När män dikterar vad som är viktiga politiska frågor

Med tanke på det kommande EU-valet började jag tänka mycket på hur mycket jag faktiskt har blivit påverkad i hela mitt liv att det finns vissa partier man ska rösta på, för att det är det rätta.
 
Jag bor i Finland och här har vi ett parti som heter SFP. Svenska folkpartiet. Partiet är i grunden ett ganska borgerligt parti, men det går absolut att hitta sfp-kandidater på hela höger-vänster-skalan. Speciellt för sfp är dock att de vill jobba för att trygga och förbättra svenskans ställning i Finland.
(Obs, det här är mina egna ord, och alltså inget jag har tagit ur partiprogrammet.)
 
Som finlandssvensk i Finland, speciellt när man bor på ett så svenskt ställe som jag (Österbotten) har jag ofta känt att det är en självklarhet att man ska rösta på SFP. Och det är det här jag vill prata om! 
 
Jag pratade med min morfar för ett par dagar sen. Vi kom in på EU-valet, och han undrade om jag visste vem jag skulle rösta på. Utan att fråga något mer sa han något i stil med att "det spelar ingen roll vem man röstar på, så länge det är någon i sfp". Det är inte första gången jag hör ett liknande uttalande. Både från honom (som f.ö. har varit aktiv inom partiet i hela sitt liv), men också från andra släktingar, vuxna och unga i min närhet och lärare.
Ofta som (kanske något otydliga) uppmaningar om att sfp är det självklara valet för alla finlanssvenskar "Jag röstar nog svenskt!", "Det är klart att jag röstar på sfp". 
 
Jag har såklart påverkats av detta, och oftast har jag kunnat hålla med. Men nu började jag reflektera. Varför är det just sfp som är det självklara? 
 
Jag insåg att det är för att det är privilegierade män som har fått diktera vad som är viktigast i samhället! De som har uppmuntrat eller uppmanat mig till att rösta på sfp har nämligen i väldigt många fall varit just män. Dessutom vanligen vita, friska, medelklassmän i heterorelationer. Ofta akademiker, eller framstående personer med stort inflytande i sin näromgivning. 
Om jag generaliserar: dessa män står på en massa maktpositioner, ifråga om kön, hudfärg, sexualitet osv... Det är bara på en punkt de står i underläge: de är finlandssvenskar, och tillhör därför en minoritet. En minoritet som ofta utsätts för fördomar, påhopp och våld (antagligen mycket beroende på var i Finland man bor). Därför tänker jag att det är ganska självklart att dessa män röstar på ett parti som vill höja dem där de står i underläge. 
 
Problemet är ju då att de inte ser allt annat. För dem är svenskan den absolut viktigaste frågan (eftersom det är den enda fråga där de inte är privilegierade). Och de har fått mig att tro att svenskan absolut måste vara den viktigaste frågan för mig också. Och visst är svenskan en viktig fråga för mig, eftersom jag är finlanssvensk och tycker att det är viktigt att jag kan känna mig säker att prata mitt modersmål i mitt hemland. Men det finns också annat som jag tycker är viktigt, ja, kanske viktigare (eller åtminstone mer angeläget). T.ex. är det väldigt viktigt för mig att rösta på någon som vill driva kvinnofrågor, och jobba för hbtq-personers rättigheter. Det tycker jag är viktigare än att kandidaten nödvändigtvis måste vara sfp:are. (Samtidigt väljer jag ju inte någon som vill jobba emot svenskan heller, utan gärna någon som uttryckt sig positivt och helst själv pratar bra svenska.)
 
Min poäng är inte att sfp är ett dåligt parti, eller att det inte går att hitta en kandidat som jobbar för t.ex. kvinnofrågor inom sfp (det finns många!). Jag vill inte heller säga till någon att det är viktigare att fokusera på t.ex. kvinnofrågor än svenskans ställning i Finland. Det är upp till var och en vad man tycker är mest angeläget just nu. 
Det jag vill säga är att ingen, inte ens din kunniga släkting som har jobbat med politik jättelänge och som du tycker jättemycket om, kan berätta för dig vad som är viktigast, för vi har alla olika utgångspunkt. Vi har representativ demokrati, och det funkar så att du röstar på en kandidat som representerar dig och de frågor du tycker är viktiga. Det här gäller givetvis inte heller specifikt Finlands politik utan alla demokratiska val. Den här privilegierade mannen som kan en massa om politik har inte "rätt" när han pratar om vad som är viktigast, även om han ofta tror det, eller får det att låta så. Han har inte mer än du har.
Låt därför inte honom diktera vad som är viktigt eller inte i ditt liv. 
 
 
Edit: Kom precis på att det är precis samma grej som sker i Sverige nu inför riksdagsvalet. En massa vänstermän uppmanar folk att inte rösta på Feministiskt initiativ, utan istället rösta rött för att undvika en fortsatt blå regering. Precis samma grej: Män tror sig kunna bestämma att det som är viktigt för dem ska vara viktigast för alla, medan många (främst) kvinnor snarare upplever att det nu är viktigare att stöda ett feministiskt parti för att få slut på kvinnoförtrycket. 

  Språkets roll i jämställdhetskampen

Jag läste på Elaines blogg att hon hade fått en del kritik när hon, efter en fest, benämnde en del av gästerna som "Xs fru Y" och liknande.  Även kritiken fick kritik, och någon undrar hur man kan fastna på en sån liten grej som dessa ord.
 
Jag tror att språket är väldigt viktigt. Vårt språk är långt ifrån objektivt, utan är färgat av de normer vi har i samhället. Att vi säger vissa saker på vissa sätt beror på att samhället traditionellt har sett ut på ett visst sätt. Och i förlängningen: genom att fortsätta prata på ett visst sätt reproducerar vi dessa normer. 
 
Jag ser språket som ett viktigt maktmedel för att nå förändring. Det kan ofta vara väldigt små förändringar som kan ge stora konsekvenser. För väldigt många människor är det t.ex. en väldigt stor skillnad på om nån bekant till dig frågar "Har du pojkvän?" eller "Har du partner?". En lesbisk eller bisexuell kvinna som får den första frågan vet genast att det här är en person som hon aktivt måste komma ut inför. Hon vet att den här personen utgår ifrån att hon är heterosexuell och då blir hindret genast större att vara ärlig med sin sexualitet. Om hon får den andra frågan öppnar det upp betydligt mer. Dock kan man ju fortfarande säga "partner" och ändå utgå ifrån "pojkvän". Därför vore kanske det allra bäst att säga "Har du någon pojk- eller flickvän?". Då vet man att personen ifråga faktiskt kan tänka sig att man som kvinna också kan ha en flickvän och steget till att säga "Ja, jag har flickvän" blir väldigt litet i jämförelse. Dock utgår ju denna formulering ifrån ett tvåkönssystem där man är antingen flicka eller pojke. En partner som inte definierar sig som något av dessa inkluderas ju inte i frågan. Då måste man kanske komma på en ännu bättre forumering.

Det kan alltså verka väldigt svårt, det där med språk, men ofta är det nog väldigt lätt.  Väldigt ofta på internet ska man fylla i vilket kön man har. Ofta står det "Kvinna" och "Man" och så får man välja av dem. Genom en så enkel sak som att lägga till en kategori, "Annat", hade man kunnat inkludera, och göra livet lite lättare för många människor. Sen har vi det viktiga, och otroligt hatade, ordet "hen". Hen beskrivs i många fall som en synonym till "hon eller han". Hen är dock betydligt mer än så, eftersom hen inte bara inkluderar kvinnor och män, utan även de som definierar sig utanför dessa könspaket. Därför uppmuntrar jag gärna till att, alla gånger, använda "hen" istället för "han eller hon". 
 
