Lady Dahmer skrev om raggande och jag började fundera på det här med "nej som egentligen betyder ja" och hur vi snarare ser på normer och fördomar än på vad som faktiskt sägs i "raggningssammanhang". 

 

Jag (som trots allt är väldigt oerfaren på det här området) har själv en del erfarenhet av män som inte lyssnar på mitt nej, utan istället börjar tjata och försöka övertyga mig. Jag har inte blivit våldtagen, eller ens känt att jag i dessa situationer har blivit utsatt för något som jag inte har velat. Dock har man struntat i vad jag har sagt, tagit min tvekan som ett ja och fortsatt tjata trots att jag tydligt sagt "hit men inte längre". Visst har jag kanske egentligen velat, men jag har inte vågat säga det, eller varit rädd att verka för på ifall han inte skulle vara lika intresserad. 

 

Jag är inte stolt över det här. Jag vet att det är allmänt vedertaget att "kvinnor ibland säger nej fast dom menar ja", och visst kan det vara sant ibland (som i mitt fall). Den här tanken är skadlig eftersom den leder till att män kan ansäga sig ansvaret när de ligger med kvinnor som inte riktigt har samtyckt. T.o.m. vid de mest brutala våldtäkter där kvinnan har skrikit "nej" upprepade gånger och försökt ta sig loss går mannen fri, därför att "ett nej kan betyda ja". Idag går normer och förutfattade meningar före vad kvinnan ifråga säger. Om hon verkar blyg är det ju klart att hon inte riktigt vågar säga vad hon tycker. Vissa tjejer vill kanske inte verka slampiga inför sina vänner. Eller så är hon bara osäker på vad hon vill och då är det upp till mannen att övertyga henne. Man skiter alltså i vad hon säger, eftersom man tror att hon egentligen menar något annat. 

Därför försöker jag att inte bli en sån där kvinna som männen kan hänvisa till, "jamen vissa kvinnor säger ju nej fast de menar ja, hur ska man veta!?", jag vill inte reprocudera den här normen. Jag har bestämt mig för att jag tydligt måste säga vad jag vill, och om det inte respekteras ska jag gå därifrån. Kan jag inte säga ja trots att jag vill får jag klara mig utan.

 

Jag lägger dock inte all skuld på mig. Jag tycker att männen i de här fallen har gjort fel. Ett nej ska alltid betyda ett nej. Jag tycker att det här är en viktig grej som alla män borde tänka på: säger hon nej, respektera det och backa! Även om man är 90% säker på att det där blyga "njaa"-leendet egentligen betyder ja bör man lyssna på den nekande delen, och respektera den. Det är viktigare att ingen riskerar att utsättas för övergrepp än att inte få ha sex eller intimitet, hur mycket man än vill det. Och till alla män som tror att det är ett stort problem att kvinnor ofta inte visar vad de tycker: ifall kvinnan menar ja egentligen blir hon ju tvungen att säga det, ifall hon inte får något när hon säger nej. 

 

Jag vet faktiskt inte hur pass vanligt det är att kvinnor säger nej när de menar ja. Kanske är det rätt vanligt. Det spelar dock ingen roll. Respektera alltid ett nej, även om det "antagligen betyder ja", och visa att du lyssnar på vad jag säger. Annars finns det ingen garanti för att du kommer att lyssna på mig och respektera mitt nej när jag faktiskt menar nej.

Blondinbella skrev nyligen på sin blogg om hur hennes son kanske skulle träffa sin framtida flickvän på en föräldragrupp de skulle besöka. Detta fick (är jag glad över) reaktioner, och människor undrade varför det inte lika gärna kunde vara hans framtida pojkvän. 
Det kom svar också på det, om hur man alltid ska vara så pk och varför man inte kan utgå ifrån att Gillis kommer att gilla tjejer eftersom majoriteten av killarna gör det. Jag ska försöka bemöta det.

 

Det finns en hel massa barn och ungdomar idag som inte är heterosexuella och som mår otroligt dåligt. Efter en snabb googling hittade jag siffror som visade att det är kring 20% av alla homo- och bisexuella ungdomar, samt de som är osäkra på sin läggning, som har försökt ta sitt liv. För heterosexuella ungdomar ligger motsvarande siffra på ett par procent. 

Att idag märka att man gillar personer av samma kön kan innebära en enorm kris. Dom allra flesta är hetero, till dom plötsligt inte är det (aka heteronormen). Det är i många fall en omställning när man inser att man inte är hetero, och det måste i många fall diskuteras, gås igenom, försöka förstås, accepteras... Man vill kanske förstå varför man är annorlunda än kanske alla andra man känner, eller så vill man veta hur det kommer att bli i framtiden.

 Och här sitter en stor mängd ungdomar helt ensamma. Det är väldigt stora frågor som man måste processa på egen hand. Kanske det kan vara en orsak till de väldigt höga självmordssiffrorna?

 

Att man inte pratar med någon beror såklart på rädsla. Och det är i många fall en befogad rädsla. Att vara öppen med sin sexualitet kan innebära att du blir utslängd ur ditt hem eller på olika sätt utesluten ur gemenskapen. Det kan innebära att dina vänner tycker att du är äcklig, konstig, eller bara inte riktigt vågar vara med dig. I värsta fall kan du bli misshandlad eller till och med mördad för din sexualitet. Många psykologer skolkuratorer och liknande har bristande hbt-kompetens, och kan ställa kränkande frågor ifrågasätta eller på olika sätt få dig att känna dig osäker. Allt detta sker idag, här.

 

Det är inte enkelt att ändra på heteronormen. Dock finns det enkla saker man kan göra för att underlätta för icke-hetero-personer. Problemet är då att många står ivägen och menar att "majoriteten är ju hetero, så varför hela tiden utgå ifrån att barnet inte kommer att vara det?". Som svar på det vill jag bara säga att heteropersoner inte överhuvudtaget kommer att bli diskriminerade eller utsatta bara för att andra får det bättre. Dock kan vi kanske hjälpa en stor väldigt utsatt grupp från att inte må så dåligt att självmord känns som den enda utvägen. Är det då inte värt mödan?

 

En väldigt enkel sak man kan göra är att ta in flera möjligheter när man pratar om någons partner. I exemplet med Blondinbella hade det varit så enkelt att prata om "Gillis framtida flick- eller pojkvän" eller varför inte bara "framtida partner". När man pratar med nya människor går det också bra att fråga "Jaha, vad gör din sambo?" eller "Har du någon partner?", kanske följt av "Okej, vad heter hen?". Istället för att hela tiden utgå ifrån att om du pratar med en man så är hans partner en kvinna, och tvärtom. Om du tydligt visar att det inte spelar någon roll för dig vilket kön personen ifrågas partner har så gör du det betydligt lättare för människan att umgås socialt. Hen behöver inte fundera lika mycket på om det är säkert att "komma ut" osv..