Att anklaga folk för att vara homosexuella

Det var ett tag sen sist. Igen.
Men jag tänkte skriva lite om det här med hur homofober ofta anklagas för att själva vara homosexuella, och varför jag inte tycker att det är särskilt bra.
 
Som sagt så är det ganska vanligt, (kanske vanligare förr, men förekommer fortfarande nu som då) att man får höra att de som som uttrycker homofobi bara själva är osäkra på sin sexualitet, och egentligen själva är gay men inte kan hantera det på nåt annat sätt än att säga elaka saker.
 
Jag är ingen psykolog så jag vet inte hur vanligt det faktiskt är att sånt händer på riktigt, eller hur troligt det är att det är så. Men även om det var så tycker jag inte att det är speciellt bra att använda det som nåt slags argument.
Av flera orsaker (som jag ska ta upp nu, i punktform för att jag älskar att göra listor).

1. För det första tycker jag att människor själva ska få fundera över sin sexualitet i egen takt, och själva bestämma över om de vill komma ut eller inte. Att bli ofrivilligt "outad" är inte speciellt roligt, och det är inget som ens homofober ska behöva vara med om. För även om det nu faktiskt var så att personen ifråga var homosexuell så är det ändå inget som någon annan bör ropa ut. 
Visst kan man spekulera i andra människors sexualitet, men att konfrontera dem med anklagelser och "bevis" är inte speciellt schysst. Speciellt inte om man fortsätter hävda något trots att personen nekat.
Låt människor komma fram till sin sexualitet på egen hand, och outa ingen om du inte vet att det är helt okej att göra det.
 
 2. Att anklaga en homofob för att vara gay är dessutom inget en direkt gör för att vara snäll eller liknande. Jag tror inte att man säger att "Det är nog bara du som själv är bög" för att man på allvar tror det. Orsaken till att man gör det är ju för att håna, trycka ner, sätta på plats. Man vet att personen ifråga ogillar homosexualitet, så man använder just det för att vara elak. 
Problemet är ganska ovbious. "Homosexuell" bör inte vara något kränkande, något som man säger för att håna någon. Sexualitet ska inte användas som ett skällsord. Även om man inte själv tycker att homosexualitet är något dåligt, reproducerar den här typen av kommentar synen på homosexualitet som just något dåligt som man inte vill vara.
 
3. En tredje grej är att man, genom att avfärda homohat som ett uttryck för dålig självkänsla (eller vad det nu är man menar), förringar den homofobi som finns. "Du säger bara såhär för att du själv är homosexuell, och bara inte vågar stå för det". På det sättet får man all homofobi i samhället att handla om enskilda personers självkänsla, vilket inte alls är en bra bild av verkligheten. Homofobi bör tas på allvar, för människor påverkar till stor del av den. Den ska inte skrattas bort eller avfärdas som osäkerhet. 
 
Så i korthet: Outa ingen, få inte homosexualitet att framstå som något dåligt och ta homofobi på allvar.

  Lite gayfilmstips inför pride

Det är Pride i Jakobstad imorgon. Min första, och jag är jätteförväntansfull. Jag har laddat upp hela veckan med att se på homofilmer, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om de filmer jag sett. Det blir lite tips på hbtq-film alltså!
 
 
1. But I'm a cheerleader.
 


Denna har jag sett tidigare. Den handlar om en lesbisk tjej som blir skickad till ett "läger" för ungdomar som ska bli straighta. Filmen känns väldigt överdriven. Bl.a. ser man både lesbiska och bögiga stereotyper, och på det här lägret är man väldigt noga med att betona könsroller. Flickorna har t.ex. på sig enbart rosa, och pojkarna enbart blått, och sen får de lära sig att typ städa respektive hugga ved.
Det är en ganska lättsam film, och till och med rolig då allt känns så överdrivet. Trots det väldigt allvarliga temat: att ungdomar blir tvingade av sina föräldrar att "bli hetero", och till och med hotas bli utslängda om de inte lyckas.
 
 
2. Hush!
 
 
Det här är en japansk film. Jag kände igen en av huvudpersonerna och var tvungen att se den! En kvinna bestämmer sig för att hon vill ha barn, och vill att pappan till barnet ska vara en av huvudpersonerna, som dock är i en relation med en annan man. Filmen kretsar mycket kring huruvida homosexuella kan skapa familj eller om man automatiskt väljer bort det i och med att man lever ut sin homosexualitet. En del riktigt gulliga scener, och överlag en helt okej film.
 
 
3. Love of Siam
 

Love of Siam är en thailändsk film, och denna kan jag verkligen rekommendera! Det handlar om två pojkar, Tong och Mew, som växer upp som grannar. Tongs syster försvinner plötsligt, och då flyttar resten av familjen bort. Senare, som tonåringar, träffas pojkarna pånytt och inser snart att de älskar varandra. Tongs mamma förbjuder dem från att träffas. Dessutom tar filmen upp hur Tongs pappa blivit alkoholist sen systern i familjen försvann, och hur de hyr in en person som liknar henne väldigt mycket för att lura pappan att hon kommit tillbaka, och få honom att sluta dricka.
Jag gillade den här filmen väldigt mycket. Förutom att hela relationen mellan Tong och Mew är otroligt gullig (och filmen är sevärd bara därför), vävs olika teman (t.ex. saknad efter någon du inte vet om du ska få se mer, eller rädsla för att älska någon pga smärtan i att eventuellt förlora dem) väldigt bra ihop. Verkligen, se den här!
 
 
4. Fyra år till
 
 
En svensk film! Partiledaren för Folkpartiet förälskar sig i en socialdemokrat. De börjar träffas, men är rädda för att deras affär ska komma ut till allmänheten. I slutändan blir det att välja mellan kärlek och politisk karriär.
En massa politisk humor och i övrigt underhållande film. Enkel att se!
 
 
 
Yes, det var de filmerna jag sett denna vecka! Ovanligt många bögfilmer... Hur som helst hoppas jag att nån tycker att någon av de här filmerna låter lite intressanta!
 
Nu ska jag sova, för att sen dra iväg på pride! 

  Problematiska argument för jämlik äktenskapslag

Yllestrumpa skriver om det här med ickehetero-personer som inte vill ha en könsneutral äktenskapslag (som är väldigt på tapeten i Finland just nu). 
 
Jag är själv för en könsneutral äktenskapslag. Dock tycker jag att vissa saker som kommer upp i debatter kan vara ganska problematiska. Jag ska ta upp några argument för att samkönade par ska få gifta sig, och förklara varför jag inte gillar dem:
 
-Det perfekta tråkiga paret
Ofta kommer det i debatter upp fina kärlekshistorier. Nån kanske berättar om sin farbror och hans pojkvän, som har varit tillsammans i 15 år, har en hund, och bor i en villa. De lever helt vanliga svenssonliv, går till jobbet som alla andra, bjuder över vänner på middag och har ett tryggt och stabilt liv. De är dessutom som gjorda för varandra, löser alltid de små problem de har i sin relation och är förutom partners bästa vänner. Den enda skillnaden mellan dem och andra likadana, vanliga och fullständigt normala par är att de inte får gifta sig eftersom de båda är män. Argumentet är alltså att eftersom både den samkönade och den olikkönade relationer ser likadan ut bör partners av samma kön ha samma rätt att gifta sig som olikkönade.

Förutom att det här, antar jag, är en något skev och romantiserad bild av hur relationer generellt ser ut, är det också problematiskt att samkönade relationer antas vara precis likadan som olikkönade. En person i en samkönad relation förväntas gå till jobbet och utföra sina sysslor som vem som helst, och den absolut enda skillnaden mellan hen och vem som helst är att hen har en partner av samma kön. Det blir ett budskap till ickeheteropersoner: Ni bör uppföra er som om ni vore hetero! Det innebär att inte göra någon grej av sin läggning (i praktiken knappt prata om sin partner nånsin, aldrig visa sin kärlek offentligt osv..) Du ska hela tiden verka hetero, du ska hela tiden vara "det perfekta tråkiga paret". Och faktum är att det ofta är mycket svårare som ickehetero att vara det, eftersom minsta lilla grej (t.ex. en regnbågsmugg, eller ett foto av dig och din partner på skrivbordet) kan tolkas som att du skyltar med din läggning och olikhet.
 