En del ord ska man helt enkelt bara undvika. Om man nu vill vara elak mot andra så kan man ju i alla fall försöka låta bli att kränka dem utifrån den utsatta grupp de tillhör. Kränkningar som baserar sig på att personen är rasifierad, icke-straight, kvinna, trans, har funktionsnedsättning, eller liknande bör alltid undvikas. Vårt samhälle är inte jämställt i vilket fall som helst, men genom att använda vissa ord och uttryck för att trycka ned förtryckta grupper ännu mer, blir det absolut inte mer jämställt. Tvärtom.
Om du absolut ska förolämpa någon är det då bättre att använda ett neutralt ord (om du hittar något). Rövhatt brukar funka bra.
 
En del ord kan verka neutrala. Detta är dock ofta maskulina ord. Tydligt exempel är olika benämningar på yrken, t.ex. lärare, frisör och liknande. Det finns ju kvinnliga motsvarigheter till dessa (lärarinna, frisörska) som ibland används om kvinnliga utövare av yrket. Dock anses kvinnor kunna vara bekväma också med den manliga benämningen. Den är ju "neutral". 
I Sverige heter det sjuksköterska, oavsett om det är en man eller kvinna som utövar yrket. I Finland heter det Sjukskötare, vilket jag tycker är lite tråkigt. Genom att låta "skjuksköterska" bli en benämning på män hjälper det till att neutralisera ordet. Det är egentligen inget problem att det finns "neutrala" benämningar, utan snarare bara bra att man inte könsuppdelar så mycket. Dock är det problematiskt att kvinnor anses kunna vara bekväma med den "neutrala", manliga benämningen, medan männen inte är bekväma med en kvinnlig benämning. Det kan vara bra att fundera på vilka ord man tror är "neutrala", och varför de anses vara just neutrala när de ändå inte är det. 
 
Detta var några exempel på hur vårt samhälle syns i det språk vi använder, och hur vi kan vända på det på olika sätt för att på så sätt förändra samhället. Det kan verka som väldigt små, och obetydliga saker, men för någon annan kan din formulering av något vara avgörande för huruvida hen känner sig bekväm och respekterad. 
 

  Hur definierar vi kompetens?

Jag läste någon artikel om kvotering och lite kommentarer till denna nyhet, och slogs av samma gamla argument som många gånger tidigare. "Man ska väljas utgående från kompetens, inte kön". Kort så.
 
Det låter ju fint, och jag kan väl hålla med på nåt plan. Fast jag hatar när kvoteringsfrågan reduceras till detta. Jag tycker att det finns så många fler aspekter att prata om när det gäller vem som har makt, och hur man kan ändra den fördelningen.
 
En riktigt viktig aspekt som det talas väldigt lite om, men som jag tycker att man borde fundera mer på är hur vi värderar kompetens. 
När vi tänker på "en bra beslutsfattare" eller "en bra maktinnehavare" tänker vi automatiskt på vissa egenskaper. Jag tänker på en rak, något kall men rättvis person. Någon med pondus, som man är lite rädd för men som klart och tydligt kan säga sin åsikt utan att tveka eller gå in på sidospår för mycket. Säkert har vi alla något olika definitioner, men jag gissar att det ändå är ganska lika.
 
De saker som jag räknade upp är typiskt manliga egenskaper. Det är just förmågan att vara rak och tydlig, och ofta ganska hänsynslös och icke-känslosam som uppskattas hos en bra maktinnehavare, och det är också liknande egenskaper som män traditionellt anses ha. Kvinnor är däremot varma och snälla, känslosamma, osäkra och har dåligt självförtroende. Vi anses p.g.a. dessa egenskaper inte vara lika bra som chefer, ledare eller maktinnehavare som män. Undantaget är om vi anammar de manliga egenskaperna, och t.ex. blir bättre på att hävda oss själva, ta plats och utstråla pondus.
(Jag går inte nu in på i vilken mån dessa uppfattningar om manliga och kvinnliga egenskaper stämmer in på verkligheten, eller huruvida de isåfall är medfödda eller inlärda.)
 
Jag tror alltså att vår definition av kompetens till stor del hör ihop med typiskt manliga egenskaper, och det beror säkert mycket på att det är just män som sitter (och alltid har suttit) på en så stor del av makten. När vi funderar på vem som är en kompetent maktinnehavare eller beslutsfattare så kommer vi fram till egenskaper som är typiskt manliga, eftersom det nästan bara är män som har haft makt. Vi har aldrig sett mer typiskt kvinnliga egenskaper hos maktinnehavare.
Därför tycker jag att uttrycket "kompetens, inte kön, ska avgöra" är problematiskt. Vem som anses kompetent är inget objektivt, utan har till stor del med kön att göra. Om vi nästan bara har sett manliga maktinnehavare kommer ju vår syn på "kompetent maktinnehavare" att utgå ifrån typiskt manliga egenskaper, och därför kommer män också i fortsättningen att gynnas av ett urval baserat på "kompetens" i dess nuvarande definition. 
 
Jag tror att det hade varit bra att ifrågasätta vår syn på kompetens. Är det t.ex. alltid bra att en beslutsfattare är väldigt säker på sig själv och har pondus, eller kan det vara bättre med lite tvekan och osäkerhet ibland för att få fram fler sidor av samma problem, eller få med fler i beslutsprocessen som idag inte vågar komma till tals? Säkert är många av de typiskt manliga egenskaperna, de som idag definierar kompetens, i många fall bra, men jag tror också att det går att utvidga "chefsrollen" så att även en del typiskt kvinnliga egenskaper, och således också kvinnor, passar in i den och därmed anses kompetenta att inneha makt.
 
Som jag sa i början är det en komplex fråga, som måste ses ur många synvinklar. Detta är bara en; dock är det en synvinkel som jag tycker ofta missas, och jag önskar att man hade talat mer om det! 

  Vilka röster är det egentligen som hörs?

Nu var det ett tag sen igen, men jag känner för att skriva nånting.
Jag tänkte skriva om något som tydligen kallas "propagandamonopol" i vissa kretsar. Jag har stött på det här mycket på sistone eftersom det har varit en del skriverier på finlandssvenskt håll om bl.a. feminism, antirasism, homosexuellas rättigheter... Det har fått en del kritik (självklart). Många tycker att det skrivs alldeles för mycket om dessa frågor, främst om homosexualitet som enligt många  anses vara en väldigt oviktig fråga. Man kritiserar också att det konstant skrivs om dessa frågor ur en enda synvinkel. "Allt ska vara en könsfråga!" tycker någon. "Hur får ni det här till rasism!?" undrar någon. "Jag börjar bli trött på all homopropaganda", menar en tredje.
 
För enkelhetens skull ska jag främst gå in på den s.k. "homopropagandan". Det är alltså när medier upprepade gånger skriver om t.ex. jämlik äktenskapslag (som är väldigt aktuellt nu i Finland) eller homosexuellas situation i Ryssland, eller liknande, och det ur den synvinkeln att homosexualitet är något helt okej, och inte  en synd. Detta är alltså "propagandamonopol". När enbart den ena sidan hörs, och hatkommentarer (även om de av annan åsikt inte vill kalla det så) tas bort. 
 
