Jag har tänkt en del på filmer på sistone. Och böcker och pjäser och all typ av kultur, men för att underlätta ska jag prata om filmer. Alltså fiktion, och hur vi kan analysera och bedöma den ur feministisk, jämställdhetssynvinkel.

 

Det finns olika sätt att analysera filmer. Bechdeltestet är rätt klassiskt. Man kan göra liknande test utifrån hudfärg. Man kan också räkna antal män och kvinnor. Eller så kan man titta på hur personerna i filmen framställs beroende på vilket kön, hudfärg, sexualitet osv de har (följer de sterotyperna, eller tillför de något nytt?).

 

Dessa sätt att analysera kritiseras ofta. Kanske eftersom det alltid finns en förklaring till varför det ser ut som det gör. Sen finns det så oändligt många perspektiv man kan se det ur, att det är omöjligt att komma fram till något konkret, vad gäller en enskild film. Det finns oftast både bra och dåliga saker med filmer, och samma fenomen kan ses som både bra och dåligt beroende på hur man ser det. Jag har, åtminstone inte ännu, hittat nån perfekt film, som inte skulle innehålla en enda grej som jag kunde störa mig på. Och om jag gjorde det skulle nån annan kanske tycka en helt annan sak. Därför tänker jag att det är ganska värdelöst att diskutera och analysera i syfte att komma fram till den perfekta filmen. Den finns helt enkelt inte.

Däremot tycker jag inte att vi ska sluta diskutera. Jag tänker att diskussion efter en film är jätteviktigt, om inte med någon annan så i alla fall med sig själv. Fundera på ifall filmen klarade bechdeltestet, räkna kvinnor och män, fundera på vilka roller olika personer hade. Sen får man tycka vad man vill om filmen. Det viktiga är väl att när man gjort detta på ett antal filmer så kommer man ofta fram till att det finns ett mönster (personer har, beroende på kön, sexualitet, färg.., olika roller i filmerna, till exempel) som kan vara problematiskt. När man väl har insett något, och kanske märkt att ens filmvärld är väldigt vit, cis, hetero, mansdominerad och kvinnonedvärderande... då kan man börja bredda.

 

Man ser alltså var det finns en brist, och sätter in lite extra där. Jag brukar t.ex. visa olika hbtq-filmer för min lillasyster och yngre kusin, just för att jag tror att de inte spontant kommer att se såna filmer själva eller tillsammans med vänner. Istället för att se en heterofilm, som de ändå har sett och kommer att se hundratals gånger, så ser vi en hbtq-film för att bredda på deras syn på sexualitet, och normalisera och öppna upp för vilka problem som kan finnas (som de kanske inte annars får ta del av). 
Jag försöker göra detta hos mig själv också, just nu försöker jag hitta och se på filmer som utgår ifrån rasifierade personer och belyser såna problem, för jag vet att jag har en brist där. 

Jag tycker att det är ganska ointressant att döma filmer utefter en analys. Jag kan njuta av en film även om den är jättestereotyp och dålig ur ett feministiskt perspektiv. Det viktiga är inte att hitta en perfekt film, för det kommer inte att finnas i ett icke-jämställt samhälle (dessutom, lycka till med att få med en massa olika perspektiv på typ max 3 timmar), utan att se till att man överlag får se en bredd av olika människor och deras problem, oavsett om man får det från filmer eller från verkligheten.

Jag blir ibland väldigt provocerad av folk som tar till naturen eller evolutionsteorin för att styrka sina påståenden. T.ex. i sin kritik mot hbtq-personer. Man menar att homosexualitet är onaturligt, och därmed fel och något vi bara ska skita i. (Dvs vi ska inte bekymra oss om att ge homosexuella samma rättigheter som heterosexuella.)

 

Jag har läst en del biologi. Jag förstår det här. Jag antar att homosexualitet antagligen är något som gått "fel" i naturen (åtminstone till viss del, eftersom jag också tror att samhället kan påverka sexualiteten mycket). Det är någon typ av "missbildning" som kanske inte är den mest evolutionärt fördelaktiga. 

