Det är Pride i Jakobstad imorgon. Min första, och jag är jätteförväntansfull. Jag har laddat upp hela veckan med att se på homofilmer, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om de filmer jag sett. Det blir lite tips på hbtq-film alltså!

 

 

 

Denna har jag sett tidigare. Den handlar om en lesbisk tjej som blir skickad till ett "läger" för ungdomar som ska bli straighta. Filmen känns väldigt överdriven. Bl.a. ser man både lesbiska och bögiga stereotyper, och på det här lägret är man väldigt noga med att betona könsroller. Flickorna har t.ex. på sig enbart rosa, och pojkarna enbart blått, och sen får de lära sig att typ städa respektive hugga ved.

Det är en ganska lättsam film, och till och med rolig då allt känns så överdrivet. Trots det väldigt allvarliga temat: att ungdomar blir tvingade av sina föräldrar att "bli hetero", och till och med hotas bli utslängda om de inte lyckas.

 

 

Det här är en japansk film. Jag kände igen en av huvudpersonerna och var tvungen att se den! En kvinna bestämmer sig för att hon vill ha barn, och vill att pappan till barnet ska vara en av huvudpersonerna, som dock är i en relation med en annan man. Filmen kretsar mycket kring huruvida homosexuella kan skapa familj eller om man automatiskt väljer bort det i och med att man lever ut sin homosexualitet. En del riktigt gulliga scener, och överlag en helt okej film.

 

 

 

Love of Siam är en thailändsk film, och denna kan jag verkligen rekommendera! Det handlar om två pojkar, Tong och Mew, som växer upp som grannar. Tongs syster försvinner plötsligt, och då flyttar resten av familjen bort. Senare, som tonåringar, träffas pojkarna pånytt och inser snart att de älskar varandra. Tongs mamma förbjuder dem från att träffas. Dessutom tar filmen upp hur Tongs pappa blivit alkoholist sen systern i familjen försvann, och hur de hyr in en person som liknar henne väldigt mycket för att lura pappan att hon kommit tillbaka, och få honom att sluta dricka.

Jag gillade den här filmen väldigt mycket. Förutom att hela relationen mellan Tong och Mew är otroligt gullig (och filmen är sevärd bara därför), vävs olika teman (t.ex. saknad efter någon du inte vet om du ska få se mer, eller rädsla för att älska någon pga smärtan i att eventuellt förlora dem) väldigt bra ihop. Verkligen, se den här!

 

 

 

 

En svensk film! Partiledaren för Folkpartiet förälskar sig i en socialdemokrat. De börjar träffas, men är rädda för att deras affär ska komma ut till allmänheten. I slutändan blir det att välja mellan kärlek och politisk karriär.

En massa politisk humor och i övrigt underhållande film. Enkel att se!

 

 

 

Yes, det var de filmerna jag sett denna vecka! Ovanligt många bögfilmer... Hur som helst hoppas jag att nån tycker att någon av de här filmerna låter lite intressanta!

 

Nu ska jag sova, för att sen dra iväg på pride! 

Råkade hitta en artikel där det skrivs att Helsingforspolisen menar att upp till två tredjedelar av årets våldtäktsanmälningar skulle vara ogrundade.

 

Att polisen avfärdar en så stor del av anmälningarna som "ogrundade" låter helt förfärligt, och får mig att känna mig väldigt utsatt.

I mina ögon säger det mer om polisen än om kvinnor som anmäler. Antagligen har polisen en hel annan definition på våldtäkt än jag har. Om vi ens skulle låtsas att de tog våldtäkter i berusat tillstånd, inom äktenskap, av "snälla killar" osv.. på allvar (d.v.s. sånt som är olagligt men ändå tycks fungera som förmildrande omständigheter) skulle säkert andelen (enligt dem) "ogrundade" anmälningar minska. Och då skulle jag ytterligare vilja skärpa till det genom att mena att tjatsex, inte ett klart ja, att partner bara ligger still utan att ta initiativ och liknande också borde räknas som någon slags våldtäkt. Fast det är väl ganska svårt att lagstifta om...

 

Om vi nu ändå låtsas att det faktiskt är många tjejer som falskanmäler, vad beror det på?
Många tar upp det här man t.ex. har varit ute och festat, vaknar upp hos någon annan, ångrar sig och skäms och därefter anmäler. 

