Lite gayfilmstips inför pride
Det är Pride i Jakobstad imorgon. Min första, och jag är jätteförväntansfull. Jag har laddat upp hela veckan med att se på homofilmer, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om de filmer jag sett. Det blir lite tips på hbtq-film alltså!
1. But I'm a cheerleader.
Denna har jag sett tidigare. Den handlar om en lesbisk tjej som blir skickad till ett "läger" för ungdomar som ska bli straighta. Filmen känns väldigt överdriven. Bl.a. ser man både lesbiska och bögiga stereotyper, och på det här lägret är man väldigt noga med att betona könsroller. Flickorna har t.ex. på sig enbart rosa, och pojkarna enbart blått, och sen får de lära sig att typ städa respektive hugga ved.
Det är en ganska lättsam film, och till och med rolig då allt känns så överdrivet. Trots det väldigt allvarliga temat: att ungdomar blir tvingade av sina föräldrar att "bli hetero", och till och med hotas bli utslängda om de inte lyckas.
2. Hush!
Det här är en japansk film. Jag kände igen en av huvudpersonerna och var tvungen att se den! En kvinna bestämmer sig för att hon vill ha barn, och vill att pappan till barnet ska vara en av huvudpersonerna, som dock är i en relation med en annan man. Filmen kretsar mycket kring huruvida homosexuella kan skapa familj eller om man automatiskt väljer bort det i och med att man lever ut sin homosexualitet. En del riktigt gulliga scener, och överlag en helt okej film.
3. Love of Siam
Love of Siam är en thailändsk film, och denna kan jag verkligen rekommendera! Det handlar om två pojkar, Tong och Mew, som växer upp som grannar. Tongs syster försvinner plötsligt, och då flyttar resten av familjen bort. Senare, som tonåringar, träffas pojkarna pånytt och inser snart att de älskar varandra. Tongs mamma förbjuder dem från att träffas. Dessutom tar filmen upp hur Tongs pappa blivit alkoholist sen systern i familjen försvann, och hur de hyr in en person som liknar henne väldigt mycket för att lura pappan att hon kommit tillbaka, och få honom att sluta dricka.
Jag gillade den här filmen väldigt mycket. Förutom att hela relationen mellan Tong och Mew är otroligt gullig (och filmen är sevärd bara därför), vävs olika teman (t.ex. saknad efter någon du inte vet om du ska få se mer, eller rädsla för att älska någon pga smärtan i att eventuellt förlora dem) väldigt bra ihop. Verkligen, se den här!
4. Fyra år till
En svensk film! Partiledaren för Folkpartiet förälskar sig i en socialdemokrat. De börjar träffas, men är rädda för att deras affär ska komma ut till allmänheten. I slutändan blir det att välja mellan kärlek och politisk karriär.
En massa politisk humor och i övrigt underhållande film. Enkel att se!
Yes, det var de filmerna jag sett denna vecka! Ovanligt många bögfilmer... Hur som helst hoppas jag att nån tycker att någon av de här filmerna låter lite intressanta!
Nu ska jag sova, för att sen dra iväg på pride!
I love you Phillip Morris
Okej, som jag lovade: HBTQ-filmtips. I love you Phillip Morris. Film från 2009 med bl.a. Jim Carrey och Ewan McGregor.
Filmen baserar sig på en verklig händelse (åtminstone sägs det så i filmen), hur svårt det än kan vara att tro. För det känns verkligen otroligt att det som händer i den här filmen faktiskt skulle hända på riktigt.
Steven, som spelas av Jim Carrey, har levt hela sitt liv i en lögn. När han råkar ut för en bilolycka bestämmer han sig för att från och med nu leva ett ärligt liv utan lögner. Han lämnar sin fru och sina barn och flyttar till Florida för att leva som öppet homosexuell. Han är dock snart tillbaka i sina gamla banor av lögner, och hittar på olika, inte så lagliga, sätt att skaffa sig pengar. Han hamnar i fängelse, och där träffar han Phillip Morris. De blir kära i varandra direkt, och när de blir åtskiljda lovar Steven att han ska göra allt för att de ska få vara tillsammans igen. Detta innebär naturligtvis fler lögner, och trots att han lovar Phillip att vara ärlig tycks han inte kunna sluta ljuga.
