Jag har sett en hel del kritik på feminism på sistone, om att vi inte kan hålla på och "trycka ner" män. Det är personer som får feminism att se ut som manshat medan de själva  menar att de "behandlar alla lika" oavsett kön.
Jag vill svara lite på detta.

 

Manshat är, som jag ser det, inte en del av någon politisk agenda feminster har. Manshatet är en reaktion på förtryck. Ofta när jag blir extra arg så riktar jag den ilskan mot förtryckarna, alltså männen. Jag förstår varenda kvinna som vill försöka umgås så lite med män som möjligt, jag förstår dem som vill mörda män, våldta dem och kastrera dem. För män har utsatt och utsätter systematiskt kvinnor för så jävla mycket skit. Det är ett faktum. Därför är det, tycker jag, väldigt naturligt att man som kvinna känner hat mot män, och också rädsla. Det är ju inte så konstigt att man känner sig rädd när man går ensam genom stan på natten. Det har bevisats alltför många gånger att det finns skäl att vara rädd. Och därför är det också väldigt självklart att kvinnor blir arga på män för att de begränsar dem så. 

Manshat är alltså ingen del i ett politiskt program (såvitt jag vet). Det handlar inte om vara arg och hata precis varedan person som råkar ha fötts med snopp, och tro att det ska leda till jämställdhet. 

 

Men jag förstår att många män känner sig provoderade, och till och med sårade av feministers manshat. Jag är mycket medveten om att alla män inte känner sig särskilt privilegierade i patriarkatet. Många mår väldigt dåligt, till stor del pga att de inte har fått samma verktyg att hantera sina känslor som kvinnor. Många har hamnat i våldsamma sammanhang. Många, om än inte lika många som kvinnor, blir utsatta för våld i hemmet.  Många blir i såna fall inte trodda eller tagna på allvar. Många blir också utsatta för diskriminering av andra orsaker, t.ex. homosexuella män, mörkhyade män, män med låg inkomst... Jag förstår att det kan kännas surt att då, när det känns som att man är på botten, samtidigt får höra att man har en privilegierad position i samhälle. Det kan vara väldigt svårt att se.

 

Det finns en del som verkar mena att feminister inte bryr sig om det. Att feminister tycker att män inte bör tas på allvar, därför att de är män och därför bara är privilegierade. Och jag vet att många feminister blir arga när män pratar om sina problem, och ibland kan det gå lite överstyr. 

Men här tror jag att man måste se skillnad på den enskilda individen och på strukturer. Om en enskild person kom fram till mig och sa att hen har blivit våldtagen hoppas jag att jag kunde reagera precis likadant oavsett om det var en kvinna eller man. Antagligen mår personen lika dåligt oavsett vilket kön hen har.
Däremot tycker jag att vi på samhällelig nivå bör fokusera mer, i första hand, på att få slut på våldtäkter mot kvinnor, därför att det är ett mycket mer utbrett strukturellt problem. Som exempel.

Jag tror knappast att feminister tycker att mäns problem är bagateller, men de/vi är bara väldigt trötta på att allt hela tiden ska handla om män. Direkt när man problematiserar våldtäkt kommer nån som undrar "men killen då? Han kommer ju få dåligt rykte!", när man öppnar en ny tjejjour "men när ska det öppnas en killjour?", på internationella kvinnodagen "när ska vi få en mansdag?" osv.. Kan det nån gång få handla enbart om kvinnor? (Såsom det ofta handlar enbart om män, även om vi ofta inte märker av det eftersom det är så normaliserat.) 

 

Slutligen vill jag säga att jag tror på män. Ja, jag är ofta skitarg, och jag kan ibland tänka att allt vore mycket skönare om det inte fanns några män i mitt liv. Men samtidigt vet jag att alla män påverkas mer eller mindre av patriarkatet, och jag tror att det är det som gör att de förtrycker. Det är den delen av män som jag hatar, och vill bli av med. Om de lyckades kämpa emot det, och jag ser det som min uppgift som feminist att hjälpa dem med det, tror jag att det finns massvis med kärlek och intelligens, ja, helt enkelt underbara människor där bakom. Jag längtar efter att få träffa dem.

 

Det är ett ganska vanligt fenomen att män höjer kvinnor till skyarna i t.ex. litteratur. Det finns antagligen exempel på detta från många hundra år tillbaka, hur man skriver om hur underbar och vacker kvinnan är på alla sätt och vis. Det sker också i nutid, t.ex. manliga bloggare som gjort sig kända genom att tala till tonårsflickor och mena att de förstår hur flickor har det och förklara hur perfekta de skulle vara som pojkvänner.

