Jag funderar lite på det här med systerskap som verka sticka i mångas ögon. Många verkar tro att systerskap innebär att man inte får kritisera andra kvinnor, eller att man ska känna nån slags samhörighet med alla kvinnor bara för att de är kvinnor.

 

Jag vet inte om det finns någon allmänt vedertagen definition av systerskap, men jag tänker att det i all enkelhet handlar om att skydda andra kvinnor från sexism och kvinnohat, både genom att kämpa emot andra som utsätter kvinnor för det och genom att inte själv utöva det. 

 

Jag tänker t.ex. att det handlar om att ta kvinnor på allvar när de berättar om saker som våldtäkt. Att säga ifrån när en kvinna får höra att hon är en "jävla hora" eller liknande. Att inte förakta kvinnor som har "för mycket" eller "för lite" sex. Att lyfta och berömma kvinnor i sammanhang där man själv har ett visst inflytande.

 

Allt detta kan man rimligtvis göra, trots att man kanske inte gillar personen egentligen. Det handlar ju inte om att man ska älska varenda person av kvinnlig kön, och alltid vara sams. Det handlar snarare om att inte hugga ned andra kvinnor för att själv ställa in sig hos män.

(Något vi kvinnor tyvärr gör väldigt ofta: Vi baktalar kvinnor för att vi själa ska framstå som bättre. Vi föraktar kvinnliga egenskaper och försöker framhäva de mer stereotypt manliga egenskaperna hos oss själva. Vi föraktar våldtagna kvinnor för att skydda den manliga förövaren. Vi undviker att lyfta andra kvinnor, därför att vi är rädda att de ska ta det inflytande vi har fått ifrån oss. Osv.)

 

Systerskap, tänker jag, handlar inte om att älska alla kvinnor bara för att de är kvinnor. Det handlar om att sluta förakta kvinnor bara för att de är kvinnor. 

 

Jag menar därför att man visst får kritisera andra kvinnor om man tycker att deras åsikter är åt helvete. Men om en kvinna redan får höra av hundratals personer att hon är en äcklig manshatande hårig feministslyna (eller vad nu folk kan hitta på), är det kanske inte rätt stund och plats att framföra att du tycker att hon är lite för extrem ibland. Systerskap handlar här om att komma ihåg vad det är man egentligen kämpar emot (patriarkatet), och istället lägga fokus (och kritiken) på det.

Jag läste att Foki och hennes partner sen flera år tillbaka har gjort slut. Jag tittade på en del kommentarer och blev (igen) medveten om vilken enorm hysteri vi har kring kärleksförhållanden.

Vi ska alltid sätta vår kärleksrelation först. Många kritiserade Foki för att hon inte hade gjort det, utan istället fokuserat mer på sitt jobb. Så får man självklart inte göra. Ännu värre är om man tycker att typ ens vänner är viktigare. Eller nån hobby man har. Relationen är nämligen det som kommer i första hand. Man ska alltid vårda den, typ se till att man ligger så ofta som man borde, att man går på dejter regelbundet och inte blir för inrutade i vardagen. Man får ju inte tappa gnistan. Man ska vara spontan och köpa blommor eller överraska på andra sätt, och gå i terapi ifall det börjar strula. 

 

Jag har inget emot varken överraskningar, att ligga ofta eller gå i terapi. Felet ligger i att vi ska göra allt det för att förhållandet ska hålla. Inte för att man vill eller för att det är roligt. Att förhållandet håller ses som något värdefullt i sig. Det är också därför folk tycker att det är så gulligt med det där paret som har varit ihop sen högstadiet. Ingen bryr sig om hur lyckliga personerna ifråga är med varandra, bara det att de har hållit ihop så länge ses som något fint. Trots att det nyförälskade paret (eller till och med dom där som bara träffas ibland och har sex) kanske har det mycket roligare tillsammans ses deras förhållande aldrig som lika bra och fint som de som varit tillsammans i en massa år. Därför blir också folk så ledsna nu när Foki och Ricky gör slut efter 8 år (eller hur länge det nu var), trots att man ju kan utgå ifrån att förhållandet i slutändan inte funkade särskilt bra. "Så synd, med tanke på att ni var tillsammans så länge", säger folk. Jag tänker snarare att det var väl skitbra att de valde att gå skilda väga om de märkte att de mådde dåligt av att vara tillsammans. 