Det jag däremot inte förstår är hur detta skulle ha någon som helst relevans i ett mänskligt samhälle. För om vi nu väljer att basera samhället på det som är mest evolutionärt fördelaktigt så måste vi väl göra det när det gäller alla aspekter? D.v.s. vi får helt enkelt sluta försöka bota alla sjukdomar (så att de med sämre genetiska förutsättningar (=de som blir sjuka) dör bort och inte hinner fortplanta sig). Alla med nån typ av funktionsnedsättning ska vi bara lämna, varför skulle vi göra något extra för någon som har egenskaper som inte är evolutionärt fördelaktiga? Kanske borde vi lägga lite tvångssterilisering på det, för att verkligen se till att det bara är de finaste, friskaste och mest normala människorna som fortplantar sig?

Eller så bestämmer vi oss att vi inte i något fall överhuvudtaget kan kategorisera människor enligt hur evolutionärt fördelaktigt det är att de finns. Det är existerande människor vi pratar om, och det är dags att de som hänvisar till naturen och evolutionslära tar ställning för ifall vi ska skita i människor som enligt dem är onaturliga och evolutionärt ofördelaktiga, och samtidigt då strunta i dem den dag de kanske får en hjärtinfarkt, eller om vi ska behandla alla människor jämlikt, oavsett hur evolutionärt fördelaktiga de må vara.

Jag tänker på att må dåligt, och vad man ska göra åt det. Jag mår själv inte speciellt bra nu, jag känner att jag står i en återvändsgränd och behöver en drastisk förändring på ett eller annat sätt för att ta mig vidare.

Det har pratats en del om just detta på sistone. Ofta handlar det om vad man ska skylla på (eller snarare vem som bär ansvaret): Samhället eller den enskilda individen. Jag har också själv skrivit om detta för flera månader sen. Det hittar ni här.

 

Jag vet att jag lätt fastnar i att skylla på samhället. Många av de saker som är jobbiga för mig beror på att samhället är så kravfyllt och inriktat på prestation. Jag känner mig också tvungen att t.ex. skaffa mig en utbildning som jag egentligen inte orkar med just nu, för att känna att jag har en chans att få jobb och ha råd att leva i framtiden. 

Samtidigt vet jag att det inte hjälper mig så mycket att skylla ifrån mig. Visst får det mig ibland att må bättre för stunden, jag kan tänka att det inte är jag som är lat och misslyckad som människa, utan samhället som ställer alldeles för höga krav. Dock så kommer samhället knappast att ändras alltför nämnvärt inom en snar framtid. Sånt tar tid. 

Jag måste alltså hitta en lösning på mitt problem nu, inom ramen för hur samhället ser ut, för att jag ska överleva. Dock måste jag försöka se till att den lösningen inte kommer ivägen för mitt försök att ändra på samhället. T.ex. kan försöka ha en positiv inställning till livet, och leva glatt med det, men om jag blir så inne i det att jag börjar tänka att problemet från början låg i min inställning (och inte i samhället) så har jag misslyckats.

Jag tänker att samma sak gäller för all typ av jämställdhetsarbete. Alla måste försöka sitt bästa för att överleva i det här samhället. För en del är det svårare än andra. T.ex. är det generellt svårare för mig som kvinna, än för en man.

Jag måste lära mig att hantera det på olika sätt. T.ex. måste jag i högre grad än män göra min röst hörd för att bli lyssnad på, jag måste bära med mig pepparspray när jag går ensam på kvällarna, jag måste ibland vara försiktig med vad jag har på mig osv.. Allt för att klara mig så bra som möjligt som kvinna i det här samhället.

Samtidigt får jag inte låta det bli min huvudagenda att klara mig så bra som möjligt. Då kan det hända att jag börjar trycka ner andra kvinnor, att jag håller tyst i viktiga frågor för att inte bli hatad, att jag överlag börjar jobba emot den feministiska kampen, och jobba med patriarkatet, för att för stunden bli omtyckt och få ett gott liv.

Fastän jag måste försöka leva ett så bra liv som möjligt trots förutsättningarna får jag inte glömma att huvudagendan är att se till att alla ska ha samma förutsättningar.

 

Det här är en väldig balansgång som feminist. Ofta vill man inte ge upp fördelar och inflytande man har skaffat sig, och man vill inte bli hatad. Därför kan det kännas lockande att typ skratta med i det där sexistiska skämtet istället för att bli den som förstör stämningen. Jag tycker att det känns bra att tänka att jag inte behöver agera feministisk till 100% i precis allt jag gör, för på något sätt måste jag överleva och försöka ha ett gott liv i det här samhället.

Samtidigt så minns jag alltid vad min huvudagenda är, att samhället ska bli jämställt. Och även om jag inte alltid kan kämpa för det kan jag i alla fall försöka låta bli att kämpa emot.