Det här är faktiskt en väldigt intressant film, även utan hbtq-aspekten. Många filmer som handlar om homosexuella verkar inte intressera heteropersoner i någon större grad. Här generaliserar jag, det är inte som att jag har statistik på det. Men jag kan absolut tänka mig att det är så, och det finns många filmer som jag har svårt att tro att man skulle vilja se om man inte själv är homosexuell, eller allmänt intresserad.
Det här har självklart en ganska klar orsak: Heteronormen. Det som riktar sig till homopersoner rör inte heteron. (Samtidigt som homopersoner förväntas vilja titta på heterofilm.) Samma mönster finns när det gäller kvinnor och män. Kvinnor förväntas t.ex. kunna titta på "killfilmer" (typ action eller andra genrer som ses som stereotyp manliga) och få ut något av det, även om ungefär alla karaktärer är män och pratar om "manliga" saker. Kvinnor förväntas ha ett intresse och försöka "översätta" filmen till att passa ens eget liv. Samtidigt förväntar man sig inte att en man ska vara intresserad av en "tjejfilm". Det är alltså precis samma sak som med heterofilmer och homofilmer.
Jag tror att det är bra att vänja människor vid att titta på hbtq-film (det är väl lite därför jag har den här kategorin här) trots att det kanske inte gäller dem själva i så hög grad. Just det där med att lära sig "översätta" budskap, trots att de inte från början riktar sig till en själv, tror jag är en bra sak. Speciellt då om man är den med mer makt. På det viset kan man utjämna skillnader, och dessutom ökar ju förståelsen till andra människor.
Den här filmen tror jag kan vara en ganska bra inkörsport till just att börja titta på hbtq-film som hetero. Just det att det faktiskt är en väldigt intressant film i sig tror jag gör att gränsen till att faktiskt "orka" titta på den, "trots att det är homofilm", är ganska låg. Sen kan man såklart gå vidare till mindre händelserika filmer efter att man vant sig.
Den här filmen tror jag kan vara en ganska bra inkörsport till just att börja titta på hbtq-film som hetero. Just det att det faktiskt är en väldigt intressant film i sig tror jag gör att gränsen till att faktiskt "orka" titta på den, "trots att det är homofilm", är ganska låg. Sen kan man såklart gå vidare till mindre händelserika filmer efter att man vant sig.
HBTQ-filmtips: Torka aldrig tårar utan handskar
Det finns knappast nån som lyckats missa denna bok-/filmserie av Jonas Gardell. Själv har jag sett filmserien två gånger, och har läst de två första böckerna. Idag fick jag hem filmserien på dvd (=gråtfest ikväll).
Om det i mitt förra HBTQ-filmtips (The kids are all right) inte alls gjordes någon grej av "lesbiskheten" så är det här världens bögfilm. Hela filmserien handlar om hur det är att vara bög (eller svarare hur det var, på 80-talet). Från att inse att man är homosexuell, till att komma ut, till att leva med det på en liten ort, till att ligga runt med en massa olika män, till att få aids och dö.
Visst går det att kritisera filmen, det är extremt mansdominerat (det handlar trots allt om ett gäng bögars historia), och ibland känns det som att den vädjar till tittarens känslor lite väl mycket. Men det är kanske svårt för mig att säga eftersom jag inte var med. Kanske var det precis sådär (sorgligt) det var.
Det jag dock gillar mest med den här filmen är att den faktiskt utmanade mitt sätt att tänka. Främst med hjälp av en speciell karaktär vid namn Paul. Paul är verkligen Bögen med stort B. Han klär sig i väldigt tajta kläder, och ibland fjäderboa. Han pratar väldigt smörigt, och benämner sina vänner som "älskling" eller "lilla vännen då". Dessutom ligger han runt mycket. En väldigt stereotyp bild av en bög alltså.