Jag vill inte låta osympatisk, för jag förstår att det kan kännas jobbigt när det tar slut. Fast jag tänker bara att om vi inte gjorde förhållanden till en sån big deal från början så skulle det inte heller vara så jobbigt att göra slut. Jag är alltså igen självisk, och vill göra livet så lätt för mig som det bara går. Jag vill inte se på förhållanden som nåt slags projekt som ska vara livet ut, för att då har jag lyckats. Jag vill snarare helt enkelt bara umgås med folk jag gillar. Ifall det känns fel vill jag inte försöka lappa ihop något trots att det skaver, bara för sakens skull, för att förhållandet ska hålla förevigt till varje pris. Jag vill inte heller att det ska kännas som att en massa år har varit bortkastade bara för att det kanske inte höll med den där personen. 

 

Jag önskar att vi kunde se mer på kärleksförhållanden som vi såg på vänskapsförhållanden. Oftast umgås vi med folk vi gillar, så ofta som vi trivs med, och vi gör som vi vill. Är det nåt som går fel så slutar man helt enkelt umgås och umgås istället mer med andra eller hittar nya vänner. Man sitter inte och funderar en massa på hur man ska få "tillbaka" gnistan med vänner man inte riktigt klickar med längre, och man accepterar sällan att en vän gör något man tycker är orättvist eller otrevligt. (Självklart finns det massor av normer och problem i vänskapsförhållanden också, men överlag, eller i alla fall i högre grad än bland kärleksförhållanden, ser det ut på det viset.) Ifall vi tillämpade detta mer på våra kärleksrelationer tror jag att vi hade blivit bättre på att umgås med människor som faktiskt får oss att må bra. Vi hade också kunnat lägga all den energi vi lägger på att vårda relationer på något annat, roligare. Och när det tar slut hade det inte varit lika jobbigt. 

Jag tänker fortsätta lite på samma tema som i det här inlägget.

Homofobi syns och hörs väldigt ofta. Jag tror att jag i stort sett varje dag under min högstadietid fick höra "bög" som ett skällsord (alltså inte riktat mot mig, utan mot andra personer, eller till och med saker). Öppet homosexuella personer får utstå en massa påhopp (tänker t.ex. på bloggare och liknande). "Vi borde införa den ryska homolagstiftningen också i Finland" vågar jag inte ens räkna hur många gånger jag har hört det senaste året. Titt som tätt är det också någon som "tänker på de stackars barnen" och tycker att homopar inte borde få adoptera.

 

I många fall tas detta på allvar, och någon ryter ifrån. Men det finns också många fall där ingen gör det. Istället bortförklaras det, skämtas om osv. Jag har full förståelse för att den som blir utsatt inte orkar ta det på för stort allvar och istället skämtar bort det (t.ex. när Dennis M skämtar om att han ska föda hans och hans partners barn genom näsan, som svar på en elak kommentar). Många homofobiska uttalanden kan tyckas så idiotiska att de är lätta att skämta om. 
På samma sätt går det ofta lätt att avfärda och ignorera. Jag har kommit på mig själv att göra detta speciellt när det gäller äldre personer. Jag tänker att det var så de växte upp och att jag ändå inte kan göra något. "Äh, dom idioterna bryr vi oss inte om", kan man kanske säga som tröst åt sig själv eller någon som blir utsatt. Och det är ju fint. Allt som gör att en utsatt människa får det lättare att klara sin vardag är jättebra.

Det var aldrig någon, vad jag hörde, som under min högstadietid sa ifrån när man hörde "bög" användas i de mest konstiga situationer. Istället skrattade man kanske, eller reagerade inte alls. Ifall någon nånsin tog upp det kom man kanske fram till att "man menar ju inget illa, det är bara ett ord". 
När man läser homofoba kommentarer på internet om är det ofta ingen som reagerar. Istället sitter man (inklusive jag själv) och suckar och tänker "jävla idioter", men utan att göra något överhuvudtaget.