Nu är ju det här (att det skulle finnas nåt slags monopol, där homosexualitet i samhället enbart ses som något positivt (förutom vissa undantag)) helt enkelt inte sant. En del uttrycker sin oro över dessa ungdomar som växer upp och aldrig får höra att deras onaturliga böjelser faktiskt är något de kan jobba på och övervinna, och jag undrar verkligen på vilken planet de bor!??
Behöver jag verkligen lista all skit som homosexuella tvingas stå ut med idag? Mobbning, våld, uteslutande, osäkerhet, hat och fördomar för att nämna något. Jag kan lova att många som växt upp och vetat att de inte är hetero inte känner av något "propagandamonopol" (åtminstone inte på det sätt kritikerna menar), eller att de aldrig har fått chansen att överväga ett alternativ till den "utlevda homosexuella livsstilen". Jag lovar att åtminstone hälften har funderat på om de ska trycka bort sina känslor och istället försöka leva som straighta. Och många gör det. I åratal. 
Vi behöver inte höra mer om alternativen till att leva ut sin sexualitet, för jag lovar att de som idag känner sig pressade av allmänheten att leva ut sin homosexualitet är väldigt få. 
 
Nej, jag är tacksam för att det skrivs om det här i media. Att man inte bara håller tyst, till fördel för motståndarna vars röster redan hörs alldeles för starkt. Att man faktiskt gör det här till den viktiga fråga det är. Snälla, låt inte homofoberna höras ännu mer, vi tvingas höra alltför mycket som det är. 
Samma sak gäller feminism och antirasism som det har skrivits mycket om. Tack för att det skrivs så mycket positivt, så att jag slipper drunka i kvinnohat och rasism.
Den som kallar det här "propagandamonopol" har verkligen ingen aning om hur världen egentligen ser ut utanför nyhetssajterna. 

  Analys av filmer

Jag har tänkt en del på filmer på sistone. Och böcker och pjäser och all typ av kultur, men för att underlätta ska jag prata om filmer. Alltså fiktion, och hur vi kan analysera och bedöma den ur feministisk, jämställdhetssynvinkel.
 
Det finns olika sätt att analysera filmer. Bechdeltestet är rätt klassiskt. Man kan göra liknande test utifrån hudfärg. Man kan också räkna antal män och kvinnor. Eller så kan man titta på hur personerna i filmen framställs beroende på vilket kön, hudfärg, sexualitet osv de har (följer de sterotyperna, eller tillför de något nytt?).
 
Dessa sätt att analysera kritiseras ofta. Kanske eftersom det alltid finns en förklaring till varför det ser ut som det gör. Sen finns det så oändligt många perspektiv man kan se det ur, att det är omöjligt att komma fram till något konkret, vad gäller en enskild film. Det finns oftast både bra och dåliga saker med filmer, och samma fenomen kan ses som både bra och dåligt beroende på hur man ser det. Jag har, åtminstone inte ännu, hittat nån perfekt film, som inte skulle innehålla en enda grej som jag kunde störa mig på. Och om jag gjorde det skulle nån annan kanske tycka en helt annan sak. Därför tänker jag att det är ganska värdelöst att diskutera och analysera i syfte att komma fram till den perfekta filmen. Den finns helt enkelt inte.

Däremot tycker jag inte att vi ska sluta diskutera. Jag tänker att diskussion efter en film är jätteviktigt, om inte med någon annan så i alla fall med sig själv. Fundera på ifall filmen klarade bechdeltestet, räkna kvinnor och män, fundera på vilka roller olika personer hade. Sen får man tycka vad man vill om filmen. Det viktiga är väl att när man gjort detta på ett antal filmer så kommer man ofta fram till att det finns ett mönster (personer har, beroende på kön, sexualitet, färg.., olika roller i filmerna, till exempel) som kan vara problematiskt. När man väl har insett något, och kanske märkt att ens filmvärld är väldigt vit, cis, hetero, mansdominerad och kvinnonedvärderande... då kan man börja bredda.
 
Man ser alltså var det finns en brist, och sätter in lite extra där. Jag brukar t.ex. visa olika hbtq-filmer för min lillasyster och yngre kusin, just för att jag tror att de inte spontant kommer att se såna filmer själva eller tillsammans med vänner. Istället för att se en heterofilm, som de ändå har sett och kommer att se hundratals gånger, så ser vi en hbtq-film för att bredda på deras syn på sexualitet, och normalisera och öppna upp för vilka problem som kan finnas (som de kanske inte annars får ta del av). 
Jag försöker göra detta hos mig själv också, just nu försöker jag hitta och se på filmer som utgår ifrån rasifierade personer och belyser såna problem, för jag vet att jag har en brist där. 

Jag tycker att det är ganska ointressant att döma filmer utefter en analys. Jag kan njuta av en film även om den är jättestereotyp och dålig ur ett feministiskt perspektiv. Det viktiga är inte att hitta en perfekt film, för det kommer inte att finnas i ett icke-jämställt samhälle (dessutom, lycka till med att få med en massa olika perspektiv på typ max 3 timmar), utan att se till att man överlag får se en bredd av olika människor och deras problem, oavsett om man får det från filmer eller från verkligheten.

  Ska man tänka på kön eller inte?

När jag började intressera mig för genusvetenskap tänkte jag hela tiden att man inte skulle fokusera på kön. Jag blev provocerad varje gång jag hörde någon som generaliserade kring kön. Jag minns bl.a. att vi hade en skoluppgift där vi skulle diskutera manligt och kvinnligt språk och jag skrev argt om farorna med att hela tiden reproducera normen (för genom att hela tiden t.ex. säga att "män pratar si och kvinnor så" så kommer män och kvinnor i fortsättningen att prata på detta sätt, för "det är så det är" liksom).

Sen blev jag mer insatt i feminism och nu tänker jag mer på kön än nånsin förut. Jag funderar mycket på just hur män och kvinnor uttrycker sig olika, hur många kvinnor och män och det finns i en film och varje gång jag befinner mig i en grupp analyserar jag hur många män eller kvinnor det är och hur olika gruppsammansättningar påverkar mig och diskussionen överlag.
 
Jag ser det som jättevärdefullt att vara medveten, samtidigt som jag också tror att det kan påverka oss att hela tiden tänka på hur män och kvinnor är eller ska vara. Samtidigt som jag har lärt mig så mycket av att tänka på hur t.ex. män ofta beter sig i olika situationer (och vad det beror på) så gissar jag att det också leder till att jag får en del fördomar. Så jag har lite svårt med det här. Hur ska man göra? Vad är bäst?

  Hur kan man bli omtyckt som feminist?

Ofta stöter man på mycket sexism, rasism och homofobi (osv) i vardagen. I Sverige (och Finland också, där jag kommer ifrån) har man väl kämpat rätt mycket för att minska på det, men det finns ännu kvar att göra. Ofta handlar det om sånt som man kanske inte tänker på om man inte är insatt. T.ex. skämtar många om könsroller och kvinnors beteenden, och det anses ofta helt okej.
Då kan ju jag känna att det är mitt ansvar att säga ifrån, säga "nej, jag tycker inte att man ska säga så, för att ___ ". Det skulle jag hemskt gärna vilja göra.
 