 
-Britney Spears
En del brukar nämna Britney Spears 55 timmar långa äktenskap som ett argument för en könsneutral äktenskapslag. Detta är ett svar på motståndarnas argument att äktenskapet är heligt, och därför inte ska "smutsas ner" av samkönade par. Argumentet är att många olikkönade par "smutsar ner" äktenskapet, medan många samkönade par inte skulle göra det, och att det därför är orättvist att samkönade par inte få gifta sig.
 
Själv hör jag till de som ser på äktenskap främst som en juridisk säkerhet, som dock ofta inleds med en rolig traditionell fest (bröllop). Jag tycker alltså inte att det är något man kan "smutsa ner" eller något man ens borde hålla heligt. Ingen bör ha en skyldighet att hålla äktenskapet heligt, eller stanna i en dålig eller rentav destruktiv relation. Därför borde ingen se ner på Britney och hennes avslutade äktenskap. Och ingen borde kräva eller förvänta sig att ett samkönat par ska vara bättre på att hålla äktenskapet heligt och rent.
Det här argumentet leder till att ickehetero-personer känner sig tvungna att "bevisa" att de klarar av äktenskap ifall det blir lagligt. Det gör också att de får ta mer skit ifall äktenskapet inte fungerar. 
 
 
-Fastna vid könsdelar
Ibland menar man att motståndarna är alltför fokuserade på vad personer har mellan benen. Man frågar kanske retoriskt att "vad skulle det spela för roll vilket könsorgan min partner har?". Argumentet är att samkönade och olikkönade relationer är likadana och att det enda som skiljer dem åt är upplägget av könsdelar (och alltså borde det inte spela någon roll om samkönade par får gifta sig eller inte).
 
Det här är att reducera homosexualitet till en icke-fråga. Om man tror att det enda som skiljer sig åt i en homosexuells och en heterosexuells person är könsorganet hos den man ligger med har man nog väldigt fel. 
Kanske finns det några fall, men oftast så är homosexualitet (eller annan ickehetero-sexualitet) en betydande del i ens liv och identitet. Många funderar mycket på sin homosexualitet, tänker på hur man ska komma ut (man ställs nämligen för "komma ut"-dilemman konstant, inte bara en gång), undrar i vilka situationer det är att okej att göra vad osv.. Många är också aktiva inom hbtq-aktivism, går regelbundet på gayklubbar, besöker pride, träffar andra ickehetero-personer för att utbyta erfarenheter eller slippa heteronormen för ett tag... Det handlar om väldigt mycket mer än bara könet på den man ligger med, och bör alltså inte reduceras till det.
Plus att man med inställningen att homosexualitet inte är någon big deal lätt missar mycket av det fötryck som ickehetero-personer utsätts för, eller som man själv utövar.
För att inte prata om att könsorgan =/= kön.
 
 
Fyll gärna på om ni kommer på fler problematiska argument!

  Du har "rätt till din åsikt" men inte på min bekostnad

Lagutskottet i Finland har idag röstat nej till en "jämlik äktenskapslag" som skulle innebära att samkönade par kan ingå äktenskap och adoptera. I september röstar riksdagen, och det är det beslutet som är det avgörande.
Hur som helst diskuteras detta flitigt på nyhetssidor, och jag blir igen så trött och ledsen.
 
Och jag tänker mycket på det här fenomenet hur många ser det som värre att de inte "får ha en åsikt" eller liknande än det att homosexuella inte behandlas med respekt. Jag pratar alltså om när någon skriver något kränkande, får kritik för detta, och sedan svarar kritiken med att "ska man inte få ha en åsikt längre?".
 
Jag tycker också att det är intressant hur man hela tiden tar avstånd från den "riktiga homofobin". Man pratar om folk som typ aktivt letar upp hbt-personer och misshandlar dem eller liknande, och missar att det är en väldigt liten del av all homofobi som finns. 
Att vägra kalla sitt hat för homofobi är ett sätt att inte ta ansvar. För nej, det är inte okej att säga vad som helst. Inte ens för att det står i bibeln och du bara "följer guds ord". En del har till och med tänkt så långt att de vet att deras homofobi är baserad på fördomar, men håller ändå fast vid sitt hat.

Och igen verkar man se det som att det är två, lika viktiga, åsikter
 
Jag har sagt det förut, att homosexualitet är ingen åsikt. Det går inte att jämföra någon som bara måste få säga att "äktenskapet nog ska vara mellan man och kvinna", med någon vars liv till extremt stor del påverkas av det här beslutet. 
 
Så ja, visst får du ha din åsikt. Däremot är det inte okej att din åsikt påverkar hela mitt liv på en grundläggande nivå, medan min "åsikt" inte kommer att ändra på din vardag det minsta. Det är inte det minsta synd om dig för att du blir "kränkt" när du inte får sprida ditt hat (för det är precis vad det är, eller åtminstone ger upphov till). Du ska självklart få ha din åsikt, men du får inte sprida den på bekostnad av att jag eller de relationer jag väljer att ingå ses som mindre värda.
Ja, jag är riktigt trött på att en massa heteros sitter och röstar emot något som oavsett inte påverkar dem, åtminstone inte i jämförelse med hur mycket det påverkar hb-personer. 
 
Och så, för att avsluta lite positivt, vill jag ändå säga hur glad jag "vi" i queercommunityt "kräver så mycket", eller "inte kan nöja oss med partnerskap", som det brukar heta. Det gör mig riktigt glad att veta att vi, trots att samhället hela tiden säger motsatsen, vet att vi är värda mer än så, och fortsätter sträva efter äktenskap med samma rättigheter som ett olikkönat par. Vi behöver inte nöja oss med att samkönade relationer ska se som något lite sämre, en kompromiss och en billig kopia av det "riktiga" heteroäktenskapet.

  Vilka röster är det egentligen som hörs?

Nu var det ett tag sen igen, men jag känner för att skriva nånting.
Jag tänkte skriva om något som tydligen kallas "propagandamonopol" i vissa kretsar. Jag har stött på det här mycket på sistone eftersom det har varit en del skriverier på finlandssvenskt håll om bl.a. feminism, antirasism, homosexuellas rättigheter... Det har fått en del kritik (självklart). Många tycker att det skrivs alldeles för mycket om dessa frågor, främst om homosexualitet som enligt många  anses vara en väldigt oviktig fråga. Man kritiserar också att det konstant skrivs om dessa frågor ur en enda synvinkel. "Allt ska vara en könsfråga!" tycker någon. "Hur får ni det här till rasism!?" undrar någon. "Jag börjar bli trött på all homopropaganda", menar en tredje.
 
För enkelhetens skull ska jag främst gå in på den s.k. "homopropagandan". Det är alltså när medier upprepade gånger skriver om t.ex. jämlik äktenskapslag (som är väldigt aktuellt nu i Finland) eller homosexuellas situation i Ryssland, eller liknande, och det ur den synvinkeln att homosexualitet är något helt okej, och inte  en synd. Detta är alltså "propagandamonopol". När enbart den ena sidan hörs, och hatkommentarer (även om de av annan åsikt inte vill kalla det så) tas bort. 
 