När jag först såg honom blev jag lite irriterad. Jag tänkte att "igen måste det vara den där fjolliga bögen i fokus" och tyckte väl att man nån gång hade kunnat visa en helt "vanlig" bög, för att visa alla motståndare att homosexuella är vanliga människor som alla andra. Och visst har jag hört om folk som reagerat på Paul, och ogillat honom för att han är lite för mycket.
Det jag dock gillar mest med den här filmen är att den faktiskt utmanade mitt sätt att tänka. Främst med hjälp av en speciell karaktär vid namn Paul. Paul är verkligen Bögen med stort B. Han klär sig i väldigt tajta kläder, och ibland fjäderboa. Han pratar väldigt smörigt, och benämner sina vänner som "älskling" eller "lilla vännen då". Dessutom ligger han runt mycket. En väldigt stereotyp bild av en bög alltså.
När jag först såg honom blev jag lite irriterad. Jag tänkte att "igen måste det vara den där fjolliga bögen i fokus" och tyckte väl att man nån gång hade kunnat visa en helt "vanlig" bög, för att visa alla motståndare att homosexuella är vanliga människor som alla andra. Och visst har jag hört om folk som reagerat på Paul, och ogillat honom för att han är lite för mycket.
Men i slutändan blev Paul min favoritkaraktär, och den som faktiskt gav mig en ny syn på homosexualitet. För Paul var verkligen den som levde sitt eget liv, och vägrade anpassa sig efter hur andra ville att han skulle vara.
Jag kan relatera mycket till det inom feminismen. Som feminist får man ofta höra att man borde vara lugn och sansad och inte vara så radikal, för att man ska få icke-feminister att gilla en och förstå hur bra feminismen är. Det kanske låter helt okej, men är ganska farligt. För när du dämpar ner feminismen till något som anses accepterat inom patriarkatet, då får du en feminism på patriarkatets villkor. Och det är inte verklig jämställdhet. Om en icke-feminist tycker att det du säger är vettigt: då säger du något som inte är tillräckligt radikalt.
På samma sätt är det inom HBTQ-rörelsen. Många tycker att det är helt okej att vara homo eller trans eller vad man nu är, så länge det inte syns. Om du är helt "normal" och inte visar upp ditt beteende för mycket, då är det okej. Men det är ju inte det som är jämställdhet. HBTQ-personer förtrycks fortfarande, även om de accepteras, ifall de inte får vara sig själva fullt ut.
Därför kan jag önska att fler var som Paul, för att verkligen provocera alla homofobiska människor som finns. (Även om jag självklart förstår att många inte alltid orkar göra sitt kärleksliv till något politiskt.) Jag vill själv inspireras av Paul, och kunna leva mitt eget liv såsom jag själv vill ha det.
The kids are all right (filmtips)
Här kommer ytterligare ett HBTQ-filmtips. Troligen min favorit (hittills)!
The Kids Are All Right. Filmen är från 2010, med Julianne Moore, Annette Bening, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska och Josh Hutcherson.
Filmen handlar om en familj med två mammor och två barn, där barnen har kommit till med hjälp av samma donator. Systern Joni har precis fyllt 18 och hennes bror Laser övertalar henne att kontakta deras donator. De träffar honom i hemlighet, men så småningom berättar de det för sina föräldrar. Det berättas sedan om hur det går när donatorn kommer in som en del i familjens liv och rör om alltihop.
Det jag älskar så mycket med den här filmen är att den precis lika bra hade kunnat handla om en familj där föräldrarna var ett heterosexuellt par. Storyn och alla känslor omkring hade varit precis densamma. Men ändå har de valt att bygga filmen kring ett lesbiskt par.
Det gör det hela väldigt naturligt och på något sätt avslappnande att se på. Vanligtvis problematiserar HBTQ-filmen mycket, och skildrar baksidorna av att leva t.ex. i en homorelation. Den här filmen fäster ingen vikt vid homosexualiteten och det känns ganska befriande (även om det självklart också behövs filmer som visar de problem som finns kring homosexualitet enbart för sexualitetens skull).
Jag gillar att filmen visar att även homopar har likadana problem i sin relation, problem som inte har med homosexualiteten att göra.