Men det är jättesvårt. Nu är jag också en människa med ganska lite civilkurage, och dåligt självförtroende. Därför har jag svårt att överlag säga till om jag inte håller med om något. Och extra svårt tycker jag också att det är när jag försöker lära känna nya människor. När man försöker komma närmare någon så är ju inte "jag tycker att du verkar vara en sexistisk idiot" kanske det mest optimala att säga.
Och nu kan man ju fråga sig: vill man verkligen bli vän med en sexistisk idiot? Svaret är nja. Ibland tänker jag att det kan vara riktigt befriande att göra sig av med idioter i ens omgivning. Jag gillar själv tanken på att ha så få män i min omgivning som möjligt, för att jag tror att det gör mig mindre påverkad av patriarkatet.
 
Samtidigt så finns det ju folk man kanske måste, eller bara vill, lära känna. Och det kan bli rätt svårt, för som feminist med lite mer extrema åsikter blir man ju ofta inte särskilt omtyckt. Det är inte så lätt att klicka bra på en första dejt med en man om man sitter och pratar om hur mycket man gillar SCUM-manifestet, liksom. Därför blir det lätt att jag låter lättare sexism vara, utan att reagera så mycket. Jag tänker att det ändå är få människor som faktiskt är onda. De flesta har bara aldrig riktigt reflekterat över vad de säger och tänker, och att det kan upprätthålla skadliga normer. Jag vill se potential hos människor; nästan alla vill ju ändå ha jämställdhet (även om de ofta har svårt att se sin egen del av förtrycket, och kanske inte är lika pepp på att arbeta när de inser att de själva måste ändra på sig).
Med tiden lär man känna och tycka om varandra bättre, och samtidigt pratar man ju kanske om sina egna åsikter. På så sätt tänker jag att jag kan "undervisa" människor i hur jag ser på världen (nu låter jag som en sån där feminist som tror sig sitta på all sanning, och alla som tycker annorlunda har bara inte fattat. Och det är väl ungefär sån jag är...). och det funkar ju kanske bättre än att attackera någon och beskylla hen för sexism. Och då, när man väl känner varandra och vet att en liten meningsskiljaktighet inte kommer att förstöra vänskapen, kan man ju säga till när den andra säger något man inte gillar
 
Men det är såklart jättesvårt. För jag vill ju inte heller sitta och se på, och kanske t.o.m. känna mig tvungen att skratta med när nån drar ett sexistiskt skämt, hur mycket jag än gillar personen ifråga.
Hur gör ni? Hur gör man för att bli omtyckt och samtidigt våga säga vad man tycker?

  Vita som tror sig ha rätten att definiera rasism

Åh vad jag blir irriterad! Det finns tydligen ett ställe i Vasa (där jag bor, nästan, i ännu några dagar) som heter "Negerby". Det kom en nyhet om att man funderar på att byta det här namnet eftersom man finner det kränkande. 
Jag tänker inte gå in på om n-ordet är kränkande eller inte. För vet ni vad? Det är inte min uppgift!
 
Och det är just det som irriterar mig. Att folk (bl.a. kommentatorer på sidan som lade upp nyheten) tar sig rätten att bestämma vad som är kränkande eller inte. Nu vet jag ju i och för sig inte vilken hudfärg dessa människor har, men jag gissar att i alla fall de flesta är vita. Det var kommentarer i stil med "Det har vi ju alltid sagt, utan att lägga någon värdering i det", "Det är ju bara olika nationaliteter" (va?), "N-ordet är ju bara en färg" (herregud), "Om jag inte får säga n-ordet, då får jag väl inte säga albino heller?", "Allmänt skitprat om n-ordets språkliga ursprung"  osv osv.... 
 
Det är så otroligt vanligt att förtryckaren tror sig ha rätt att definiera de förtrycktas kamp. I det här fallet tror vita att det är okej för dem att säga vad som är rasism och vad som inte är det. Men så är det inte. Det går inte att vara antirasist men sen säga att "Nej, nu är jag inte med på det här längre" om det blir lite obekvämt för en själv. Att jobba emot rasism handlar om att låta ickevita vara i centrum, och det är galet obekvämt (för som vit är du van med att vara i centrum). Det handlar om att säga "okej, jag slutar använda ord du finner kränkande" istället för att säga "du har fel, ordet är inte kränkande!". Låter det inte logiskt?

  Om homofobi

Jag vill fundera lite över homofobi. Det är ett ganska komplicerat begrepp eftersom det inte handlar om någon egentlig fobi enligt definition. Därför vill jag reda ut vad homofobi är och inte är, och hur det uttrycks idag. Dessutom tänkte jag försöka reda ut förhållandet mellan heteronormen och homofobin.

Som jag redan sa så handlar homofobi inte om någon "riktig" fobi eller rädsla. Fobi brukar definieras som en ofta väldigt irrationell stark rädsla som i många fall hindrar personen att leva ett normalt liv.
Visst kan man ju prata om homofobi ur ett psykologiskt perspektiv, då man pratar om människor som faktiskt lider av en irrationell rädsla för homosexuella personer. Detta är dock inte speciellt vanligt, och det är inte det man vanligtvis avser när man pratar om homofobi.
Dock kan ju faktiskt den samhälleliga homofobin också innebära rädsla hos vissa personer. T.ex. rädsla för att själv vara/bli homosexuell, för att ens barn ska få problem med sin sexuella identitet ifall de växer upp med "homopropaganda" (vad nu det är...) eller att samhället på olika sätt ska påverkas av att homosexualitet syns öppet i gatubilden. Det är dock inte det här som är kärnan i homofobin, utan snarare ett symptom av den.
 
Man kan prata om homofobi på olika nivåer. Vi kan prata om en individiell nivå och en strukturell nivå. 
Den individuella nivån är ganska lätt att förstå, och det är den som syns tydligast även för heteropersoner. Det handlar alltså om individer som på något sätt ogillar homopersoner. Detta syns i allt från att en person tänker att det är lite äckligt med det där homoparet man ser på stan till kränkningar till våld på homopersoner. Jag räknar även religiösa homofober hit, även om dessa ofta kan ha svårt att se sig själva som homofober eftersom de anser sig handla i kärlek, och inte alls menar att sprida hat. 
 
Det finns en grupp människor som jag inte riktigt vet hur jag ska placera. Och det är de här som "inte har något emot homosexuella, men måste dom bete sig så här och sådär, och måste de synas överallt?". (Jag skrev lite om detta i föregående inlägg, hur det ofta anses vara okej att vara hbtq-person sålänge man inte visar det på något sätt.) Jag är inte riktigt beredd att avfärda dessa personer som homofober (kanske av personliga orsaker, eftersom jag känner flera sådana personer. Personer som är vettiga och antagligen skulle kunna ändra uppfattning ifall de funderade lite.) Jag skulle kunna säga att det här beteendet är ett symptom på den strukturella homofobin, så det här leder oss alltså vidare till...
 