Nu är ju det här (att det skulle finnas nåt slags monopol, där homosexualitet i samhället enbart ses som något positivt (förutom vissa undantag)) helt enkelt inte sant. En del uttrycker sin oro över dessa ungdomar som växer upp och aldrig får höra att deras onaturliga böjelser faktiskt är något de kan jobba på och övervinna, och jag undrar verkligen på vilken planet de bor!??
Behöver jag verkligen lista all skit som homosexuella tvingas stå ut med idag? Mobbning, våld, uteslutande, osäkerhet, hat och fördomar för att nämna något. Jag kan lova att många som växt upp och vetat att de inte är hetero inte känner av något "propagandamonopol" (åtminstone inte på det sätt kritikerna menar), eller att de aldrig har fått chansen att överväga ett alternativ till den "utlevda homosexuella livsstilen". Jag lovar att åtminstone hälften har funderat på om de ska trycka bort sina känslor och istället försöka leva som straighta. Och många gör det. I åratal. 
Vi behöver inte höra mer om alternativen till att leva ut sin sexualitet, för jag lovar att de som idag känner sig pressade av allmänheten att leva ut sin homosexualitet är väldigt få. 
 
Nej, jag är tacksam för att det skrivs om det här i media. Att man inte bara håller tyst, till fördel för motståndarna vars röster redan hörs alldeles för starkt. Att man faktiskt gör det här till den viktiga fråga det är. Snälla, låt inte homofoberna höras ännu mer, vi tvingas höra alltför mycket som det är. 
Samma sak gäller feminism och antirasism som det har skrivits mycket om. Tack för att det skrivs så mycket positivt, så att jag slipper drunka i kvinnohat och rasism.
Den som kallar det här "propagandamonopol" har verkligen ingen aning om hur världen egentligen ser ut utanför nyhetssajterna. 

  Vikten av att som förälder synliggöra homosexualitet

Blondinbella skrev nyligen på sin blogg om hur hennes son kanske skulle träffa sin framtida flickvän på en föräldragrupp de skulle besöka. Detta fick (är jag glad över) reaktioner, och människor undrade varför det inte lika gärna kunde vara hans framtida pojkvän. 
Det kom svar också på det, om hur man alltid ska vara så pk och varför man inte kan utgå ifrån att Gillis kommer att gilla tjejer eftersom majoriteten av killarna gör det. Jag ska försöka bemöta det.
 
Det finns en hel massa barn och ungdomar idag som inte är heterosexuella och som mår otroligt dåligt. Efter en snabb googling hittade jag siffror som visade att det är kring 20% av alla homo- och bisexuella ungdomar, samt de som är osäkra på sin läggning, som har försökt ta sitt liv. För heterosexuella ungdomar ligger motsvarande siffra på ett par procent. 

Att idag märka att man gillar personer av samma kön kan innebära en enorm kris. Dom allra flesta är hetero, till dom plötsligt inte är det (aka heteronormen). Det är i många fall en omställning när man inser att man inte är hetero, och det måste i många fall diskuteras, gås igenom, försöka förstås, accepteras... Man vill kanske förstå varför man är annorlunda än kanske alla andra man känner, eller så vill man veta hur det kommer att bli i framtiden.
 Och här sitter en stor mängd ungdomar helt ensamma. Det är väldigt stora frågor som man måste processa på egen hand. Kanske det kan vara en orsak till de väldigt höga självmordssiffrorna?
 
Att man inte pratar med någon beror såklart på rädsla. Och det är i många fall en befogad rädsla. Att vara öppen med sin sexualitet kan innebära att du blir utslängd ur ditt hem eller på olika sätt utesluten ur gemenskapen. Det kan innebära att dina vänner tycker att du är äcklig, konstig, eller bara inte riktigt vågar vara med dig. I värsta fall kan du bli misshandlad eller till och med mördad för din sexualitet. Många psykologer skolkuratorer och liknande har bristande hbt-kompetens, och kan ställa kränkande frågor ifrågasätta eller på olika sätt få dig att känna dig osäker. Allt detta sker idag, här.
 
Det är inte enkelt att ändra på heteronormen. Dock finns det enkla saker man kan göra för att underlätta för icke-hetero-personer. Problemet är då att många står ivägen och menar att "majoriteten är ju hetero, så varför hela tiden utgå ifrån att barnet inte kommer att vara det?". Som svar på det vill jag bara säga att heteropersoner inte överhuvudtaget kommer att bli diskriminerade eller utsatta bara för att andra får det bättre. Dock kan vi kanske hjälpa en stor väldigt utsatt grupp från att inte må så dåligt att självmord känns som den enda utvägen. Är det då inte värt mödan?
 
En väldigt enkel sak man kan göra är att ta in flera möjligheter när man pratar om någons partner. I exemplet med Blondinbella hade det varit så enkelt att prata om "Gillis framtida flick- eller pojkvän" eller varför inte bara "framtida partner". När man pratar med nya människor går det också bra att fråga "Jaha, vad gör din sambo?" eller "Har du någon partner?", kanske följt av "Okej, vad heter hen?". Istället för att hela tiden utgå ifrån att om du pratar med en man så är hans partner en kvinna, och tvärtom. Om du tydligt visar att det inte spelar någon roll för dig vilket kön personen ifrågas partner har så gör du det betydligt lättare för människan att umgås socialt. Hen behöver inte fundera lika mycket på om det är säkert att "komma ut" osv.. 
 
Jag kan dock inte nog poängtera hur viktigt det här är bland barn och ungdomar, främst från föräldrarnas håll. Många föräldrar är helt okej med att deras barn inte är hetero, men barnet kommer inte att veta om det om föräldrarna inte visar det tydligt. För ett barn som grubblar på ifall hen ska våga berätta för sina föräldrar att hen gillar personer av samma kön kan det vara en sån otrolig lättnad om föräldrarna bara säger något i stil med "Var det några söta flickor, eller pojkar, på lägret?", eller "Är du förälskad? Vad heter hen?". (Fokus på könsneutraliteten då, inte mina halvdåliga exempel på vad föräldrar kan säga till sina barn.) Det öppnar upp för att man kanske vågar berätta att man inte är hetero, och då får en chans att prata om sina funderingar.

Det är lätt att tänka att man "tar itu med det om det blir aktuellt", men grejen är att man inte kan veta om det kommer att bli aktuellt, och då kan det redan vara för sent.
Jag vill fråga Blondinbella, och alla andra som tycker att sånt här bara är pk-nonsens och lyxproblem, om de hellre tar och jobbar med att förändra sin inställning lite grann, typ bara lägga till ett extra pronomen när de pratar om sina barns framtida partners, eller ta sig tid att berätta att det inte spelar någon roll om barnet gillar tjejer eller killar, eller om de hellre riskerar att deras barn kanske inte ska våga berätta vem hen är, kanske vänta tills föräldrarna är döda innan hen kan tillåta sig själv att hitta en partner, kanske flytta bort till en helt annan stad bara för att kunna vara sig själv, eller kanske till och med välja att avsluta sitt liv, därför att det verkar mindre skrämmande än att komma ut inför de personer som står en närmast.
 

  Evolutionär fördelaktighet

Jag blir ibland väldigt provocerad av folk som tar till naturen eller evolutionsteorin för att styrka sina påståenden. T.ex. i sin kritik mot hbtq-personer. Man menar att homosexualitet är onaturligt, och därmed fel och något vi bara ska skita i. (Dvs vi ska inte bekymra oss om att ge homosexuella samma rättigheter som heterosexuella.)
 
Jag har läst en del biologi. Jag förstår det här. Jag antar att homosexualitet antagligen är något som gått "fel" i naturen (åtminstone till viss del, eftersom jag också tror att samhället kan påverka sexualiteten mycket). Det är någon typ av "missbildning" som kanske inte är den mest evolutionärt fördelaktiga. 

Det jag däremot inte förstår är hur detta skulle ha någon som helst relevans i ett mänskligt samhälle. För om vi nu väljer att basera samhället på det som är mest evolutionärt fördelaktigt så måste vi väl göra det när det gäller alla aspekter? D.v.s. vi får helt enkelt sluta försöka bota alla sjukdomar (så att de med sämre genetiska förutsättningar (=de som blir sjuka) dör bort och inte hinner fortplanta sig). Alla med nån typ av funktionsnedsättning ska vi bara lämna, varför skulle vi göra något extra för någon som har egenskaper som inte är evolutionärt fördelaktiga? Kanske borde vi lägga lite tvångssterilisering på det, för att verkligen se till att det bara är de finaste, friskaste och mest normala människorna som fortplantar sig?