 

 

 

Jag tycker att det är ganska problematiskt. Det som alltid blir fel med att sätta nån på piedestal är att det blir så högt att falla ifrån. För de flesta kommer att falla förr eller senare. Förr eller senare kommer mannen att inse att hon faktiskt är mycket fräschare när hon är sminkad och uppiffad. Det är rätt jobbigt när hon får sina ångestattacker och det är inte alltid så kul att umgås med henne istället för att hänga med killkompisarna. Han kommer att inse att hon faktiskt inte var sådär perfekt som han trodde. 

Och då är det kvinnan som får ta smällen. Det är henne det är fel på. Hon är bara hysterisk, styrs av sina känslor och kan inte tänka logiskt. Hon är undantaget bland alla andra perfekta kvinnor. Hon borde ha lugnat sig, och ansträngt sig mer för honom och insett att han måste få ha ett eget liv.

 

Jag har också väldigt svårt att ta till mig av texter som glorifierar kvinnan. Jag känner aldrig igen mig. Kanske tycker männen då att det är mitt självförtroende det är fel på, och tror att lösningen är att bombadera mig med ännu fler vackra ord. Det kommer inte att funka, kan jag säga.

Det blir lite som det jag skrev om i det här inlägget, mannen tar sig ett slags tolkningsföreträde. Jag spenderar den mesta av min tid med att analysera och fundera på olika saker, bland annat mig själv. Jag vet hur jag funkar, jag vet vad jag är bra på och inte, och varför jag känner som jag gör. Jag är faktiskt riktigt bra på det där. Alltså vet jag att jag har en del svaga sidor. Jag vet att jag inte är en underbar människa eller kvinna. Och om en man då säger åt mig att jag är underbar och vacker så blir det lite att ta tolkningsföreträde och förneka det tankearbete jag gjort. "Jag säger att du är underbar, och då är det så för jag är man och har rätt."
Eftersom mitt huvud då automatiskt tänker att "nej, du menar inte mig. Du syftar på några andra kvinnor" så leder det också till en gruppindelning. De underbara kvinnorna och de icke-underbara kvinnorna. Lite hora/madonna-komplex alltså. De underbara kvinnorna, det måste vara dom där som är naturligt vackra, dom som är snälla och inte "bråkar", dom som inte blir hysteriska och arga. Jag passar inte in där, alltså blir jag en dålig kvinna. 

 

Fanny skrev lite om samtyckeslagen och jag började tänka lite på vad som egentligen är grejen med debatten kring den.

 

Nu är jag inte direkt insatt, och vet inte hur lagen (bör) formuleras. Men jag har fattat det som att en samtyckeslag skulle innebära att man inför en typ av sexakt är juridiskt skyldig att se till att alla deltagare är med på det. Det låter ju egentligen helt självklart, så jag har lite svårt att förstå var debatten kommer ifrån. Men jag gissar att debatten handlar om huruvida detta faktiskt ska hjälpa mot våldtäkt. Jag har inget svar på det, men jag tror att lagen hade kunnat leda till större fokus på att den åtalade ska kunna bevisa att offret sagt ja, än att offret ska bevisa att hen har sagt nej. Alltså mindre skuldbeläggning av offret.

 

Jag tror att samtyckeslagen upprör eftersom det sätter vårt inlärda mönster på spel. Jag tror att många har nån slags modell i huvudet hur ett samlag ska gå till. Det börjar med lite vanligt mys och hångel, sen kanske lite kläder ryker, sen kanske man vill ha lite oralsex innan man går över till det "riktiga" samlaget, sen orgasm och sen är det klart och man kanske myser lite igen. Ett trevligt penetrationsnormativt samlag.

En samtyckeslag passar liksom inte riktigt in här. Var kommer den in, undrar man kanske. Ska man fråga innan själva hånglet? Eller inför oralsexet? Eller är det inför in-och-ut som det gäller? Kanske ska man fråga inför varje enskilt moment? Det blir ju en väldigt massa frågande. Och hur gör man? Skriver man ett kontrakt innan? Hur gör man då ifall man "kommer på" nåt nytt på vägen? Och ifall man ändrar sig? Eller måste man fråga rakt ut "vill du att vi gör x nu?" Blir det inte lite osexigt?

 

Man vet helt enkelt inte hur man ska göra. Och just vid sex är det väldigt känsligt, tror jag. Man är väldigt sårbar från tidigare, man vill prestera bra och se attraktiv ut, och din sexpartner kan när som helst ta ned din självkänsla genom att bara se lite ogillande ut eller rynka på näsan. Det här beror väl mycket på att både mäns och kvinnors värde till stor del mäts i hur pass bra vi klarar oss i sängen. Hos kvinnan handlar det mycket om utseende, medan det hos mannen mer handlar om prestation och hur ofta man får ligga. Därför är det lätt att vi känner oss värdelösa om vi misslyckas på just det här området.

Därför känns det alltså som ett hot när det kommer nåt nytt, som samtyckeslagen, som vi måste ta ställning till och lära oss. För det är ju inte svårt egentligen, men det ska ändå passas in i den mall vi redan kan, och det är obekvämt.

 

Sen tror jag också att samtyckeslagen känns obekväm eftersom den talar till oss allihop. Det är inte en lag som gäller våldtäktsmän. Den gäller oss allihop. Det är en lag som utgår ifrån att våldtäkt kan ske av vem som helst, när som helst, inte bara av nån psykopat i en park på natten utan av en helt vanlig frisk svensson. Och det tankesättet skrämmer oss lite. "Jag skulle aldrig våldta!", säger man kanske och undrar varför man själv ska behöva göra nåt så obekvämt som att fråga varje gång. Men faktum är att det skulle du visst. Kanske har du redan gjort det, utan att du ens vet om det?

 

Och det är därför samtyckeslagen behövs.

Jag tänkte att jag skulle delta lite i #osminkad-debatten genom att prata om hur trött jag är på män som minsann tycker att tjejer är som vackrast osminkade. Jag ska berätta varför.

 

För det första: Det är inte sant. Nej, det är inte det. Ta och fråga en tjej när hon får som flest komplimanger. Är det när hon har piffat upp sig inför en dejt eller en fest, eller är det en vanlig hemmasöndag när håret ligger på ända? Och nu tänker du kanske, men dendär hemma-looken är ju jättesöt! Jag skulle absolut ge henne komplimanger. Men då tänker du på hemma-looken som du har fått se i filmer, alternativt har du haft en väldig tur och hittat tjejer som är väldigt snygga naturligt. Jag är skitful, oftast. Det är vi rätt många som är. Speciellt osminkade och ostylade, i slitna kläder och nån finne som börjar poppa upp. Jag vet själv att jag är snyggare stylad och sminkad, så ditt uttalande gäller inte mig (och massor av andra tjejer).

Men jag förstår ju vad det handlar om. Det är idealet med "naturlig skönhet". Vi kan också kalla det hora/madonna-komplex. Det är väldigt fint att vara naturligt gullig och söt, helst ska man inte spendera så mycket tid på det, och om man gör det ska det döljas. Sen finns det dom där som sminkar sig alltför mycket och det är ju dom där fula kvinnorna som tror att dom ska attrahera nån i sina extrema sminkningar och dom är ju patetiska och ska trampas på ("det är inte påsk än!" har jag fått höra när jag haft för mycket synligt smink). Jag tror att det handlar om att man genom att sminka sig mycket uppfattas som att man försöker göra sig attraktiv trots att man egentligen är ful. Och också att man väldigt aktivt försöker locka till sig män (vilket såklart inte är bra, eftersom det är mannen som ska styra det).

Å ena sidan har vi alltså madonnan, som är naturligt söt och fin, och inte behöver göra sig till för att få män att flockas kring henne. Å andra sidan har vi horan som måste dölja sin fulhet med smink och måste kämpa hårt för att attrahera en man.

 

För det andra. Jag blir riktigt arg när män säger sånt här eftersom de tar sig tolkningsföreträde. "Du är så vacker som du är, sluta sminka dig!" säger nån man, och jag vill ropa NEJ, jag är skitful ostylad. Fatta att jag, och jättemånga andra kvinnor, har kämpat sen vi var typ 12 (eller när man nu började sminka sig) med att hitta passande mascara, hur man lägger eyeliner fint, vilka puder som ser bra ut, hur man sminkar sig rätt för sin ansiktstyp och vilka färger man passar bäst i. Jag har lagt ner jävla mycket tid och pengar på det där, och jag vet precis vilka färger jag ska ha och vilka jag ska undvika. Jag vet hurudana mascaraborstar som ger bäst resultat för mig. Och sen kommer du och säger "Skit i allt du har lärt dig. JAG VET BÄST!". Som om det var du som har levt med min kropp i snart 20 år, och provat dig fram med alla möjliga produkter.

Tänk att en man, trots all den erfarenhet jag har, bara i egenskap av man kan omkullkasta allt jag har jobbat mig fram till. Bara för att du är man tror du att ditt ord kommer att väga mer än mina 20 års erfarenheter och att jag nu ska skita i allt jag har lärt mig och bara följa det du säger. (Och så blir det ju ofta, tyvärr. Jävla patriarkat.)

 

Då och då hör man homofober som klagar på att homosexualitet bara handlar om sex. T.ex. menar man att pride-paraden är alldeles för sexfixerad. Folk är lättklädda, man pratar om bdsm och hur man undviker hiv och säljer sexleksaker (tror jag. Jag har aldrig varit på pride. Men det är åtminstone det jag har hört, eller uppfattat).

Jag kom att tänka på detta nu när jag var inne på Qruiser, som är ett community för främst hbtq-personer. Jag reagerade faktiskt på hur mycket sex det var överallt. Det är olika nattklubbsreklamer med bilder på nakna män, man kan klicka in sig på videos med samkönade par som hånglar, det finns tips på sajter för sexsäljare och det finns en mängd olika s.k. klubbar som man kan gå med i för folk med olika sexpreferenser (typ "vi som gillar stora kukar").

 

Nu är det såklart så att homosexualitet till skillnad från heterosexualitet uppfattas som väldigt sex-fixerat eftersom heterosexet är så otroligt normaliserat (och även romantiserat). Att se två personer av olika kön kyssa varandra är liksom inget sexuellt, eftersom det är så otroligt vanligt. Det är snarare bara gulligt, romantiskt och såklart galet irriterande om man själv är singel och ensam. Ett homopar som gör samma sak är däremot ganska ovanligt och man tänker det kanske mer som en del av en sexakt och tycker därför att man bör hålla det privat och inte visa upp det för allmänheten (och för de stackars barnen). Vi uppfattar alltså hbtq som mer sex-fixerat och perverst eftersom homosexet och homoromantiken inte är normaliserat som heterosexet är.

 

Med det sagt kvarstår ändå faktumet att det är väldigt sex-fixerat inom hbtq. Jag tror att det är rätt självklart. För nämligen: vad är det som skiljer heteropersoner från homopersoner? Jo, kort sagt är det ju vem man vill ha sex med. Alltså är sex en väldigt avgörande del. Om det inte hade varit viktigt hade det ju inte varit nån poäng med att vara homo överhuvudtaget. 

 

Försök tänk dig en pride-parad utan sex. Utan några som helst referenser till sex. Folk i vardagskläder som vandrar omkring i vardagskläder, utan att hålla varandra i handen eller kyssa varandra? Vad skulle poängen med den paraden vara? Nu kan man ju diskutera vad som är poängen med pride överlag, men som jag ser det så är det en dag då hbtq får vara norm. Då det inte är det minsta konstigt att leva sitt liv som man vill, och det livet innefattar ju sex! (Om man inte är asexuell eller liknande, kan tilläggas.)

Det är också det som är grejen med t.ex. qruiser och gayklubbar och liknande. Vad skulle man göra där om inte diskutera sex eller ha sex? En homosexuell person har antagligen ett väldigt vanligt liv i övrigt, så när det gäller att ens katt har dött, vad man ska äta till middag eller vilka aktier man borde köpa just nu så finns det ju en mängd andra ställen att söka sig till. Varför skulle man diskutera det på ett gay-community? Nej, dit söker man ju sig när det gäller sånt man inte hittar nån annanstans. Och det man inte hittar nån annanstans är ju just prat om hbtq-sex.

 

Jag är absolut öppen för att man kan försöka hålla det grövsta sex-pratet ifrån minderåriga. Därför finns det ju t.ex. restriktioner på många sajter, att personer under 18 t.ex. inte får se bilder på könsorgan som folk lägger upp och liknande. På samma sätt kan jag tänka mig barnvänliga sektioner på pride, där man kanske inte delar ut kondomer eller säljer sexleksaker (igen, jag har aldrig varit på pride så jag vet inte om man brukar göra det), utan att det istället är mer fokus på t.ex. romantik.

Men alltså, grejen med att klaga på att hbtq bara handlar om sex... Vad skulle det annars handla om?

När jag började intressera mig för genusvetenskap tänkte jag hela tiden att man inte skulle fokusera på kön. Jag blev provocerad varje gång jag hörde någon som generaliserade kring kön. Jag minns bl.a. att vi hade en skoluppgift där vi skulle diskutera manligt och kvinnligt språk och jag skrev argt om farorna med att hela tiden reproducera normen (för genom att hela tiden t.ex. säga att "män pratar si och kvinnor så" så kommer män och kvinnor i fortsättningen att prata på detta sätt, för "det är så det är" liksom).

Sen blev jag mer insatt i feminism och nu tänker jag mer på kön än nånsin förut. Jag funderar mycket på just hur män och kvinnor uttrycker sig olika, hur många kvinnor och män och det finns i en film och varje gång jag befinner mig i en grupp analyserar jag hur många män eller kvinnor det är och hur olika gruppsammansättningar påverkar mig och diskussionen överlag.

 

Jag ser det som jättevärdefullt att vara medveten, samtidigt som jag också tror att det kan påverka oss att hela tiden tänka på hur män och kvinnor är eller ska vara. Samtidigt som jag har lärt mig så mycket av att tänka på hur t.ex. män ofta beter sig i olika situationer (och vad det beror på) så gissar jag att det också leder till att jag får en del fördomar. Så jag har lite svårt med det här. Hur ska man göra? Vad är bäst?