Den strukturella nivån. Den här är inte lätt att uppfatta, och går på många sätt att jämföras med patriarkatet. Hetero-cis-personer har antagligen svårt att märka av den, eftersom de inte påverkas av den. En homoperson kan dock lätt märka av det här, i och med att man kan känna sig exkluderad, osynliggjord och tvungen att kämpa lite extra för att leva på samma villkor som en heteroperson. 
Jag läste ett ganska talande citat för ett tag sen: "Du är så ung, det går inte att vara säker på sin sexualitet i din ålder. Så länge du inte är hetero". Som vi vet så utgår man ifrån alla är hetero, tills motsatsen bevisas. Unga får höra att det bara är en fas, de har inte hittat den rätta än o.s.v. Detta är ett uttryck för den strukturella homofobin.
I sexualundervisningen pratar man ofta inte om hbtq, och när man gör det sker det ofta på ett väldigt rutinmässigt sätt, och läraren är ofta hetero utan större hbtq-perspektiv. Alla gånger jag har haft sexualundervisning har man kanske i förbifarten nämnt "övriga former av sexualitet" och listat homo, bi, trans samt vad de innebär. Jag minns inte om det alls pratades om det i högstadiet, eller om det var först i gymnasiet vi lärde oss om detta.
För att ge ett alternativ till detta kan jag ju berätta om en jättebra lärare jag hade som pratade om hbtq på en religionslektion när jag gick i trean i gymnasiet. Visst var det samma lista på olika typer av sexualitet (men heterosexualitet fanns med på listan, likvärdig med alla andra) , men hon berättade också om olika personer hon kände som tillhörde hbtq, pratade om hur läget såg ut i vår stad (hur och var hbtq-personer träffades) och lät oss diskutera i mindre grupper. Det här var nog en av de bästa lektioner jag nånsin haft.
För att ge ett till exempel på hur strukturell homofobi syns så kan jag ju nämna att på olika blanketter av olika slag där man ska ange civilstånd så glömmer man ofta bort registrerat partnerskap som alternativ. Det här gäller förstås i Finland, där homoäktenskap ännu inte är tillåtet. Något som bara det är en typ av strukturell homofobi. (Homopar osynliggörs och anses inte likvärdiga med heteropar.)

Som någon kanske märker så låter det här väldigt likt heteronormen. D.v.s. att man utgår ifrån att alla är hetero, och lever i tvåsamma heterosexuella relationer, och därför märker man ofta inte av något behov av att lyfta fram hbtq. Som jag redan sa så går heteronormen/homofobin ofta att jämföras med patriarkatet. Jag brukar ju ibland skriva om att det mesta i ett patriarkat riktar sig åt män, och sen måste kvinnor "översätta" eller se detta ur ett manligt perspektiv för att det ska passa dem. Det är ganska svårt att tänka sig det här, men när det gäller heteronormen är det lite tydligare.
Ett bra exempel är när folk frågar vem som är "kvinnan" i en bögrelation. Man ser heterorelationen, och måste sen "översätta" den på homorelationen. Först se saker ur heteroperspektiv för att sedan vända det till ett homoperspektiv. Först prata om heterosexualitet i sexualundervisningen, för att sedan smått gå in på en "variant" av det, som skiljer sig från heterosexualitet på det här och det där sättet. 
 
Jag vet inte om jag kommer till någon slutsats om förhållandet mellan strukturell homofobi och heteronormen. De är väldigt lika. Kanske samma sak? 

Som slutord vill jag ändå prata om då vissa menar att man måste kunna ta kritik av hbtq utan att avfärda det som homofobi. "Jag är inte homofob, jag kritiserar bara homopropagandan för att jag tror inte att den är bra". Som jag ser det: är man emot så kallad "homopropaganda" (som ofta går ut på prideparader och bilder av homopar i tidningar.) för att man tror att det är skadligt att se för mycket av hbtq-personer; då är man per definition homofob. Jag är öppen för att man kritiserar t.ex. pride (bl.a. fick ju årets pride i sthlm kritik för att vara väldigt mansdominerad och för att det var väldigt dyrt), men om du kritiserar pride för att pride innehåller och synliggör homopersoner, då är du homofob. 
Det är också fritt fram att kritisera och diskutera hurudana bilder och texter som ska synas i media. Hur ska homopersoner framställas, vad ska man skriva om, hur går man tillväga på bästa sätt? Det är relevanta frågor. Men om du stör dig på den där bilden i tidningen på ett lesbiskt par, för att personerna är av samma kön, då är du homofob.

  Kan man skylla ifrån sig?

Jag har lyssnat en del på Mika på sistone. Jag älskar hans musik, för att den ofta är så glad och lättsam, och samtidigt är han ju jätteduktig.
Igår letade jag runt bland hans musik och hittade låten Blame it on the girls.
 
 
Jag gillar den massor, men jag tänkte ta ett inlägg för att diskutera temat i låten.
 
Först ska jag väl berätta vad låten handlar om. Det börjar med att Mika berättar om en person han träffar som klagar på sitt liv, och inte mår speciellt bra, men samtidigt så berättas det att denna person ser bra ut och har mycket pengar. Inledningen avslutas med: "Dude, your perspective on life sucks", och sedan handlar hela låten (som jag tolkar den) om att vara glad för det man har och kärnan är att man egentligen bara kan skylla sig själv och sin egen attityd, och sluta skylla ifrån sig sitt eget missöde på andra.
 
Jag är lite kluven här och jag vill diskutera det.

Å ena sidan: Jag kan bli så arg på den attityden ibland. Både det att man "bör" vara lycklig om man t.ex. har pengar eller ett fint utseende. Jag tror inte att lycka kan mätas på det sättet. Visst ger ett "på pappret gott liv" goda förutsättningar för lycka, men ingen garanti. Att påstå att mannen det pratas om i början av låten egentligen inte har "rätt" att må dåligt är ganska förminskande. Visst, vi vet att han ser bra ut och har pengar, men vi vet inget annat. Det går inte att bedöma en människas mentala hälsa utifrån det.

Ytterligare så kan jag ibland hata när någon pratar om "det fria livet". Att man ska "rycka upp sig", för att "livet blir det man gör det till". Ofta blir det att man skyller stora samhällsproblem på individers inställning, och det löser knappast nånting. T.ex. brukar en del prata om feminismen på det här sättet. "Jag har då aldrig blivit förtryckt. Du umgås med fel män!", eller "Jag är kvinna och har en högt stående chefspost och har lika hög lön som manliga chefer. Jag har helt enkelt jobbat upp mig till den nivån. Kvinnor måste bli bättre på att ta för sig!". De som säger såna saker vägrar inse att det finns en genusordning i samhället, och om den synen breder ut sig (att det enda problemet ligger i att kvinnor inte tar för sig ordentligt) så kommer vi aldrig åt det egentliga problemet. Jag tror att det krävs att vi ser strukturer för att vi ska kunna komma åt kärnan. 

Liknande får man höra om individer i princip alla förtryckta grupper. "Invandrare borde bli bättre på att anpassa sig till vårt samhälle", "Låginkomsttagare måste bara bli bättre på att spara", "Varför ska homosexuella göra sin läggning till en så stor grej hela tiden?". Börjar det inte låta lite skevt? Att säga såna här saker blir som att lägga hela skulden på den förtryckta och inte på förtryckaren, och igen blir det förtryckaren som får makten att definiera förtrycket ("nej, det här är inget förtryck. Du är fri att göra det här och det här så kommer du upp till samma nivå som oss").
Jag tror inte på ett samhälle där det är upp till individen själv att kämpa emot orättvisor och förtryck, medan förtryckarna ser på. Jag tror på lagar och normer som gör att vi alla kämpar gemensamt för ett samhälle där alla ända från början har samma förutsättningar, och ingen tvingas kämpa hårdare än någon annan.