Eller så bestämmer vi oss att vi inte i något fall överhuvudtaget kan kategorisera människor enligt hur evolutionärt fördelaktigt det är att de finns. Det är existerande människor vi pratar om, och det är dags att de som hänvisar till naturen och evolutionslära tar ställning för ifall vi ska skita i människor som enligt dem är onaturliga och evolutionärt ofördelaktiga, och samtidigt då strunta i dem den dag de kanske får en hjärtinfarkt, eller om vi ska behandla alla människor jämlikt, oavsett hur evolutionärt fördelaktiga de må vara.

  Vi kan inte skämta bort homofobi

Jag tänker fortsätta lite på samma tema som i det här inlägget.
Homofobi syns och hörs väldigt ofta. Jag tror att jag i stort sett varje dag under min högstadietid fick höra "bög" som ett skällsord (alltså inte riktat mot mig, utan mot andra personer, eller till och med saker). Öppet homosexuella personer får utstå en massa påhopp (tänker t.ex. på bloggare och liknande). "Vi borde införa den ryska homolagstiftningen också i Finland" vågar jag inte ens räkna hur många gånger jag har hört det senaste året. Titt som tätt är det också någon som "tänker på de stackars barnen" och tycker att homopar inte borde få adoptera.
 
I många fall tas detta på allvar, och någon ryter ifrån. Men det finns också många fall där ingen gör det. Istället bortförklaras det, skämtas om osv. Jag har full förståelse för att den som blir utsatt inte orkar ta det på för stort allvar och istället skämtar bort det (t.ex. när Dennis M skämtar om att han ska föda hans och hans partners barn genom näsan, som svar på en elak kommentar). Många homofobiska uttalanden kan tyckas så idiotiska att de är lätta att skämta om. 
På samma sätt går det ofta lätt att avfärda och ignorera. Jag har kommit på mig själv att göra detta speciellt när det gäller äldre personer. Jag tänker att det var så de växte upp och att jag ändå inte kan göra något. "Äh, dom idioterna bryr vi oss inte om", kan man kanske säga som tröst åt sig själv eller någon som blir utsatt. Och det är ju fint. Allt som gör att en utsatt människa får det lättare att klara sin vardag är jättebra.

Det var aldrig någon, vad jag hörde, som under min högstadietid sa ifrån när man hörde "bög" användas i de mest konstiga situationer. Istället skrattade man kanske, eller reagerade inte alls. Ifall någon nånsin tog upp det kom man kanske fram till att "man menar ju inget illa, det är bara ett ord". 
När man läser homofoba kommentarer på internet om är det ofta ingen som reagerar. Istället sitter man (inklusive jag själv) och suckar och tänker "jävla idioter", men utan att göra något överhuvudtaget.
 
Jag tänker att vi måste bli bättre på att säga ifrån. Oavsett hur idiotiskt det som sägs än är så borde vi visa att det inte är okej. Inte skämta bort. Inte ignorera. Säga "Du, det där är riktigt elakt sagt, och det är absolut inte okej att säga så till någon". För grejen är att dessa personer som sprider sin idioti är egentligen inte idioter. De är inte nån slags konstig folkgrupp som bor långt ute i nån skog nånstans. Det är personer mitt ibland oss, som påverkar sina medmänniskor, kanske uppfostrar egna barn och barnbarn. De är mina släktingar, mina bekantas släktingar, och kanske de som nästa generation (en mängd personer med en mängd olika sexualiteter) kommer att växa upp bland. Därför kan vi inte låtsas som att dom inte finns.

  Det är inte helt okej att vara hbtq-person idag.

En liten grej som kan provocera mig, det är när folk menar att "hbtq anses ju helt okej idag". Det nämns ibland som ett exempel när man pratar om annat som inte är lika accepterat, antingen som ett slags hopp inför framtiden (t.ex. teriantroper som hoppas på att bli lika accepterade som hbtq-personer), men också som ett hot inför framtiden (typ folk som undrar om vi inte ska tillåta pedofili, nekrofili och låta folk gifta sig med ett bord nu bara för att vi ska acceptera så jävla mycket).
 
Okej, jo, det har gått mycket framåt.. och på en del platser (t.ex. bland personer i min ålder i Stockholm) är det kanske till stor del sant. Men jag är lite kluven när det gäller vad jag ska tycka om påståendet.

På ett sätt tänker jag att det är jättebra ifall folk överlag har inställningen att "homosexualitet självklart är okej" typ. Åtminstone är det ju bättre än att man är anti.
Fast samtidigt tänker jag att det ju oftast är hetero-cis-personer som säger det här. Jag tror att man kan få rätt annorlunda svar om man frågar någon som faktiskt tillhör gruppen hbtq. Som jag sa, i t.ex. Stockholm kanske det faktiskt är helt okej att växa upp som homosexuell. Kanske är det ingen big deal överhuvudtaget. Jag vet faktiskt inte. Men åk bara ut till en mindre ort, till landsbygden eller så, och det är en helt annan sak.
 
Jag (som ändå är 90-talist, växte upp i en rätt vanlig familj (alltså inget extremreligiöst eller så)) växte upp i ett samhälle där homosexualitet "inte fanns", eller åtminstone var det väldigt långt borta. När jag var liten och hade hört ordet "bög" (och undrade ifall min storebror och hans bästa vän var det) skrattade mina föräldrar bort det, för det var så otroligt otänkbart att någon i vår närhet hade kunnat vara homosexuell. Sedan, som äldre, har jag hört otroligt mycket homohat från vuxna i min omgivning, och det har varit helt och hållet accepterat att säga såna saker. Trans har jag aldrig nånsin varit med om att nån skulle ha pratat om. Det har nämligen inte funnits på världskartan. Jag tror att det finns en del personer i min närhet (på min hemort) som på allvar aldrig ens har hört om att man kan vara transperson. 
 
Så här har det varit, och är fortfarande, på många ställen. Och många hbtq-personer växer upp i dessa förhållanden. Att säga saker som att homosexualitet inte är nån stor grej idag, och att det allmänt anses helt okej, tänker jag är att förminska dessa personers upplevelser.
 
Jag vågar påstå att en väldigt stor majoritet av alla hbtq-personer har växt upp med en viss rädsla. De flesta funderar på hur man egentligen ska göra för att komma ut, och man tvekar om man överhuvudtaget ska göra det. Många mår också väldigt dåligt, och känner att det är något fel på en. Visserligen är det nog många av dessa som sedan kommer ut, och omgivningen tycker att det är helt okej. Och många personer kan överlag leva lyckliga som sig själva, utan att behöva gömma sig så mycket. Men trots det så fanns ju rädslan där, en rädsla av att man kanske inte vågar vara den man är. Ofta finns även en viss rädsla kvar, t.ex. när man träffar nya människor och inte riktigt vet om man vågar vara öppen eller inte. Och så länge hbtq-personer känner rädsla eller osäkerhet inför att vara sig själva så kan vi inte påstå att "det anses helt okej att vara hbtq-person idag". För eftersom personer fortfarande inte vågar vara öppna hbtq-personer (på samma sätt som hetero-cis-personer) så tyder ju det på att det fortfarande faktiskt inte anses vara helt okej att vara hbtq-person (på samma sätt som att vara hetero och cis). 
Vi måste identifiera all homofobi och transfobi i samhället, och göra något åt det (och det tror jag att vi gör främst genom att acceptera att det trots allt inte är så accepterat och lätt att vara hbtq-person. Börja se vår egen homofobi och göra något åt den osv..). Det är först då, när alla växer upp och inte känner någon speciell rädsla eller ångest över sin sexualitet eller könsidentitet,  som vi kan säga att hbtq anses helt okej.
 