Förutom att jag har väldigt svårt att tro att man verkligen skulle anmäla, om det inte verkligen har hänt något väldigt obehagligt under natten, så pekar det här väldigt tydligt på ett problem: Hur kvinnor slampstämplas om de t.ex. har ett one night stand. Tänk på det ett tag. Kvinnor anmäler för att det i detta fall är det enda sättet att slippa undan att bli sedd som en slampa för att man hamnat i säng med nån. Visst är det väl skittråkigt för killen att bli felaktigt anklagad, men är det inte ett mycket större problem att kvinnor klassas som slampor och är så rädda för det att de till och med falskanmäler ett brott?

 

Flera andra s.k. orsaker till falskanmälningar går ut på lite samma grej. Det handlar om att på nåt sätt komma undan patriarkalt förtryck. Mycket är det just det här att inte bli sedd som slampa. Ibland kan det vara att det har skett en otrohet, och då behöver man skydda sin pojkväns heder genom att säga att det var våldtäkt. Kanske går det också att "ge igen" och efter ett uppbrott anklaga exet för våldtäkt. Man tänker väl att en anmälan ändå inte kommer att tas på allvar, och att personen ifråga inte kommer att utsättas för några konsekvenser (trots allt är det ju så det oftast ser ut, även i fall där våldtäkten faktiskt ägt rum).

Jag menar inte att det är speciellt bra eller snällt att falskanmäla, men bara att det ibland kan bero på att vårt samhälle ser ut på ett visst sätt. Och att lösningen då inte är att misstro alla som anmäler våldtäkt (gud, så mycket man gör det redan!) utan att förändra på samhället. Vi kan väl helt enkelt se till att det inte ses som så "slampigt" att gå hem med någon för ett one night stand.

 

Jag tror inte det minsta på att det skulle vara någon väldigt stor del av kvinnor som falskanmäler. Man brukar prata om att det är ungefär samma andel som vid andra brott, d.v.s inte en speciellt betydande andel.

Men även om det nu ska se det som ett problem, så tycker jag att ett betydligt större problem vi har är att en så stor del aldig anmäler våldtäkter, och blir trodda när de gör det.

Kanske det är där vi borde lägga krutet? Istället för att anklaga den lilla procenten tjejer som falskanmäler.

 

Varför är det alltid så mycket mer synd om den lilla andelen män som blir "falskanklagade", än om den enorma andel kvinnor som blir brutalt våldtagna, sedan får kränkande frågor, blir misstrodda och trots bevis inte får upprättelse? 

Yllestrumpa skriver om det här med ickehetero-personer som inte vill ha en könsneutral äktenskapslag (som är väldigt på tapeten i Finland just nu). 

 

Jag är själv för en könsneutral äktenskapslag. Dock tycker jag att vissa saker som kommer upp i debatter kan vara ganska problematiska. Jag ska ta upp några argument för att samkönade par ska få gifta sig, och förklara varför jag inte gillar dem:

 

Ofta kommer det i debatter upp fina kärlekshistorier. Nån kanske berättar om sin farbror och hans pojkvän, som har varit tillsammans i 15 år, har en hund, och bor i en villa. De lever helt vanliga svenssonliv, går till jobbet som alla andra, bjuder över vänner på middag och har ett tryggt och stabilt liv. De är dessutom som gjorda för varandra, löser alltid de små problem de har i sin relation och är förutom partners bästa vänner. Den enda skillnaden mellan dem och andra likadana, vanliga och fullständigt normala par är att de inte får gifta sig eftersom de båda är män. Argumentet är alltså att eftersom både den samkönade och den olikkönade relationer ser likadan ut bör partners av samma kön ha samma rätt att gifta sig som olikkönade.

Förutom att det här, antar jag, är en något skev och romantiserad bild av hur relationer generellt ser ut, är det också problematiskt att samkönade relationer antas vara precis likadan som olikkönade. En person i en samkönad relation förväntas gå till jobbet och utföra sina sysslor som vem som helst, och den absolut enda skillnaden mellan hen och vem som helst är att hen har en partner av samma kön. Det blir ett budskap till ickeheteropersoner: Ni bör uppföra er som om ni vore hetero! Det innebär att inte göra någon grej av sin läggning (i praktiken knappt prata om sin partner nånsin, aldrig visa sin kärlek offentligt osv..) Du ska hela tiden verka hetero, du ska hela tiden vara "det perfekta tråkiga paret". Och faktum är att det ofta är mycket svårare som ickehetero att vara det, eftersom minsta lilla grej (t.ex. en regnbågsmugg, eller ett foto av dig och din partner på skrivbordet) kan tolkas som att du skyltar med din läggning och olikhet.

 

 

En del brukar nämna Britney Spears 55 timmar långa äktenskap som ett argument för en könsneutral äktenskapslag. Detta är ett svar på motståndarnas argument att äktenskapet är heligt, och därför inte ska "smutsas ner" av samkönade par. Argumentet är att många olikkönade par "smutsar ner" äktenskapet, medan många samkönade par inte skulle göra det, och att det därför är orättvist att samkönade par inte få gifta sig.

 

Själv hör jag till de som ser på äktenskap främst som en juridisk säkerhet, som dock ofta inleds med en rolig traditionell fest (bröllop). Jag tycker alltså inte att det är något man kan "smutsa ner" eller något man ens borde hålla heligt. Ingen bör ha en skyldighet att hålla äktenskapet heligt, eller stanna i en dålig eller rentav destruktiv relation. Därför borde ingen se ner på Britney och hennes avslutade äktenskap. Och ingen borde kräva eller förvänta sig att ett samkönat par ska vara bättre på att hålla äktenskapet heligt och rent.
Det här argumentet leder till att ickehetero-personer känner sig tvungna att "bevisa" att de klarar av äktenskap ifall det blir lagligt. Det gör också att de får ta mer skit ifall äktenskapet inte fungerar. 

 

 

Ibland menar man att motståndarna är alltför fokuserade på vad personer har mellan benen. Man frågar kanske retoriskt att "vad skulle det spela för roll vilket könsorgan min partner har?". Argumentet är att samkönade och olikkönade relationer är likadana och att det enda som skiljer dem åt är upplägget av könsdelar (och alltså borde det inte spela någon roll om samkönade par får gifta sig eller inte).

 

Det här är att reducera homosexualitet till en icke-fråga. Om man tror att det enda som skiljer sig åt i en homosexuells och en heterosexuells person är könsorganet hos den man ligger med har man nog väldigt fel. 
Kanske finns det några fall, men oftast så är homosexualitet (eller annan ickehetero-sexualitet) en betydande del i ens liv och identitet. Många funderar mycket på sin homosexualitet, tänker på hur man ska komma ut (man ställs nämligen för "komma ut"-dilemman konstant, inte bara en gång), undrar i vilka situationer det är att okej att göra vad osv.. Många är också aktiva inom hbtq-aktivism, går regelbundet på gayklubbar, besöker pride, träffar andra ickehetero-personer för att utbyta erfarenheter eller slippa heteronormen för ett tag... Det handlar om väldigt mycket mer än bara könet på den man ligger med, och bör alltså inte reduceras till det.
Plus att man med inställningen att homosexualitet inte är någon big deal lätt missar mycket av det fötryck som ickehetero-personer utsätts för, eller som man själv utövar.
För att inte prata om att könsorgan =/= kön.

 

 

Fyll gärna på om ni kommer på fler problematiska argument!

Det här med att "dra alla över en kam" osv som män ofta kommer med när man pratar om saker män gör (t.ex. våldtar, misshandlar...)

 

Jag drar alla över en kam. Det är inte något jag nödvändigtvis tycker är dåligt (även om vi har lärt oss att det per automatik är det). 
För det första så är det en skyddsmekanism. Det innebär att jag ofta är skeptisk när jag umgås med män. Jag låter mig inte dras med för mycket eller bli för påverkad av honom, för jag tänker att han förr eller senare kommer att göra något. Det kan tänkas verka cyniskt men det är en skydssmekanism som behövs och hjälper mig. Bl.a. är det denna skeptism som gör att jag inte skuldbelägger mig själv ifall något händer, utan direkt kan se var felet ligger.

 

 

Ja, det här med att alla män förtrycker. Många män är väldigt måna om att berätta att det inte stämmer. Och förvånande ofta bevisar de bara de man sagt genom att berätta det här på ett väldigt kränkande sätt.
Och jag förstår att många män har svårt att se sig själv som förtryckare, precis som att t.ex. många vita har svårt att sig sig som förtryckare. "Jag är ju en av dom där goda" tror man, eftersom man inte är rasist, eller inte våldtar eller misshandlar någon.

 

Fast då vet man inte riktigt vad förtryck innebär. Det handlar inte om vissa händelser, grovt våld eller liknande. Det handlar om en inställning. Om du har en viss inställning kommer allt du gör och säger att färgas av den inställningen. Så om du har en inställning att kvinnor är lite mindre värda så kommer detta så småningom att på nåt sätt komma fram i det du gör eller säger. 

Idag växer vi alla upp med den här inställningen, eftersom det är den som gäller i samhället. "Kvinnor är lite mindre värda". Jag tror bl.a. att det är därför många kvinnor inte ser ojämställdheten. Vi har också den här inställningen själva, och således tycker vi ju att vi är på den plats vi ska vara. 
Även alla män växer upp med denna inställning. Därför menar jag att alla män förtrycker. 

 

>De förtrycker på olika sätt. De flesta gör inte jättegrova grejer, utan "bara" t.ex. tjatar till sig sex ibland, nedvärderar kvinnliga intressen, pratar om hur komplicerade kvinnor är eller säger samma saker som kvinnor sagt i åratal och blir arga när det inte uppskattas.

Precis som att olika kvinnor, i olika livssituation och på olika plats i hierarkin blir utsatta för olika sorts förtryck ser förtrycker för olika män och i olika förhållanden till kvinnor ut på väldigt olika sätt.

 

Men.. det som männen brukar peka ut: det är trots allt endast ett litet fåtal män som faktiskt våldtar. Eller misshandlar sina fruar. Och det är sant, som tur är. Dessa män är i minoritet. Dock är det här med våldtäkt och kvinnomisshandel en väldigt liten del av förtrycket, och det är också en förlängning på det andra.

För t.ex. det där med tjatsex (som jag tror, utgående egna och vänners historier, att väldigt många av männen sysslar med) är egentligen bara början till våldtäkt. Om man i grunden har den tanken att man har rätt till sex med kvinnor,  så är steget från att tjata tills flickvännen ger med sig, till att våldta någon på gatan, inte speciellt stort.

Man brukar prata om ett patriarkalt isberg, där toppen är det som anses hemskt ur samhällets ögon (t.ex. våldtäkt) medan det under ytan finns en enorm ismassa av allmänt accepterade beteenden som ändå handlar om samma sak. Se Fannys bild här. Alltså: våldtäkt och kvinnomisshandel är bara toppen på det patriarkala isberget.

 

Den andra orsaken till att jag drar alla män över en kam, förutom att skydda mig själv, är alltså för att det är viktigt ur åtgärdssynvinkel. För att kunna göra något åt förtryck räcker det inte att få bort alla våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. För att fortsätta använda isbergsmetaforen så kan vi inte bara skära av toppen av isberget, för att sen tro att kvinnor tryggt ska kunna segla omkring utan att gå på grund. Hela ismassan under vattnet finns ju kvar. 

För att nå förändring krävs att alla inser att de själva bidrar till att hemskheter som våldtäkt och misshandel kan ske, även om det är i liten skala. För att bli av med detta och skapa ett jämställt samhälle måste vi alla bli av med vår grundinställning (att kvinnor är lite sämre), och det första steget där är att bli medveten om att vi alla bär på den.

 

Jag har aldrig varit populär bland killar. Jag har alltid varit ful, konstig, äcklig och lite för blyg och avvisande för att någon ska våga ta kontakt. Jag har alltså levt mina 20,5 år som singel (med några få, oseriösa, undantag).

 

Jag har alltid tyckt att det här är jobbigt och pinsamt. Jag tycker det fortfarande. Om flera av mina vänner blir tafsade på på krogen kan jag bli avundssjuk för att jag aldrig blir tafsad på. Mitt värde just då sitter i hur knullbar jag är i mäns ögon. Hur oattraktiva dessa män än må vara, och hur lite jag faktiskt skulle vilja t.ex. ha sex med dem.

 

Men på sistone har en annan känsla börjat infinna sig.

Jag läser feministiska bloggar, och får reda på hur förtryck kan se ut på så många olika sätt. Fanny skriver mycket om just förtryck i relationer. Jag hör vänner berätta om saker män gör mot dem. Jag läser och hör om hur män går över gränser, har sex utan samtycke, vägrar förstå att nej betyder nej, fortsätter tjata om och om igen, vägrar förstå grundläggande saker i hur relationer fungerar osv osv osv.. Det tar aldrig slut.

 

För första gången i mitt liv har jag börjat känna lättnad.  Ja, självklart har jag, som kvinna i ett patriarkat, också råkat ut för min beskärda del av förtryck. Män förtrycker även utanför sexuella- och kärleksrelationer .