Å andra sidan: Självklart är det ofta ett ganska bra budskap: "Skyll inte ifrån dig. Det är ditt liv. Det är din inställning som avgör hur du mår". Jean-Paul Sartre sa att människan är dömd till frihet. Du kan klaga hur mycket du vill på att du mår dåligt och allt är skit, men det är egentligen du själv som måste göra något åt saken. För det går alltid att göra något. Du kan säga upp dig från jobbet du hatar. Du kan lämna personer som gör dig illa. Du kan flytta, eller göra stora förändringar i ditt levnadssätt. Ofta gör vi ju dock inte detta eftersom vi är rädda för att konsekvenserna av vårt handlande kommer att bli värre än av att fortsätta i samma bana. "Jag har hellre det här jobbet jag inte trivs med än att vara arbetslös", är nog en ganska vanlig tanke.  

Poängen med låttexten är nog att hur mycket man än kan skylla ifrån sig, man skyller på personer i ens liv, på uppfostran, på ens livssituation i allmänhet, så är det ändå man själv som måste göra en förändring om man vill må bättre. Och där kan jag faktiskt hålla med. Om en person i din närhet får dig att må dåligt så är det ändå du som måste se till att personen försvinner ur ditt liv, alternativt lära dig stå ut med det. På samma sätt, om samhället missgynnar dig, t.ex. såsom patriarkatet missgynnar kvinnor, så är det ändå du själv som måste se till att det börjar förändras. Det handlar inte om att du ska sluta klaga och nöja dig med allt, utan om att sluta tro att någon annan kommer att ordna det åt dig och inse att du själv bär ett ansvar för att förbättra samhället såväl som ditt eget liv.
 
 
Har någon ett bidrag til diskussionen? Klockan är mycket, och jag börjar bli osäker på vad jag egentligen tycker. Finns det någon bra slutledning på detta?

  Ett första inlägg om konsumtion

Idag fick jag för mig att sy en liten "necessär" (eller vad man nu ska kalla det) till mina frisörssaxar. Jag brukar oftast klippa mitt hår själv, men våra frisörssaxar försvann helt mystiskt. Så jag köpte nya, så har jag ju också att ta med då jag flyttar. Och så bestämde jag mig för att jag behöver något att ha dem i så att inte de här också försvinner.
 
Tadaa! Det är nu ni får berömma mig för min kreativitet och sytalang. Jag är väl sådär halvnöjd, symaskinen bråkade lite.. Men insidan gillar jag i alla fall!
 
 
 
I alla fall funderade jag lite då jag satt där vid symaskinen. Nog hade jag ju kunnat köpa en betydligt snyggare necessär. Egentligen. Och det är väl det som de flesta tänker allra först när de behöver något. "Jag köper det!"
Det är ganska skevt egentligen. Direkt när vi kommer på något vi behöver eller vill ha så köper vi det, eller funderar på att köpa det. Det handlar om precis allt, jag menar, vi betalar till och med för medlemsskap på dejtingsajter.
 
Jag vill inte skuldbelägga nån, för konsumtion handlar inte om enskilda individers tendenser. Det är hela samhällets kapitalistiska synsätt som gör att vi ofta inte ens tänker tanken på att "det här kan man göra själv", "jag kan fråga om min kompis har nåt sånt här som hen inte behöver", "min släkting är bra på det här. Jag kan be hen göra det/lära mig" eller också "behöver jag verkligen det här?", "om jag verkligen tänker efter". 
Kapitalismen ger oss en känsla av behov. Jag har massor av saker som jag inte behöver, men som jag tror att jag behöver. Och det är så lätt och går så snabbt att konsumera idag, vi behöver inte ens gå utanför dörren, att det blir det absolut lättaste alternativet.

Och ju lättare och snabbare det blir för oss att få den där varan framför oss, desto längre blir avståndet till arbetaren som gjort den. Och till naturresurserna den är gjord av. Vi förlorar respekt för arbete och för naturen.
 
Jag är fortfarande på bebisstadiet när det gäller kritiserande av konsumtion. Men jag har utvecklats mycket de senaste veckorna, och antagligen kommer det fler inlägg om det i framtiden.

  Om att passa in som feminist

Fanny skrev ett väldigt fint inlägg idag om systerskap, och hur feminismen inte ska skuldbelägga någon, eftersom vi alla är färgade av samma förtryck. 
 
 
 
Jag funderar ibland på det där, hur man borde vara/se ut/bete sig som feminist. Mycket därför att jag själv har känt mig väldigt fel. Jag känner inte att jag passar in i den bilden av feminism som jag själv har.
Den bilden jag har är väl ungefär nån i väldigt könsneutrala kläder/frisyr. Synligt hår på benen och under armarna (som även gärna visas upp), inget smink. Feministen ska även vara väldigt stor, inte nödvändigtvis i betydelsen lång eller tjock, utan stor som i att ta plats i rummet. Få folk att se på en. Och dessutom inte vara rädd för att ta diskussioner, vara arg och ropa ut och vägra förtryckas.
 
När jag skriver det så här blir det ändå ganska tydligt att (i stort sett) ingen är ju ut på det här viset. Själv tycker jag att jag kommer ganska långt ifrån. Jag är oftast orakad och osminkad men annars passar jag inte in. Jag klär mig ofta i väldigt stereotypt kvinnliga kläder, t.ex. klänningar. Och jag är väldigt liten, tyst, blyg, undviker att debattera "irl" (jag vill alltid ha tid att fundera igenom mina argument för att jag ska få det på rätt). Det är nog främst det här med min tysta personlighet som jag mest har känt skuld över, eftersom den gör att jag känner att jag inte alls passar in som feminist. Det är också en egenskap som jag är säker på att inte bara är en produkt av patriarkatet (även om det säkert också spelat in), utan även ett medfött personlighetsdrag. 

Därför känns det så väldigt befriande när Fanny skriver så här. Att jag får vara en del av feminismen trots att jag inte riktigt passar in på alla sätt.
 
 

  Det är skillnad på målet och på vägen dit

Ofta stöter man på människor som menar att feminister är de som är mest sexistiska, eftersom de/vi pratar så mycket om kön och ofta vill ha könskvotering o.s.v.
De flesta som säger detta verkar vara kvinnofientliga personer som inte själva bryr sig ett dugg om jämställdhet på riktigt, utan bara vill tysta "de där gapiga kvinnorna". Men jag har också hört liknande argument från en del feminister och jämställdhetsförespråkare. Många tycker att man inom feminismen inte borde fokusera på kön alls, t.ex. genom att införa könskvotering till bolagsstyrelser eller lyfta främst kvinnlig litteratur/konst eller göra bechdeltest på filmer. 

Jag gillar inte heller då det blir fokus på kön. Men jag tror att det är viktigt att se två skilda perspektiv. Det framtida målet, och vägen att komma dit. 

Det framtida målet är för mig en värld där kön inte spelar någon roll alls. Där ingen tänker på hur många kvinnor respektive män det finns i en styrelse eftersom det är alldeles irrelevant. Där det inte finns kvinnliga eller manliga egenskaper, och ingetdera av könen står "över" det andra, inte ens omedvetet.
 