 

  Folk som klagar på att homosexualitet är för sex-fixerat

Då och då hör man homofober som klagar på att homosexualitet bara handlar om sex. T.ex. menar man att pride-paraden är alldeles för sexfixerad. Folk är lättklädda, man pratar om bdsm och hur man undviker hiv och säljer sexleksaker (tror jag. Jag har aldrig varit på pride. Men det är åtminstone det jag har hört, eller uppfattat).
Jag kom att tänka på detta nu när jag var inne på Qruiser, som är ett community för främst hbtq-personer. Jag reagerade faktiskt på hur mycket sex det var överallt. Det är olika nattklubbsreklamer med bilder på nakna män, man kan klicka in sig på videos med samkönade par som hånglar, det finns tips på sajter för sexsäljare och det finns en mängd olika s.k. klubbar som man kan gå med i för folk med olika sexpreferenser (typ "vi som gillar stora kukar").
 
Nu är det såklart så att homosexualitet till skillnad från heterosexualitet uppfattas som väldigt sex-fixerat eftersom heterosexet är så otroligt normaliserat (och även romantiserat). Att se två personer av olika kön kyssa varandra är liksom inget sexuellt, eftersom det är så otroligt vanligt. Det är snarare bara gulligt, romantiskt och såklart galet irriterande om man själv är singel och ensam. Ett homopar som gör samma sak är däremot ganska ovanligt och man tänker det kanske mer som en del av en sexakt och tycker därför att man bör hålla det privat och inte visa upp det för allmänheten (och för de stackars barnen). Vi uppfattar alltså hbtq som mer sex-fixerat och perverst eftersom homosexet och homoromantiken inte är normaliserat som heterosexet är.
 
Med det sagt kvarstår ändå faktumet att det är väldigt sex-fixerat inom hbtq. Jag tror att det är rätt självklart. För nämligen: vad är det som skiljer heteropersoner från homopersoner? Jo, kort sagt är det ju vem man vill ha sex med. Alltså är sex en väldigt avgörande del. Om det inte hade varit viktigt hade det ju inte varit nån poäng med att vara homo överhuvudtaget. 
 
Försök tänk dig en pride-parad utan sex. Utan några som helst referenser till sex. Folk i vardagskläder som vandrar omkring i vardagskläder, utan att hålla varandra i handen eller kyssa varandra? Vad skulle poängen med den paraden vara? Nu kan man ju diskutera vad som är poängen med pride överlag, men som jag ser det så är det en dag då hbtq får vara norm. Då det inte är det minsta konstigt att leva sitt liv som man vill, och det livet innefattar ju sex! (Om man inte är asexuell eller liknande, kan tilläggas.)
Det är också det som är grejen med t.ex. qruiser och gayklubbar och liknande. Vad skulle man göra där om inte diskutera sex eller ha sex? En homosexuell person har antagligen ett väldigt vanligt liv i övrigt, så när det gäller att ens katt har dött, vad man ska äta till middag eller vilka aktier man borde köpa just nu så finns det ju en mängd andra ställen att söka sig till. Varför skulle man diskutera det på ett gay-community? Nej, dit söker man ju sig när det gäller sånt man inte hittar nån annanstans. Och det man inte hittar nån annanstans är ju just prat om hbtq-sex.
 
Jag är absolut öppen för att man kan försöka hålla det grövsta sex-pratet ifrån minderåriga. Därför finns det ju t.ex. restriktioner på många sajter, att personer under 18 t.ex. inte får se bilder på könsorgan som folk lägger upp och liknande. På samma sätt kan jag tänka mig barnvänliga sektioner på pride, där man kanske inte delar ut kondomer eller säljer sexleksaker (igen, jag har aldrig varit på pride så jag vet inte om man brukar göra det), utan att det istället är mer fokus på t.ex. romantik.
Men alltså, grejen med att klaga på att hbtq bara handlar om sex... Vad skulle det annars handla om?

  Skillnad på registrerat partnerskap och äktenskap

Jag snubblade över ett inlägg om äktenskap och kom därför att tänka på det där med registrerat partnerskap.
I Finland har vi fortfarande inte en jämlik äktenskapslag. Homosexuella par kan alltså inte ingå äktenskap, enbart "motsvarigheten" registrerat partnerskap.
 
Alltför ofta hör jag folk fråga "Men det räcker väl med registrerat partnerskap?", ibland följt av "Är det inte rätt bra att det heter något annat? Så blir det liksom lite unikt?". Man verkar vilja att homosexuella par ska vara glada över att inte klumpas ihop med heteropar, och ja, delvis gillar jag den tanken. Men jag ska ändå berätta varför det inte räcker med registrerat partnerskap.
 
Registrerat partnerskap och äktenskap är egentligen precis samma sak. Det enda som skiljer dem åt (ifall jag förstått det rätt) rent juridiskt är att det inte ingår extern adoptionsrätt i ett registrerat partnerskap, och man har inte heller möjlighet att automatiskt ta den ena partens efternamn. Adoptionsrätten är visserligen en ganska big deal, men i övrigt är det inget fel på registrerat partnerskap. Jag personligen skulle absolut nöja mig med att ingå registrerat partnerskap ifall det var aktuellt, jag behöver inte det där namnbytet (det går ju att fixa ändå, även om det är lite mer komplicerat än när man gifter sig), och jag skulle inte ha något emot att ingå i en typ av sammanslutning som heter något annat än det heter för heteropar.
 
MEN. Nu är registrerat partnerskap och äktenskap inte samma sak. Jovisst, juridiskt är de ganska lika. Men utgående från normer är det två helt olika saker. Det är väldigt stor skillnad på att säga "Jag ska gifta mig" och "Jag ska ingå registrerat partnerskap". Det första kommer att ge upphov till enbart positiva reaktioner, det andra kommer att uppröra, skapa debatt och plötsligt har man gjort nåt slags statement. 
Registrerat partnerskap är nämligen inte riktigt på riktigt. Det är en billig kopia av äktenskapet, och bara nåt sånt där som homosexuella får nöja sig med för att det ska funka juridiskt. Så länge som homosexuella är lite sämre medborgare så kommer registrerat partnerskap att vara lite sämre än äktenskapet, och därför är det inte tillräckligt med bara registrerat partnerskap. 

Homosexuella par ska inte behöva nöja sig med en b-variant. En sammanslutning som inte tas på allvar, och sällan uppmärksammas. Ifall det hade varit så att registrerat partnerskap hade haft samma status som äktenskapet, då hade jag, ifall det vore aktuellt, glatt ingått registrerat partnerskap, utan att bry mig om att vilja ingå äktenskap. Men nu är det inte så, så därför bör vi kämpa för att homosexuella par ska få gifta sig.
 
Dock är det bara ett steg på vägen. Bara för att homosexuella par juridiskt skulle få ingå äktenskap så skulle ändå homoäktenskap ses som lite sämre, eftersom homosexuella fortfarande är sämre. Men äktenskapet är en viktig del av att höja homosexuellas rättigheter. Staten kan här hjälpa till att förändra opinionen. Så med en väldigt enkel lagändring skulle massor av människor kunna få det bättre och jämställdheten skulle öka. Ändå finns det tydligen viktigare frågor just nu, och därför är detta inget som ska diskuteras under denna regeringsperiod. "Vi har ju trots allt registrerat partnerskap, räcker inte det?"

  Tidningar och transfrågor.

Att tidningar (och såklart samhället överlag) verkar vara väldigt efter när det gäller transfrågor är kanske ingen nyhet. Läs till exempel Sannas inlägg här
 
Idag hittar jag denna artikel på svenska yles hemsida under rubriken Bradley Manning vill vara kvinna.
 
 
 
Eftersom yle, och antagligen många andra, uppenbarligen inte fattar så tänker jag peka ut några fel. Det är fritt fram att kommentera och komma med fler synpunkter eller rätta mig ifall jag har fel. Jag måste nämligen erkänna att även jag har väldigt mycket att lära mig när det gäller transfrågor.
 
-"Bradley Manning vill vara kvinna", alltså rubriken.
Ordet "vill" stör mig något enormt här. Det får det att låta som att Manning är en man, och att hon nu vill bli kvinna. En transsexuell person har inte nån slags önskan om att byta kön. Man tillhör ett kön, men har fötts i fel kropp. Det handlar alltså inte om något man vill vara, utan om något man redan är. Det som man syftar på, och alltså borde skriva, är att Manning vill ändra på sitt yttre för att det ska passa hennes kön.
 
-"utklädd till kvinna" i bildtexten.
Det här låter väldigt fel i mina öron, då "utklädd" låter som att man klär sig inför en maskerad. Ungefär som att det skulle handla om att dra på sig en peruk, och så är det bra så. Ordvalet känns väldigt förminskande med tanke på att transsexuella personer ofta spenderar mycket tid, pengar och energi på att försöka passera som det kön de egentligen tillhör.
 
-"Han" i hela texten.
Det här är kanske det som upprör mig mest. Yle väljer att i hela texten prata om Manning som "han". Detta trots att hon uttryckligen säger att hon vill bli "hänvisad till med det feminina pronomenet". 
Det är så respektlöst att jag inte ens vet vad jag ska säga.
 
 
Vi kan väl komma överens om att det verkligen är dags att vi börjar diskutera transfrågor på allvar? Så här kan vi helt enkelt inte ha det.

  I love you Phillip Morris

Okej, som jag lovade: HBTQ-filmtips. I love you Phillip Morris. Film från 2009 med bl.a. Jim Carrey och Ewan McGregor. 
 
 
 
Filmen baserar sig på en verklig händelse (åtminstone sägs det så i filmen), hur svårt det än kan vara att tro. För det känns verkligen otroligt att det som händer i den här filmen faktiskt skulle hända på riktigt.
 
 
Steven, som spelas av Jim Carrey, har levt hela sitt liv i en lögn. När han råkar ut för en bilolycka bestämmer han sig för att från och med nu leva ett ärligt liv utan lögner. Han lämnar sin fru och sina barn och flyttar till Florida för att leva som öppet homosexuell. Han är dock snart tillbaka i sina gamla banor av lögner, och hittar på olika, inte så lagliga, sätt att skaffa sig pengar. Han hamnar i fängelse, och där träffar han Phillip Morris. De blir kära i varandra direkt, och när de blir åtskiljda lovar Steven att han ska göra allt för att de ska få vara tillsammans igen. Detta innebär naturligtvis fler lögner, och trots att han lovar Phillip att vara ärlig tycks han inte kunna sluta ljuga.
 
Det här är faktiskt en väldigt intressant film, även utan hbtq-aspekten. Många filmer som handlar om homosexuella verkar inte intressera heteropersoner i någon större grad. Här generaliserar jag, det är inte som att jag har statistik på det. Men jag kan absolut tänka mig att det är så, och det finns många filmer som jag har svårt att tro att man skulle vilja se om man inte själv är homosexuell, eller allmänt intresserad.
Det här har självklart en ganska klar orsak: Heteronormen. Det som riktar sig till homopersoner rör inte heteron. (Samtidigt som homopersoner förväntas vilja titta på heterofilm.) Samma mönster finns när det gäller kvinnor och män. Kvinnor förväntas t.ex. kunna titta på "killfilmer" (typ action eller andra genrer som ses som stereotyp manliga) och få ut något av det, även om ungefär alla karaktärer är män och pratar om "manliga" saker. Kvinnor förväntas ha ett intresse och försöka "översätta" filmen till att passa ens eget liv. Samtidigt förväntar man sig inte att en man ska vara intresserad av en "tjejfilm". Det är alltså precis samma sak som med heterofilmer och homofilmer.
 
Jag tror att det är bra att vänja människor vid att titta på hbtq-film (det är väl lite därför jag har den här kategorin här) trots att det kanske inte gäller dem själva i så hög grad. Just det där med att lära sig "översätta" budskap, trots att de inte från början riktar sig till en själv, tror jag är en bra sak. Speciellt då om man är den med mer makt. På det viset kan man utjämna skillnader, och dessutom ökar ju förståelsen till andra människor.

Den här filmen tror jag kan vara en ganska bra inkörsport till just att börja titta på hbtq-film som hetero. Just det att det faktiskt är en väldigt intressant film i sig tror jag gör att gränsen till att faktiskt "orka" titta på den, "trots att det är homofilm", är ganska låg. Sen kan man såklart gå vidare till mindre händelserika filmer efter att man vant sig.  

  Att vara hbtq-person är inte att ha en åsikt

För någon vecka sedan kom nyheten om att det kommer att ordnas en Pridefestival i Jakobstad nästa sommar. Yay! Det är inte långt ifrån mig så jag kommer helt klart att delta!
Jakobstad ligger i Österbotten som överlag är ganska homofientligt (även om det nog inte är så illa som man kanske vill få det till. Många är också öppna och positivt inställda). Det finns många krista som motsätter sig utlevd homosexualitet.
 
Detta har självklart gett upphov till ganska hetsiga debatter på nätet den senaste veckan. Några är för, några är emot. Och mittemellan står personer som försöker ordna debatten. "Hbtq-personer måste självklart få respekt, men det måste även hbtq-motståndare få!" menar man, och menar att allas åsikter måste respekteras.
 
Jag vill påpeka en grej anående detta.  Att vara hbtq-person är inte att ha en åsikt!
 
Som öppen hbtq-person anses man ofta göra ett statement. Den synen finns fortfarande här i norden, trots att vi säger oss vara så öppna. Att som kvinna kyssa sin flickvän på stan ses ofta som en medveten provokation, att klä sig på ett sätt som inte anses normativt för ens yttre kön ses som ett aktivt val. 
Så nära som i Ryssland är det förbjudet, och ses som propaganda, att göra såna saker.
Det handlar inte om ett val, eller en åsikt man väljer att visa upp för allmänheten.
 
Jo, visst kan man hävda att man alltid har ett val. Man kan välja att som transsexuell låtsas att man känner sig bekväm i sin kropp. Om jag blir förälskad i en kvinna kan jag välja att strunta i det, och istället försöka leva tillsammans med en man. Men att kräva att någon ska göra det valet är ju sinnessjukt.
 
Att visa upp sin kärlek offentligt (som homosexuell) är inte att visa upp en åsikt. I alla fall inte mer än det är en åsikt att som heterosexuellt par visa upp sin kärlek. Att som transsexuell på olika sätt korrigera sitt yttre så att det passar ens inre är inte att provocera eller föra någon slags politik. Det handlar ofta om en nödvändighet för att alls fungera psykiskt. 

Att då som hbtq-motståndare kräva att hbtq-personen ska visa respekt, och "inte vara så extrem", eller vad man nu vill, är ju helt sjukt. Vem kan kräva att en person ska dölja sin identitet, och till vilket pris?
 
 

  Om homofobi

Jag vill fundera lite över homofobi. Det är ett ganska komplicerat begrepp eftersom det inte handlar om någon egentlig fobi enligt definition. Därför vill jag reda ut vad homofobi är och inte är, och hur det uttrycks idag. Dessutom tänkte jag försöka reda ut förhållandet mellan heteronormen och homofobin.

Som jag redan sa så handlar homofobi inte om någon "riktig" fobi eller rädsla. Fobi brukar definieras som en ofta väldigt irrationell stark rädsla som i många fall hindrar personen att leva ett normalt liv.
Visst kan man ju prata om homofobi ur ett psykologiskt perspektiv, då man pratar om människor som faktiskt lider av en irrationell rädsla för homosexuella personer. Detta är dock inte speciellt vanligt, och det är inte det man vanligtvis avser när man pratar om homofobi.
Dock kan ju faktiskt den samhälleliga homofobin också innebära rädsla hos vissa personer. T.ex. rädsla för att själv vara/bli homosexuell, för att ens barn ska få problem med sin sexuella identitet ifall de växer upp med "homopropaganda" (vad nu det är...) eller att samhället på olika sätt ska påverkas av att homosexualitet syns öppet i gatubilden. Det är dock inte det här som är kärnan i homofobin, utan snarare ett symptom av den.
 
Man kan prata om homofobi på olika nivåer. Vi kan prata om en individiell nivå och en strukturell nivå. 
Den individuella nivån är ganska lätt att förstå, och det är den som syns tydligast även för heteropersoner. Det handlar alltså om individer som på något sätt ogillar homopersoner. Detta syns i allt från att en person tänker att det är lite äckligt med det där homoparet man ser på stan till kränkningar till våld på homopersoner. Jag räknar även religiösa homofober hit, även om dessa ofta kan ha svårt att se sig själva som homofober eftersom de anser sig handla i kärlek, och inte alls menar att sprida hat. 
 
Det finns en grupp människor som jag inte riktigt vet hur jag ska placera. Och det är de här som "inte har något emot homosexuella, men måste dom bete sig så här och sådär, och måste de synas överallt?". (Jag skrev lite om detta i föregående inlägg, hur det ofta anses vara okej att vara hbtq-person sålänge man inte visar det på något sätt.) Jag är inte riktigt beredd att avfärda dessa personer som homofober (kanske av personliga orsaker, eftersom jag känner flera sådana personer. Personer som är vettiga och antagligen skulle kunna ändra uppfattning ifall de funderade lite.) Jag skulle kunna säga att det här beteendet är ett symptom på den strukturella homofobin, så det här leder oss alltså vidare till...
 
Den strukturella nivån. Den här är inte lätt att uppfatta, och går på många sätt att jämföras med patriarkatet. Hetero-cis-personer har antagligen svårt att märka av den, eftersom de inte påverkas av den. En homoperson kan dock lätt märka av det här, i och med att man kan känna sig exkluderad, osynliggjord och tvungen att kämpa lite extra för att leva på samma villkor som en heteroperson. 
Jag läste ett ganska talande citat för ett tag sen: "Du är så ung, det går inte att vara säker på sin sexualitet i din ålder. Så länge du inte är hetero". Som vi vet så utgår man ifrån alla är hetero, tills motsatsen bevisas. Unga får höra att det bara är en fas, de har inte hittat den rätta än o.s.v. Detta är ett uttryck för den strukturella homofobin.
I sexualundervisningen pratar man ofta inte om hbtq, och när man gör det sker det ofta på ett väldigt rutinmässigt sätt, och läraren är ofta hetero utan större hbtq-perspektiv. Alla gånger jag har haft sexualundervisning har man kanske i förbifarten nämnt "övriga former av sexualitet" och listat homo, bi, trans samt vad de innebär. Jag minns inte om det alls pratades om det i högstadiet, eller om det var först i gymnasiet vi lärde oss om detta.
För att ge ett alternativ till detta kan jag ju berätta om en jättebra lärare jag hade som pratade om hbtq på en religionslektion när jag gick i trean i gymnasiet. Visst var det samma lista på olika typer av sexualitet (men heterosexualitet fanns med på listan, likvärdig med alla andra) , men hon berättade också om olika personer hon kände som tillhörde hbtq, pratade om hur läget såg ut i vår stad (hur och var hbtq-personer träffades) och lät oss diskutera i mindre grupper. Det här var nog en av de bästa lektioner jag nånsin haft.
För att ge ett till exempel på hur strukturell homofobi syns så kan jag ju nämna att på olika blanketter av olika slag där man ska ange civilstånd så glömmer man ofta bort registrerat partnerskap som alternativ. Det här gäller förstås i Finland, där homoäktenskap ännu inte är tillåtet. Något som bara det är en typ av strukturell homofobi. (Homopar osynliggörs och anses inte likvärdiga med heteropar.)

Som någon kanske märker så låter det här väldigt likt heteronormen. D.v.s. att man utgår ifrån att alla är hetero, och lever i tvåsamma heterosexuella relationer, och därför märker man ofta inte av något behov av att lyfta fram hbtq. Som jag redan sa så går heteronormen/homofobin ofta att jämföras med patriarkatet. Jag brukar ju ibland skriva om att det mesta i ett patriarkat riktar sig åt män, och sen måste kvinnor "översätta" eller se detta ur ett manligt perspektiv för att det ska passa dem. Det är ganska svårt att tänka sig det här, men när det gäller heteronormen är det lite tydligare.
Ett bra exempel är när folk frågar vem som är "kvinnan" i en bögrelation. Man ser heterorelationen, och måste sen "översätta" den på homorelationen. Först se saker ur heteroperspektiv för att sedan vända det till ett homoperspektiv. Först prata om heterosexualitet i sexualundervisningen, för att sedan smått gå in på en "variant" av det, som skiljer sig från heterosexualitet på det här och det där sättet. 
 
Jag vet inte om jag kommer till någon slutsats om förhållandet mellan strukturell homofobi och heteronormen. De är väldigt lika. Kanske samma sak? 

Som slutord vill jag ändå prata om då vissa menar att man måste kunna ta kritik av hbtq utan att avfärda det som homofobi. "Jag är inte homofob, jag kritiserar bara homopropagandan för att jag tror inte att den är bra". Som jag ser det: är man emot så kallad "homopropaganda" (som ofta går ut på prideparader och bilder av homopar i tidningar.) för att man tror att det är skadligt att se för mycket av hbtq-personer; då är man per definition homofob. Jag är öppen för att man kritiserar t.ex. pride (bl.a. fick ju årets pride i sthlm kritik för att vara väldigt mansdominerad och för att det var väldigt dyrt), men om du kritiserar pride för att pride innehåller och synliggör homopersoner, då är du homofob. 
Det är också fritt fram att kritisera och diskutera hurudana bilder och texter som ska synas i media. Hur ska homopersoner framställas, vad ska man skriva om, hur går man tillväga på bästa sätt? Det är relevanta frågor. Men om du stör dig på den där bilden i tidningen på ett lesbiskt par, för att personerna är av samma kön, då är du homofob.

  HBTQ-filmtips: Torka aldrig tårar utan handskar

Det finns knappast nån som lyckats missa denna bok-/filmserie av Jonas Gardell. Själv har jag sett filmserien två gånger, och har läst de två första böckerna. Idag fick jag hem filmserien på dvd (=gråtfest ikväll).
 
 
Om det i mitt förra HBTQ-filmtips (The kids are all right) inte alls gjordes någon grej av "lesbiskheten" så är det här världens bögfilm. Hela filmserien handlar om hur det är att vara bög (eller svarare  hur det var, på 80-talet). Från att inse att man är homosexuell, till att komma ut, till att leva med det på en liten ort, till att ligga runt med en massa olika män, till att få aids och dö. 
 
Visst går det att kritisera filmen, det är extremt mansdominerat (det handlar trots allt om ett gäng bögars historia), och ibland känns det som att den vädjar till tittarens känslor lite väl mycket. Men det är kanske svårt för mig att säga eftersom jag inte var med. Kanske var det precis sådär (sorgligt) det var.

Det jag dock gillar mest med den här filmen är att den faktiskt utmanade mitt sätt att tänka. Främst med hjälp av en speciell karaktär vid namn Paul. Paul är verkligen Bögen med stort B. Han klär sig i väldigt tajta kläder, och ibland fjäderboa. Han pratar väldigt smörigt, och benämner sina vänner som "älskling" eller "lilla vännen då". Dessutom ligger han runt mycket. En väldigt stereotyp bild av en bög alltså.
När jag först såg honom blev jag lite irriterad. Jag tänkte att "igen måste det vara den där fjolliga bögen i fokus" och tyckte väl att man nån gång hade kunnat visa en helt "vanlig" bög, för att visa alla motståndare att homosexuella är vanliga människor som alla andra. Och visst har jag hört om folk som reagerat på Paul, och ogillat honom för att han är lite för mycket.
 
