hela samlingen. Men visst verkar den också riktigt bra, precis som alla hans böcker. Och jag kände att det behövdes lite skönlitteratur också.
 

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta och läsa på något av det jag har på lager. Jag håller på med en annan bok av Murakami Haruki: Kafka på stranden. (Den läser jag på engelska dock.) 
 
 
 
 

  Leva i nuet?

Wow, hur blev det juli redan? Tiden bara flyger iväg och jag hinner inte med.
Nåja, livet är rätt trist just nu så det gör inget om det går fort. Dessutom väntar jag till 12.7, då antagningsresultaten borde komma.
 
Jag börjar verkligen känna mig pepp på att börja leta bostad o.s.v., och det går ju inte nu då jag inte ens vet vilken stad jag kommer att befinna mig i. 
 
För övrigt har jag rätt svårt med det där att "leva i nuet". Jag vet väl inte riktigt vad det innebär. Jag planerar och drömmer väldigt mycket om framtiden, både "verkliga" drömmar och mindre seriösa sådana (som mer är fantasier). Jag ser mig hela tiden som påväg någonstans. Självklart kan jag ibland också bara njuta av att ta allt som det kommer, men samtidigt tycker jag om att fundera på framtiden. Det blir som att uppleva saker två gånger när man först för gå igenom det i huvudet och sen uppleva det på riktigt.
Jag vet inte riktigt om det är en bra egenskap eller inte...

RSS 2.0