Men hur kommer vi dit? Genom att fortsätta som förut? 
Låt mig berätta hur det ser ut idag:
Det är männen som har makt. Jag kan inte siffrorna men det är en betydligt större andel män som styr i t.ex. olika företag eller riksdagar än kvinnor. Och folk tror att de är där p.g.a. kompetens. 
Det här tycker jag är väldigt tydligt kvinnohat. Man säger "Vi ska inte ha könskvotering. Människor ska väljas in baserat på kompetens, inte kön", samtidigt som man ser tydligt hur det ser ut idag. Det är som att säga att män helt enkelt är mer kompetenta än kvinnor. 
Och så är det inte. För vi har redan en typ av könskvotering. En som gynnar främst vita, friska, heterosexuella, cis-män. Det är inte någon slump att just den gruppen av människor har, och hela tiden fortsätter ha, den största delen av makten. Det är ju de som står på "toppen" i samhället. Det är den gruppen vi, ofta omedvetet, ser upp till, vill vara som, och ger tolkningsföreträde och makt. Vi vill att den gruppen ska ha makt eftersom vi (igen, omedvetet) tror att det är just de männen som är bäst.
 
Vad det beror på, alltså varför männen ses som de "bästa" i samhället, går jag inte in på mer här. Det blir alldeles för långt och jag har inga klara svar. Men vi kan kanske enas om att det delvis handlar om tradition? Män har alltid haft makten, det är alltså inte konstigt att vi tänker att "det har ju fungerat förut, då fortsätter vi så" och då tycker att det blir väldigt konstigt och ovant ifall någon kommer och bryter mönstret.
Jag kan ärligt säga att jag har väldigt svårt att se framför mig en rullstolsbunden svart kvinna som chef för ett stort företag. Även om jag ju vet att hon säkerligen hade klarat det lika galant som vilken man som helst. Därför är det ju självklart att det främst är just vita män man (ofta omedvetet) söker efter när man t.ex. vill anställa en ny chef, och då är det också just vita män som man hittar. (Man vill alltså hellre anställa en man än en lika eller mer kompetent kvinna eftersom man hela tiden har en omedveten bild av att det "ska" vara en man. Man hittar det man letar efter. Det är det som är könskvotering (även om den inte sker lagstadgat eller medvetet).)
 
Och och det då känns så ovant, vad är då det bästa sättet att få det att kännas naturligt? Jo, att kvotera in fler kvinnor! Om vi försöker ett tag med ett 50-50-system t.ex. i styrelser och liknande, så kommer ju så småningom bilden av "chefen" eller "person med makt" att vidgas och även omfatta kvinnor. Alltså kommer man i framtiden inte längre att omedvetet vara ute efter enbart den vita mannen när man ska anställa människor till höga positioner, utan man börjar anställa människor utan att tänka på kön. Alltså behövs könskvotering inte längre, precis som i den framtida idealvärlden. 
 
Könskvotering, eller överlag att fokusera på att lyfta fram kvinnor, är enbart ett redskap för att komma till en punkt där vi inte längre behöver göra just det. Jag tror att genom att i större grad lyfta kvinnan så kommer vi att frångå det system vi har idag där mannen är "bäst"/"står på toppen", och när det är gjort, när män och kvinnor är lika, då kommer könet inte att spela någon roll. 

  Om att se sig själv som en del av strukturen

Jag tycker jag fick till ett riktigt bra svar på ett inlägg av Sanna om privilegiet att kunna skaffa barn, så jag postar helt enkelt ungefär detsamma här också.
 
Sanna skrev: "Men någonstans tänker jag att det inte får glömmas bort att fertilitet är ett privilegium. Inte alltid något kärt privilegium, precis som många män kan känna att det inte alls är särskilt lattjo att vara man alla gånger, men likväl ett privilegium." 
 
Jag tycker det anknyter rätt bra till tidigare diskussioner om t.ex. vithetsnormen och att försöka se var man själv står i hierarkin även om man kanske inte känner sig så privilegierad.

Som kvinna står jag ju under mannen och även om det gör mig strukturellt diskriminerad så måste jag vara medveten om att jag ändå som vit kvinna står över den färgade kvinnan i samhället.

Så även om man som väldigt fertil kvinna kan tycka att det är jobbigt att tvingas göra aborter hela tiden så är man ändå (kanske inte som individ, men som del av en grupp!) privilegierad jämfört med en infertil kvinna.
Det är så svårt att börja jämföra på individnivå eftersom alla ändå är så olika. För det finns säkert många infertila kvinnor som inte vill ha barn, och därför kan tycka att det är rätt nice att ha ett "inbyggt" preventivmedel. I det fallet har ju den infertila kvinnan det betydligt bättre än den fertila kvinnan som hela tiden tvingas skydda sig väldigt noga och göra aborter. Men strukturellt har den fertila kvinnan det ändå bättre, eftersom hon, som Sanna skriver, har privilegiet att kunna välja.

 

Jag tror alltså att det viktiga här är att försöka se sig själv som en del av strukturen. Visst kan även den heterosexuella, gifta, vita cis överklass-mannen känna sig orättvist behandlad, men han måste ändå förstå att han hör till den grupp som står överst i samhällshierarkin.

 
 

  Är det relevant att tänka på vad en abort kostar för samhället?

Lady Dahmer skriver i sin blogg om aborter, och så uppkom en diskussion om huruvida det är relevant att prata om sjukhuskostnader i samband med aborter. Det tycker jag absolut att det är!
 
LD skriver att det är fascism om man tycker att alla människor inte ska få sjukvård (d.v.s. de som handlat oansvarigt). Jag känner inte till ideologin tillräckligt för att uttala mig i det, men visst kan det vara så. Jag tycker inte att det är rätt att endast några ska få sjukvård. Självklart ska alla få sjukvård, och alla som vill ska få göra aborter oavsett av vilken orsak de blev gravida eller varför de vill göra abort!
 
Men att prata om sjukhuskostnader kan ändå vara relevant. Inte i politiska frågor, för det är då det blir väldigt skevt. LD skriver: "Jag kanske inte har lust att betala för idioter som inte har vett att sätta på sig säkerhetsbältet i bilen eller använda hjälm när de cyklar eller ansvarslösa som glömt stänga av spisen eller till föräldrar som skaffar fler barn de har råd med eller rökare som drabbas av cancer", och menar då att man ändå inte kan neka dessa personer sjukvård bara för att de ställde till det själva. Och jag håller självklart med! Människor måste få handla oansvarigt, och begå misstag. Att tänka något annat känns som en väldigt unken människosyn, eller om man pratar abort: kvinnosyn. 
 
Däremot kan frågan om vårdkostnader vara relevant i den enskilda individens funderingar om moral och etik. D.v.s. "Hur ska jag handla etiskt rätt?". Alla väljer själva vem/vilka de vill inkludera i att handla etiskt mot, man brukar prata om etiskt objekt. Etiska objekt kan vara vänner och bekanta, alla människor, djur, naturen, staten o.s.v. Människor väljer alltså vilka de vill tänka på i sitt handlande. En del tycker att enbart människan är viktig, medan andra vill inkludera djur (och blir kanske således vegetarianer) eller natur (och börja sopsortera o.s.v.).
Som jag ser det har ingen nån "skyldighet" att inkludera något, det får man välja själv. Däremot tror jag att det alltid är nyttigt att tänka från så många synvinklar som möjligt. Fundera "bryr jag mig om att agera moraliskt mot andra människor? mot djur? mot naturen? mot staten?" o.s.v.

Därför känns det relevant att prata om sjukvårdskostnader! Att tänka "vill jag försöka låta bli att belasta sjukvården i den mån det är möjligt?", och mitt svar på frågan är självklart ja. Det är bl.a. (det finns såklart hundra andra orsaker också) därför jag tänker till en gång extra innan jag har oskyddat sex, innan jag åker bil utan bälte eller innan jag super mig alldeles galet full på midsommar. För att det för mig känns moraliskt fel att ha andra att betala för något jag lätt hade kunnat undvika.
 