Men i slutändan blev Paul min favoritkaraktär, och den som faktiskt gav mig en ny syn på homosexualitet. För Paul var verkligen den som levde sitt eget liv, och vägrade anpassa sig efter hur andra ville att han skulle vara.

Jag kan relatera mycket till det inom feminismen. Som feminist får man ofta höra att man borde vara lugn och sansad och inte vara så radikal, för att man ska få icke-feminister att gilla en och förstå hur bra feminismen är. Det kanske låter helt okej, men är ganska farligt. För när du dämpar ner feminismen till något som anses accepterat inom patriarkatet, då får du en feminism på patriarkatets villkor. Och det är inte verklig jämställdhet. Om en icke-feminist tycker att det du säger är vettigt: då säger du något som inte är tillräckligt radikalt.

På samma sätt är det inom HBTQ-rörelsen. Många tycker att det är helt okej att vara homo eller trans eller vad man nu är, så länge det inte syns. Om du är helt "normal" och inte visar upp ditt beteende för mycket, då är det okej. Men det är ju inte det som är jämställdhet. HBTQ-personer förtrycks fortfarande, även om de accepteras, ifall de inte får vara sig själva fullt ut.
Därför kan jag önska att fler var som Paul, för att verkligen provocera alla homofobiska människor som finns. (Även om jag självklart förstår att många inte alltid orkar göra sitt kärleksliv till något politiskt.) Jag vill själv inspireras av Paul, och kunna leva mitt eget liv såsom jag själv vill ha det.

  The kids are all right (filmtips)

Här kommer ytterligare ett HBTQ-filmtips. Troligen min favorit (hittills)!

The Kids Are All Right. Filmen är från 2010, med Julianne Moore, Annette Bening, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska och Josh Hutcherson.
 
 
Filmen handlar om en familj med två mammor och två barn, där barnen har kommit till med hjälp av samma donator. Systern Joni har precis fyllt 18 och hennes bror Laser övertalar henne att kontakta deras donator. De träffar honom i hemlighet, men så småningom berättar de det för sina föräldrar. Det berättas sedan om hur det går när donatorn kommer in som en del i familjens liv och rör om alltihop.
 
Det jag älskar så mycket med den här filmen är att den precis lika bra hade kunnat handla om en familj där föräldrarna var ett heterosexuellt par. Storyn och alla känslor omkring hade varit precis densamma. Men ändå har de valt att bygga filmen kring ett lesbiskt par.
Det gör det hela väldigt naturligt och på något sätt avslappnande att se på. Vanligtvis problematiserar HBTQ-filmen mycket, och skildrar baksidorna av att leva t.ex. i en homorelation. Den här filmen fäster ingen vikt vid homosexualiteten och det känns ganska befriande (även om det självklart också behövs filmer som visar de problem som finns kring homosexualitet enbart för sexualitetens skull).
 
Jag gillar att filmen visar att även homopar har likadana problem i sin relation, problem som inte har med homosexualiteten att göra.
Homorelationer visas gärna upp som något riktigt fint och perfekt. I t.ex. äktenskapsdebatter vill man gärna prata om det där homoparet som levt ihop i 10 år och är så lyckliga tillsammans, och ställa det mot heteroäktenskap som sker i Las Vegas på fyllan, för att övertyga människor att det duktiga, lyckliga homoparet självklart behöver få gifta sig). Tanken är såklart god, och visst känns den bilden bättre än den som homo-motståndarna vill ge.
 
Men det är ändå lite problematiskt i och med att det ger en bild av att alla homorelationer är perfekta, enbart eftersom personerna i den ju får utöva sin egen sexualitet fritt, eller något sådant. Man glömmer bort att en i en homorelation finns ofta precis samma problem som i en heterorelation. Homorelationer är inte "finare" eller "renare" än heterorelationer (och tvärtom såklart).
Det gör att homopar kan känna att de har ett slags ansvar att visa upp den perfekta relationen, bara för att upprätthålla den här bilden (och på så sätt få ökad acceptans). Dessutom kan (homosexuella) unga som ännu inte hunnit "prova på" lätt få den uppfattningen om att en homorelation kommer att kännas helt rätt/vara helt problemfri, vilket man ju sedan märker att inte alls stämmer.
Den här filmen går emot den bilden om den perfekta lesbiska relationen, och visar ett helt vanligt äktenskap, där det självklart finns problem. 
 

  Filmtips: Children's Hour

Sanna har påbörjat ett "projekt" som hon kallar flatfilmsfredag! Där tipsar hon om filmer som utgår ifrån lesbiska kvinnor, med syftet att vidga normen och få fler intresserade. "På samma sätt som filmer med till övervägande del kvinnor i rollerna, [...], anses angå enbart kvinnor så anses filmer om lesbiska kvinnor angå just lesbiska kvinnor – men det ska vi väl råda bot på?", skriver hon.
 
Och jag är helt med. För såna som jag, som bor på landsbygden, nära en mindre stad, och dessutom nästan i ett bibelbälte, är det faktiskt sällan man stöter på hbtq i vardagen. Jag känner några homo- och bisexuella personer, men det tror jag mest är för att jag gärna rör mig i de kretsarna. Det är inte så lätt att hitta hbtq-personer här, inte för att det inte finns, utan för att man inte kan vara särskilt öppen.
Det blir därför en ond cirkel. Människors fördomar och trångsynthet gör att personer inte vågar vara öppna med sin sexualitet. Det i sin tur gör att dessa trångsynta personer aldrig får nån chans att öppna ögonen och så fortsätter det så. 

Ett bot på det skulle mycket väl kunna vara filmer/litteratur. Vi behöver normalisera hbtq och ett sätt att göra det, utan att tvingas offra sig själv eller andra, är att ge människor en inblick i det genom filmer.  
Därför tänkte jag att jag också skulle vara med och tipsa lite om filmer jag har sett som går på det temat. 
 
Därför börjar jag helt enkelt med en rätt gammal film. The Children's hour
Filmen är från 1961 (och är således inte i färg, men det tycker inte jag spelar så stor roll) och Audrey Hepburn och Shirley MacLaine är huvudrollsinnehavare.
 
 
Karen och Martha, som de heter i filmen, driver en flickskola och det har precis börjat gå bra. Karen bestämmer sig för att hon ska gifta sig med en man så småningom, och Martha gillar inte riktigt den idén. Några av barnen på skolan snappar upp en del av detta och börjar sprida ryktet att Karen och Martha är älskarinnor och känner mer för varandra än vänskap. Detta gillas inte av barnens föräldrar, och snart står skolan tom. 
Det som ändå bara var ett dumt rykte visar sig i slutändan innehålla en del sanning.
 
Filmen utspelar sig som sagt på 60-talet, och det är ganska trevligt att upptäcka att samhället faktiskt har utvecklats. De två kvinnorna skulle idag inte bli utstötta på det sätt de blev på 60-talet.
Däremot kom jag att tänka på hur mycket det på den tiden ändå handlade om okunskap. För de flesta (i filmen i alla fall) kändes tanken på två kvinnor som älskarinnor ganska onaturlig och konstig. Jag fick känslan av att de flesta hade kunnat vänja sig vid det om de bara hade fått en närmare inblick, och att de då hade varit ganska ok med det. 
Idag är de flesta av oss ganska välupplysta. Vi fattar att ett lesbiskt förhållande inte är nåt jättekonstigt och perverst utan ändå ganska likt ett heterosexuellt förhållande. Och ändå är homofobin så utbredd, och det sker bara grövre och grövre hatbrott. Så jag vet inte om något i utvecklingen har slagit slint, eller om det helt enkelt bara finns rötägg i alla generationer.
 

RSS 2.0