För ett par månader sen var jag på en temakväll med en rad föreläsningar. Temat var "Annat sex", och det handlade om lite HTB, poly, bdsm och så. En sak jag lärde mig där, och som jag vill dela med mig av, var ordet medglädje. 

 

Ordet kom upp i samband med poly. Man berättade om en undersökning som gjorts där personer som levde i nåt slags polyförhållande (allt från öppet förhållande till ömsesidigt förhållande mellan tre eller fler personer och en massa varianter på det) hade fått svara på frågor om hur de själva och omgivningen uppfattade detta. En av frågorna handlade om svartsjuka, och det var i det sammanhanget medglädje dök upp. Medglädje kan alltså ses som en motsats till svartsjuka. D.v.s. man känner glädje när någon man tycker om kan ha det bra med någon annan än en själv.

 

Det här var en väldigt ny tanke för mig. Jag tror nämligen att tvåsamhetsnormen är en av de normer som har påverkat mig mest. Jag har visserligen börjat förhålla mig kritiskt till den, och tänker mig att tvåsamhet leder till bl.a. många fällor när det gäller jämställdhet. Det blir lätt att fastna i könsroller, och även lätt för den ena att sätta sig över den andra eftersom dessa relationer ofta anses väldigt privata.

Trots detta drömmer jag om ett liv i tvåsamhet. Ett liv där jag har hittat "the one" (eller snarare att jag är nåns "the one"). Jag vill helt enkelt vara den viktigaste personen i någons liv, för det hade helt enkelt varit den ultimata bekräftelsen för mig.

 

Jag försöker dock ändra på mig själv, främst för att jag märker att detta får mig att må dåligt. Det får mig att konstant mäta mig med andra ("Varför skulle någon tycka att en sån som jag är den viktigaste?"), känna svartsjuka (både när det gäller kärleksrelationer och vänskapsrelationer, och till och med blivande såna (typ "jaha, självklart sätter den där väldigt attraktiva människan sig bredvid någon annan i bussen, och inte bredvid mig..")) och uppleva mig ensam, som om jag alltid saknar något, trots att jag kan ha väldigt många nära vänner.

Jag tror att jag hade mått bättre av att helt enkelt kunna nöja mig med att vara på delad plats på viktighetsskalan.

 

Där tror jag att medglädje hade kunnat vara ett bra verktyg. Jag har redan tillämpat det i viss mån. D.v.s. när jag känner mig svartsjuk (det är ganska ofta. T.ex. när en vän har pratat om något viktigt med någon annan innan hen säger det till mig. Eller när någon jag känner i min klass går och sätter sig bredvid någon annan i föreläsningssalen. osv...) så försöker jag vända den känslan till medglädje. 

Jag tänker "så roligt att den här personen jag tycker så mycket om verkar ha så kul (med någon annan än mig)". Jag tror väl att efter ett visst antal gånger så ska den känslan komma automatiskt.

 

Jag tvivlar på att jag, åtminstone inom den närmsta framtiden, kommer att kunna bli av med den här drömmen om tvåsamhet. Men åtminstone kan jag göra mitt bästa för att fortsätta drömma på ett så smärtfritt sätt som möjligt.