Om studierna hittills

 Tänkte att jag kanske borde prata lite om vad vi har gjort på läkarutbildningen hittills och hur det känns överlag. Inte för att jag inbillar mig att någon egentligen bryr sig, men det kommer säkert att vara intressant att se tillbaka senare.
 
Jag går alltså första terminen på läkarprogrammet vid Karolinska institutet. Så har alla det på klart. Det har snart gått två veckor av utbildningen så man kan ju inte direkt säga att jag hunnit långt. Ännu känner jag mig inte som nån nästan-läkare, alltså.
 
De här två veckorna har faktiskt varit riktigt jobbiga. Inte med tanke på undervisningen, utan mer av sociala orsaker. Jag är helt enkelt sån. Jag tycker att det är skitjobbigt när jag inte riktigt vet hur allt går till eller känner mig 100% säker på situationen och hur jag bör bete mig. Jag hatar att inte vara säker på vilken buss jag ska ta, veta vilken föreläsningssal jag ska vara i, ha någon jag kan vara säker på att äta lunch med osv.. Jag vet att jag låter jättetråkigt och ospontan.
 
Jag har också tvivlat en del på om jag verkligen vill bli läkare. Eller snarare om jag vill gå hela den här vägen för att bli läkare. Själva arbetet som läkare ser jag fram emot, däremot vet jag inte om jag orkar med utbildningen, om jag vill bli sammankopplad med läkare som grupp. Jag har många fördomar om läkare (som jag också stött på under de här veckorna), de är ofta väldigt stolta, rika, höger, överlag ser sig själva som lite bättre än den övriga befolkningen (både för att de har pengar och står högt upp i samhällshierarkin, men också för att de gör ett "meningsfullt" arbete och därför ser sig stå över andra i samma samhällsklass). Ja, nu generaliserar jag givetvis en massa, fast det här är fördomar jag har och hoppas bli av med under de här åren.
Ofta tänker jag också att jag vill studera något annat. Allt känns mycket mer lockande just nu. Jag är trots allt intresserad av ungefär allt, jag hade kunnat studera nästan vad som helst och nu skulle jag gärna ha bytt till något annat. Sen vet jag att det här åtminstone delvis beror på att jag känner mig osäker i den här miljön och därför hittar på orsaker för att få komma bort. Ändå vet jag att det hade varit precis samma sak oavsett vad jag hade studerat. 
 
Nu är det ju inte bara jobbigt. Det finns potential, kan jag ju säga. Jag har inte riktigt lärt känna nån ännu, men jag vet att det kommer att bli jättekul bara jag gör det. Just nu är ändå ensamheten värst. Att inte veta om jag kommer att ha någon att prata med imorgon, liksom. Så bara det ordnar upp sig så ska det nog bli bra.
Sen hoppas jag också att jag ska få lite studiemotivation. Att börja det hela med ett projekt, och en presentation (jag hatar presentationer. Jag går omkring med ångest flera veckor på förhand, och förtränger sen händelsen direkt efteråt) var inte så bra för min motivation.
Men som sagt, det finns potential. Bara jag lär känna lite folk, och börjar hitta på området osv så ska jag nog bli mer peppad på att sätta igång.
 
Sådär, nu har jag skrivit lite om det. Jag ska försöka hålla mig positiv nu, så ska det nog gå bra.

(Nej, det är inte så illa att plugga här som jag får det att låta. Jag vill inte avskräcka nån! Det är bara min personlighet som ställer sig ivägen.)

  Jag kom in!

Så.. jag måste väl berätta att:
 
 
 
Natten innan resultaten skulle komma drömde jag säkert hundra olika drömmar om hur jag går in och ser resultatet. Självklart var det olika i alla drömmar, och sen när jag väl såg det riktiga resultatet visste jag inte riktigt om det var en dröm eller inte. 

Men nej, jag ska till Stockholm! Om drygt en månad. Wow!
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0