Sen, ifall skadan redan är skedd, tänker jag inte moralisera och neka någon sjukvård. Jag säger inte heller till någon att "Nej, gör inte så! Tänk på hur du belastar sjukvården!". Det är, som sagt, upp till var och en ifall man vill ta med sjukvården som etiskt objekt. Men det känns relevant att ta upp hur mycket en abort kostar, eftersom den kvinna som ännu inte haft oskyddat sex ska få chans att fundera på ifall hon vill se sjukvården som ett etiskt objekt. För att kunna bedöma det behövs ju ofta fakta!
Sen om hon av olika orsaker bestämmer sig för att en sån sak som kostnader inte är viktig är det alldeles okej för mig. Men det är inte så enkelt att man bara kan avfärda det som fascism och alldeles irrelevant.
 

  Ordet feminism – och varför det känns obekvämt att använda det

I och med att feminism blivit så omtalat på sistone hör jag ofta att man borde slopa ordet feminism eftersom det har så dålig klang. Det är människor som säger att de ”självklart står för jämställdhet”, men de känner sig inte bekväma i att kalla sig feminister.

Jag vill påstå att detta helt och hållet bottnar i ett kvinnoförakt. Antagligen oftast ett omedvetet sådant; det bär ju trots allt nästan alla på, även de rabiataste av feminister.

 

Men varför är det ett utryck för kvinnoförakt att inte vilja kalla sig feminist?

 

Jo, för det första: Dålig klang…?

Tänk på vad feminister har uträttat de senaste århundradena! Kvinnor får nu rösta, göra aborter, använda preventivmedel, arbeta och bestämma över sina liv på ett helt annat sätt än tidigare. Det är lätt att ibland som feminist känna hur dåligt allt är och hur mycket patriarkatet suger (för visst är det ju så), men visst kan man också glädjas över hur många rättigheter vi kvinnor har nu, som vi inte hade tidigare. Att säga att feminism låter illa i ens öron är som att säga att man stör sig på det som feminismen åstadkommit. Vi borde inte störa oss; vi borde hylla, resa monument! Vi borde känna oss stolta över att kalla oss feminister, bara för att det sammankopplar oss med de feminister som gett oss alla dessa rättigheter.

 

Sen finns de ju de som tycker att man borde börja kalla det ”jämställdism” istället. ”Ni feminister påstår ju ändå att det är jämställdhet ni vill ha!”, heter det. Ofta med en antydan att feminister ju bara vill att kvinnor ska bli överlägsna. Det här är självklart bara en missuppfattning, eller ovilja att egentligen förstå vad feminism är.

En definition som jag har hört och finner enkel, men ändå täckande är att en feminist ser att det finns en samhällsordning idag där män har den största delen av makten (d.v.s. vi har ett patriarkat), och vill göra det mer jämställt genom att öka kvinnornas andel av makten.

 

Feminister vill alltså ha jämställdhet, det är det som är kärnan i ideologin. Men det är inte riktigt så enkelt som att kalla det jämställdism (som faktiskt är en egen ideologi som på många sätt skiljer sig ifrån feminismen) eller att man är ”för jämställdhet”.

Genom att använda ordet feminism visar man att man betonar kvinnan, något som är ganska ovanligt i ett patriarkat. Att säga att du bara är ”för jämställdhet” säger inget om att du vill jobba för kvinnor specifikt. Det kan ju handla om att du vill jobba mot rasism, diskriminering av handikappade eller av sexuella– eller könsminoriteter o.s.v., och även om du specificerar det och säger att du vill jobba ”för jämställdhet mellan könen” så förnekar du kvinnans underläge då du väljer att inte kalla dig feminist. Vi tar det en gång till: Om du inte vill kalla dig feminist, men ändå säger att du är för jämställdhet mellan könen så säger du också att det inte finns någon betydande maktskillnad mellan kvinnor och män. Det är inte bara att strunta i fakta, utan dessutom att förminska kvinnors erfarenheter.

Däremot kan du ju självklart vara feminist, men välja att säga att du jobbar för jämställdhet t.ex. på din arbetsplats, eftersom samma sociala konstruktion inte nödvändigtvis gäller på din arbetsplats (eller andra sociala kretsar som skolor, olika grupper eller förhållanden) som i samhället i stort. Det jag reagerar på är alltså inte att vilja jobba för jämställdhet, utan att man samtidigt skyr ordet feminism. Därför vill jag rikta kritiken tillbaka: Om du nu säger att det är jämställdhet du vill ha, varför börjar du inte kalla dig feminist då?

 

Jag är inte dum. Jag förstår ju varför det tar emot lite att kalla sig feminist, och varför ordet känns så laddat. I dagens samhälle lär sig alla män att det mesta handlar om och är riktat till dem främst. Mannen är norm. Kvinnor lär sig i sin tur att anpassa sig efter detta, och ser det mesta ur ett manligt perspektiv som de sedan förvränger till att passa dem själva.
Så när det då kommer något sådant som feminism, som riktar sig till kvinnor främst utan att gå ”via” männen är det klart att det känns obekvämt. Männen som vant sig vid att allt ska handla om eller inkludera dem blir självklart upprörda, och även många kvinnor blir provocerade och tycker att det känns ovant när något handlar om dem främst.

 

Därför tycker jag att det blir extra viktigt att med stolthet fortsätta använda, och sprida vidare, ordet feminism. Det blir som en del av feminismen i sig.
Att sky ordet och linda in budskapet i omskrivningar gör enbart att vi får jämställdhet på patriarkatets villkor, d.v.s. en fortsättningsvis skev maktstruktur där männen sitter på toppen, men som vi tror att är jämställdhet eftersom vi är så vana vid att se allt från den manliga synvinkeln. 


  Hur borde man påverka samhället?

Jag köpte Les Misérables, som ganska nyligen (antar jag) kommit ut som dvd, och såg den igår.
Jag tänker inte gå in på handlingen, men ett centralt tema i musikalfilmen är de sociala orättvisorna i 1800-talets Frankrike. Det är ganska våldsamma protester det handlar om.
 
 

Jag tycker det är intressant att fundera på det där, vilket som egentligen är det bästa sättet att påverka och förändra samhället.
Saker som rösträtt, som vi idag tar för givet, har någon tvingats kämpa för. Och inte sällan har det krävts ilska och våld för att driva igenom det som de fredligare sätten att påverka inte har klarat av. 

Självklart kan man fråga sig om det verkligen är rätt sätt att gå. Är det okej att använda t.ex. våld, bara för att man uppnå något gott? Det blir en diskussion om huruvida "ändamålet helgar medlen". 

Det finns självklart hundra olika sätt att påverka samhället. Genom en sån "liten" sak som att driva en blogg eller uppfostra ett barn påverkar man ju sin omgivning, och på sikt, samhället. Det är ju bara det att det går så mycket snabbare att typ skjuta landets ledare och kämpa mot orättvisorna med våld.
 
Jag vet faktiskt inte vilket sätt som är "det bästa". Kanske behövs alla sätt. Och det behövs olika människor för de olika sätten. Själv är jag ingen vrålande, arg (jo, det är jag, men kanske inte alltid utåt) feminist, men jag kan säkert påverka på andra sätt. 
Fast visst blev jag smått sugen, efter att ha sett Les Misérables, att typ bara ta och störta det här jävla patriarkatet nu på en gång. 

RSS 2.0