I och med att feminism blivit så omtalat på sistone hör jag ofta att man borde slopa ordet feminism eftersom det har så dålig klang. Det är människor som säger att de ”självklart står för jämställdhet”, men de känner sig inte bekväma i att kalla sig feminister.

Jag vill påstå att detta helt och hållet bottnar i ett kvinnoförakt. Antagligen oftast ett omedvetet sådant; det bär ju trots allt nästan alla på, även de rabiataste av feminister.

Men varför är det ett utryck för kvinnoförakt att inte vilja kalla sig feminist?

Jo, för det första: Dålig klang…?

Tänk på vad feminister har uträttat de senaste århundradena! Kvinnor får nu rösta, göra aborter, använda preventivmedel, arbeta och bestämma över sina liv på ett helt annat sätt än tidigare. Det är lätt att ibland som feminist känna hur dåligt allt är och hur mycket patriarkatet suger (för visst är det ju så), men visst kan man också glädjas över hur många rättigheter vi kvinnor har nu, som vi inte hade tidigare. Att säga att feminism låter illa i ens öron är som att säga att man stör sig på det som feminismen åstadkommit. Vi borde inte störa oss; vi borde hylla, resa monument! Vi borde känna oss stolta över att kalla oss feminister, bara för att det sammankopplar oss med de feminister som gett oss alla dessa rättigheter.

Sen finns de ju de som tycker att man borde börja kalla det ”jämställdism” istället. ”Ni feminister påstår ju ändå att det är jämställdhet ni vill ha!”, heter det. Ofta med en antydan att feminister ju bara vill att kvinnor ska bli överlägsna. Det här är självklart bara en missuppfattning, eller ovilja att egentligen förstå vad feminism är.

En definition som jag har hört och finner enkel, men ändå täckande är att en feminist ser att det finns en samhällsordning idag där män har den största delen av makten (d.v.s. vi har ett patriarkat), och vill göra det mer jämställt genom att öka kvinnornas andel av makten.

Feminister vill alltså ha jämställdhet, det är det som är kärnan i ideologin. Men det är inte riktigt så enkelt som att kalla det jämställdism (som faktiskt är en egen ideologi som på många sätt skiljer sig ifrån feminismen) eller att man är ”för jämställdhet”.

Genom att använda ordet feminism visar man att man betonar kvinnan, något som är ganska ovanligt i ett patriarkat. Att säga att du bara är ”för jämställdhet” säger inget om att du vill jobba för kvinnor specifikt. Det kan ju handla om att du vill jobba mot rasism, diskriminering av handikappade eller av sexuella– eller könsminoriteter o.s.v., och även om du specificerar det och säger att du vill jobba ”för jämställdhet mellan könen” så förnekar du kvinnans underläge då du väljer att inte kalla dig feminist. Vi tar det en gång till: Om du inte vill kalla dig feminist, men ändå säger att du är för jämställdhet mellan könen så säger du också att det inte finns någon betydande maktskillnad mellan kvinnor och män. Det är inte bara att strunta i fakta, utan dessutom att förminska kvinnors erfarenheter.

Däremot kan du ju självklart vara feminist, men välja att säga att du jobbar för jämställdhet t.ex. på din arbetsplats, eftersom samma sociala konstruktion inte nödvändigtvis gäller på din arbetsplats (eller andra sociala kretsar som skolor, olika grupper eller förhållanden) som i samhället i stort. Det jag reagerar på är alltså inte att vilja jobba för jämställdhet, utan att man samtidigt skyr ordet feminism. Därför vill jag rikta kritiken tillbaka: Om du nu säger att det är jämställdhet du vill ha, varför börjar du inte kalla dig feminist då?

Jag är inte dum. Jag förstår ju varför det tar emot lite att kalla sig feminist, och varför ordet känns så laddat. I dagens samhälle lär sig alla män att det mesta handlar om och är riktat till dem främst. Mannen är norm. Kvinnor lär sig i sin tur att anpassa sig efter detta, och ser det mesta ur ett manligt perspektiv som de sedan förvränger till att passa dem själva.
Så när det då kommer något sådant som feminism, som riktar sig till kvinnor främst utan att gå ”via” männen är det klart att det känns obekvämt. Männen som vant sig vid att allt ska handla om eller inkludera dem blir självklart upprörda, och även många kvinnor blir provocerade och tycker att det känns ovant när något handlar om dem främst.

Därför tycker jag att det blir extra viktigt att med stolthet fortsätta använda, och sprida vidare, ordet feminism. Det blir som en del av feminismen i sig.
Att sky ordet och linda in budskapet i omskrivningar gör enbart att vi får jämställdhet på patriarkatets villkor, d.v.s. en fortsättningsvis skev maktstruktur där männen sitter på toppen, men som vi tror att är jämställdhet eftersom vi är så vana vid att se allt från den manliga synvinkeln.