 

Jag tänker att vi måste bli bättre på att säga ifrån. Oavsett hur idiotiskt det som sägs än är så borde vi visa att det inte är okej. Inte skämta bort. Inte ignorera. Säga "Du, det där är riktigt elakt sagt, och det är absolut inte okej att säga så till någon". För grejen är att dessa personer som sprider sin idioti är egentligen inte idioter. De är inte nån slags konstig folkgrupp som bor långt ute i nån skog nånstans. Det är personer mitt ibland oss, som påverkar sina medmänniskor, kanske uppfostrar egna barn och barnbarn. De är mina släktingar, mina bekantas släktingar, och kanske de som nästa generation (en mängd personer med en mängd olika sexualiteter) kommer att växa upp bland. Därför kan vi inte låtsas som att dom inte finns.

För ett par månader sen var jag på en temakväll med en rad föreläsningar. Temat var "Annat sex", och det handlade om lite HTB, poly, bdsm och så. En sak jag lärde mig där, och som jag vill dela med mig av, var ordet medglädje. 

 

Ordet kom upp i samband med poly. Man berättade om en undersökning som gjorts där personer som levde i nåt slags polyförhållande (allt från öppet förhållande till ömsesidigt förhållande mellan tre eller fler personer och en massa varianter på det) hade fått svara på frågor om hur de själva och omgivningen uppfattade detta. En av frågorna handlade om svartsjuka, och det var i det sammanhanget medglädje dök upp. Medglädje kan alltså ses som en motsats till svartsjuka. D.v.s. man känner glädje när någon man tycker om kan ha det bra med någon annan än en själv.

 

Det här var en väldigt ny tanke för mig. Jag tror nämligen att tvåsamhetsnormen är en av de normer som har påverkat mig mest. Jag har visserligen börjat förhålla mig kritiskt till den, och tänker mig att tvåsamhet leder till bl.a. många fällor när det gäller jämställdhet. Det blir lätt att fastna i könsroller, och även lätt för den ena att sätta sig över den andra eftersom dessa relationer ofta anses väldigt privata.

Trots detta drömmer jag om ett liv i tvåsamhet. Ett liv där jag har hittat "the one" (eller snarare att jag är nåns "the one"). Jag vill helt enkelt vara den viktigaste personen i någons liv, för det hade helt enkelt varit den ultimata bekräftelsen för mig.

 

Jag försöker dock ändra på mig själv, främst för att jag märker att detta får mig att må dåligt. Det får mig att konstant mäta mig med andra ("Varför skulle någon tycka att en sån som jag är den viktigaste?"), känna svartsjuka (både när det gäller kärleksrelationer och vänskapsrelationer, och till och med blivande såna (typ "jaha, självklart sätter den där väldigt attraktiva människan sig bredvid någon annan i bussen, och inte bredvid mig..")) och uppleva mig ensam, som om jag alltid saknar något, trots att jag kan ha väldigt många nära vänner.

Jag tror att jag hade mått bättre av att helt enkelt kunna nöja mig med att vara på delad plats på viktighetsskalan.

 

Där tror jag att medglädje hade kunnat vara ett bra verktyg. Jag har redan tillämpat det i viss mån. D.v.s. när jag känner mig svartsjuk (det är ganska ofta. T.ex. när en vän har pratat om något viktigt med någon annan innan hen säger det till mig. Eller när någon jag känner i min klass går och sätter sig bredvid någon annan i föreläsningssalen. osv...) så försöker jag vända den känslan till medglädje. 

Jag tänker "så roligt att den här personen jag tycker så mycket om verkar ha så kul (med någon annan än mig)". Jag tror väl att efter ett visst antal gånger så ska den känslan komma automatiskt.

 

Jag tvivlar på att jag, åtminstone inom den närmsta framtiden, kommer att kunna bli av med den här drömmen om tvåsamhet. Men åtminstone kan jag göra mitt bästa för att fortsätta drömma på ett så smärtfritt sätt som möjligt.

Jag tänkte bara skryta berätta att jag ska på teater på fredag. Amadeus på dramaten, med bl.a. Adam Pålsson.

Jag är så excited! Vi har grymma platser dessutom: