Jag tänker lite på det här med personliga val, konsumentmakt och eget ansvar.

Ofta försöker man få vissa val att verka så enkla. "Alla kan köpa ekologisk mat", har jag hört mågna gånger. Eller så kan alla åtminstone köpa rättvisemärkta bananer.

 

Förutom att det inte direkt är sant (även om det kanske inom vissa medelklasskretsar nog är det), så är det inte riktigt så enkelt.

 

Jag ska ta mig själv som exempel: För mig går det mer pengar till mat för mig nu än vad det gjorde för ca ett år sen. Jag har inte börjat köpa "bättre" och mer etisk mat, där gör jag likadant som tidigare.

Tidigare köpte jag dock mer onyttig mat, mer godis och choklad, och resten var mest billiga frukter och liknande. Nu köper jag mycket mindre godsaker, och planerar så att jag ska ha ordentliga måltider hela veckan, vilket innebär att det överlag blir mer mat. Och det blir dyrare, men jag äter också bättre. Jag äter faktiskt vettig mat varje dag, till skillnad från tidigare då jag höll mig levande på att småäta onyttiga saker hela dagarna. 

 

Jag tycker att det som min mat kostar nu är en helt okej kostnad, med tanke på att jag får en bättre hälsa ut av det.

 

Låt oss säga att jag skulle börja köpa allt ekologiskt. Då skulle mina matkostnader igen skjuta i höjden. Det skulle bli för dyrt, helt enkelt. Visst går det att få ner sina kostnader ordentligt här genom att planera bra, handla enligt säsong och specialpriser och liknande, men det funkar inte riktigt så enkelt.

Jag har äntligen hittat ett antal rätter jag gillar och är sugen på att äta, och jag vet att om jag börjar äta mat som jag egentligen inte vill ha så kommer jag snabbt att gå tillbaka till mina onyttiga vanor. Visst går det säkert att lära sig nya recept osv, men det är en ganska lång och tråkig (och säkert dyr!) process som jag, som är väldigt ointresserad av matlagning, inte vill hålla på med.

 

Så ja, visst kan väl "alla" köpa ekologiskt, men för att kunna göra det utan att lägga ut en massa extra pengar så krävs det väldigt mycket tid, planering, kunskap och intresse.

För mig är det helt okej att människor som har det intresset håller på med det. Det är ju skitbra att folk äter bättre mat, och att det blir allt vanligare och kunskapen om vad som är bra mat blir större. Men det går inte bara att utgå ifrån att alla ska ha samma möjlighet att hålla på med den omställningen (som det ju faktiskt är).

 

Och nej, det är ju inte som att jag vill att vi ska hålla på och äta dålig och oetiskt producerad mat. Jag tycker att det är sjukt att det överhuvudtaget finns mat som är oetiskt producerad. Men det ska inte vara på enskilda människors ansvar att åtgärda detta (särskilt eftersom det vanligen innebär att den som har minst ska bidra med mest).

Jag fick en släng av minimalism idag, och har därför spenderat förmiddagen med att rensa ur mitt klädskåp.

Jag önskar att jag verkligen kunde gå all in med det där, men det är ju inte lätt. Jag kommer med en massa, bättre eller sämre, ursäkter. "Det här kan jag inte slänga, eftersom det är min hyresvärd som äger det", "Visst är det sällan jag använder den här fina klänningen, men ifall det blir bröllop eller liknande måste jag ändå ha något att ha på mig", "Den här köpte jag nyss, och trots att jag inte har använt den måste jag ge den en chans" osv.. 

Ja, det är jättesvårt.

 

Minimalism, för den som inte vet, är då man försöker klara sig med så lite som möjligt. Det gäller både prylar/kläder och andra rent materiella saker, men många minimalister försöker också minska ner på tv-tittande, slösurfande, och ofta försöker man även sluta fokusera på onödiga saker, älta problem och liknande, och istället fokusera på det man tycker är viktigast och gör en lyckligast.

Jag är inte särskilt påläst men det här är hur jag har uppfattat det.

 

Jag gillar den här tanken enormt. Jag tror att det i grunden handlar om att hela tiden ifrågasätta de val man gör, för att komma fram till vad det är man egentligen mår bäst av. Eftersom vi lever i ett väldigt kapitalistiskt samhälle, med en enorm konsumtionshets, så kommer vi hela tiden att ha olika företag som säger åt oss vad som gör oss lyckliga. Det här blir en enorm ond cirkel, eftersom hela idén bygger på att vi aldrig ska kunna bli lyckliga. Vi ska alltid behöva nya produkter, se bättre ut, besöka olika restauranger och klubbar, åka på olika resor, och gå på olika kurser för att bli lyckliga, och bli en så bra version av oss själva som möjligt.

Minimalism handlar väl lite om att hoppa ut ur den cirkeln och istället lyssna på sig själv. Om man lyckas sålla bort så mycket som möjligt av all yttre påverkan, kan man kanske komma fram till vad man själv helst av allt tycker är viktigt i livet för att man ska må så bra som möjligt.

 

Det är såklart jättesvårt, eftersom hela samhället går emot en. Därför vill jag inte att det ska vara på enskilda medborgares ansvar att bli minimalister och på så sätt krossa konsumtionshetsen. Däremot tror jag att det kan vara ett bra sätt att börja må lite bättre. Alla krav på hur vi ska se ut, vara och göra tror jag får oss att må riktigt dåligt. Att försöka strunta i det och känna efter vad man själv vill tror jag kan vara ett riktigt bra sätt att bli lyckligare. Jag vill själv försöka, ett steg i taget. Vi får se hur det går.

Idag funderar jag på djupa livsfrågor. Typ vad som är meningen med livet, hur man lever i nuet hela tiden osv.. Det är sånt man hela tiden hör om, klichéer, allmän kunskap som alla vet. Man ska leva i nuet och göra det bästa av all tid man har. Och jag tänker bara att.. nä...

 

Jag tror att den här idén har blivit väldigt uppförstorad, av den enkla orsaken att den leder till konsumtion. Ge ditt liv mening, upptäck nya saker, se nya kulturer! säger man. Och resebolagen hurrar. Och självklart ska vi alltid unna oss det bästa, satsa på våra drömmar osv, och detta innebär nästan alltid att vi ska köpa något. Typ den där nya köksprylen som gör ditt liv mycket enklare, nåt hemmabiosystem så att du kan ha fredagsmys varenda kväll, den där motorcykeln du alltid har drömt om osv...

 

Och om det inte handlar om att konsumera så handlar det om att arbeta. Och självklart med något meningsfullt. Antingen ska man bli entreprenör för det är typ det bästa man kan vara. Eller så ska man jobba inom sjukvården. Du ska komma hem varje dag från ditt slitiga jobb som undersköterska och bara känna hur mycket du uppskattar att du får hjälpa människor. Det allra bästa är om du frivilligjobbar, och gärna utomlands, med fattiga barn. Och sen kommer du hem från resan och kan knappt vänta på att åka iväg igen, för att vara utomlands och hjälpa fattiga barn är helt klart det bästa du nånsin har gjort.

 

Okej, ja, jag kan tänka mig att det kan kännas bra att göra något sånt. Jag har själv (haft) såna drömmar. Varfört tror ni jag pluggar till läkare? Det är ju ett väldigt "enkelt" sätt att skapa mening i sitt liv, om du får det genom ett jobb som du spenderar den största delen av dina dagar på. 

Men jag tror att det är det som är problemet. Att vi hela tiden ska skapa mening. Varför detta behov av "meningsfullhet"? Jag har valt att kalla det upplevelsehets i rubriken, och jag tror att det mycket handlar om det. Jag känner ofta att jag måste uppleva saker för att känna mening i mitt liv och det blir ju väldigt hetsigt. Och som sagt så tar företag gärna vara på detta (eller så var det dom som skapade behovet av "mening" från första början) och ser till ge människor mening genom att sälja en produkt. Vi åker på den där livsomvälvande resan och blir glada, och företagen blir glada eftersom dom får våra pengar.

 

Men jag orkar inte vara en såndär kulturell människa som lever i nuet. Jag vill inte varje dag tvinga mig själv att tänka på hur meningsfullt mitt jobb är (då jag ändå vet att jag bara ljuger för mig själv för att försöka stå ut). Jag vill inte planera in en massa lärorika grejer på min fritid för att mitt liv inte ska verka meningslöst. Jag vill inte.

Jag vill bara vakna den tid jag känner för en lördagsmorgon, skita i att klä på mig, inte gå utanför dörren, inte träffa någon överhuvudtaget, äta nudlar och chips och bara sitta framför datorn hela dagen.

 

Så nu tror jag faktiskt att jag ska spela sims. Jag ska uppleva en massa roligt genom mina simmar, och skita i allt det där jag borde göra för att uppfattas som en intressant, kulturell och lycklig människa.

Idag fick jag för mig att sy en liten "necessär" (eller vad man nu ska kalla det) till mina frisörssaxar. Jag brukar oftast klippa mitt hår själv, men våra frisörssaxar försvann helt mystiskt. Så jag köpte nya, så har jag ju också att ta med då jag flyttar. Och så bestämde jag mig för att jag behöver något att ha dem i så att inte de här också försvinner.

 

Tadaa! Det är nu ni får berömma mig för min kreativitet och sytalang. Jag är väl sådär halvnöjd, symaskinen bråkade lite.. Men insidan gillar jag i alla fall!

 

 

I alla fall funderade jag lite då jag satt där vid symaskinen. Nog hade jag ju kunnat köpa en betydligt snyggare necessär. Egentligen. Och det är väl det som de flesta tänker allra först när de behöver något. "Jag köper det!"

Det är ganska skevt egentligen. Direkt när vi kommer på något vi behöver eller vill ha så köper vi det, eller funderar på att köpa det. Det handlar om precis allt, jag menar, vi betalar till och med för medlemsskap på dejtingsajter.

 

Jag vill inte skuldbelägga nån, för konsumtion handlar inte om enskilda individers tendenser. Det är hela samhällets kapitalistiska synsätt som gör att vi ofta inte ens tänker tanken på att "det här kan man göra själv", "jag kan fråga om min kompis har nåt sånt här som hen inte behöver", "min släkting är bra på det här. Jag kan be hen göra det/lära mig" eller också "behöver jag verkligen det här?", "om jag verkligen tänker efter". 

Kapitalismen ger oss en känsla av behov. Jag har massor av saker som jag inte behöver, men som jag tror att jag behöver. Och det är så lätt och går så snabbt att konsumera idag, vi behöver inte ens gå utanför dörren, att det blir det absolut lättaste alternativet.

Och ju lättare och snabbare det blir för oss att få den där varan framför oss, desto längre blir avståndet till arbetaren som gjort den. Och till naturresurserna den är gjord av. Vi förlorar respekt för arbete och för naturen.

 

Jag är fortfarande på bebisstadiet när det gäller kritiserande av konsumtion. Men jag har utvecklats mycket de senaste veckorna, och antagligen kommer det fler inlägg om det i framtiden.