Homorelationer visas gärna upp som något riktigt fint och perfekt. I t.ex. äktenskapsdebatter vill man gärna prata om det där homoparet som levt ihop i 10 år och är så lyckliga tillsammans, och ställa det mot heteroäktenskap som sker i Las Vegas på fyllan, för att övertyga människor att det duktiga, lyckliga homoparet självklart behöver få gifta sig). Tanken är såklart god, och visst känns den bilden bättre än den som homo-motståndarna vill ge.
Men det är ändå lite problematiskt i och med att det ger en bild av att alla homorelationer är perfekta, enbart eftersom personerna i den ju får utöva sin egen sexualitet fritt, eller något sådant. Man glömmer bort att en i en homorelation finns ofta precis samma problem som i en heterorelation. Homorelationer är inte "finare" eller "renare" än heterorelationer (och tvärtom såklart).
Det gör att homopar kan känna att de har ett slags ansvar att visa upp den perfekta relationen, bara för att upprätthålla den här bilden (och på så sätt få ökad acceptans). Dessutom kan (homosexuella) unga som ännu inte hunnit "prova på" lätt få den uppfattningen om att en homorelation kommer att kännas helt rätt/vara helt problemfri, vilket man ju sedan märker att inte alls stämmer.
Den här filmen går emot den bilden om den perfekta lesbiska relationen, och visar ett helt vanligt äktenskap, där det självklart finns problem.
Den här filmen går emot den bilden om den perfekta lesbiska relationen, och visar ett helt vanligt äktenskap, där det självklart finns problem.
Filmtips: Children's Hour
Sanna har påbörjat ett "projekt" som hon kallar flatfilmsfredag! Där tipsar hon om filmer som utgår ifrån lesbiska kvinnor, med syftet att vidga normen och få fler intresserade. "På samma sätt som filmer med till övervägande del kvinnor i rollerna, [...], anses angå enbart kvinnor så anses filmer om lesbiska kvinnor angå just lesbiska kvinnor – men det ska vi väl råda bot på?", skriver hon.
Och jag är helt med. För såna som jag, som bor på landsbygden, nära en mindre stad, och dessutom nästan i ett bibelbälte, är det faktiskt sällan man stöter på hbtq i vardagen. Jag känner några homo- och bisexuella personer, men det tror jag mest är för att jag gärna rör mig i de kretsarna. Det är inte så lätt att hitta hbtq-personer här, inte för att det inte finns, utan för att man inte kan vara särskilt öppen.
Det blir därför en ond cirkel. Människors fördomar och trångsynthet gör att personer inte vågar vara öppna med sin sexualitet. Det i sin tur gör att dessa trångsynta personer aldrig får nån chans att öppna ögonen och så fortsätter det så.
Ett bot på det skulle mycket väl kunna vara filmer/litteratur. Vi behöver normalisera hbtq och ett sätt att göra det, utan att tvingas offra sig själv eller andra, är att ge människor en inblick i det genom filmer.
Det blir därför en ond cirkel. Människors fördomar och trångsynthet gör att personer inte vågar vara öppna med sin sexualitet. Det i sin tur gör att dessa trångsynta personer aldrig får nån chans att öppna ögonen och så fortsätter det så.
Ett bot på det skulle mycket väl kunna vara filmer/litteratur. Vi behöver normalisera hbtq och ett sätt att göra det, utan att tvingas offra sig själv eller andra, är att ge människor en inblick i det genom filmer.
Därför tänkte jag att jag också skulle vara med och tipsa lite om filmer jag har sett som går på det temat.
Därför börjar jag helt enkelt med en rätt gammal film. The Children's hour.
Filmen är från 1961 (och är således inte i färg, men det tycker inte jag spelar så stor roll) och Audrey Hepburn och Shirley MacLaine är huvudrollsinnehavare.
Karen och Martha, som de heter i filmen, driver en flickskola och det har precis börjat gå bra. Karen bestämmer sig för att hon ska gifta sig med en man så småningom, och Martha gillar inte riktigt den idén. Några av barnen på skolan snappar upp en del av detta och börjar sprida ryktet att Karen och Martha är älskarinnor och känner mer för varandra än vänskap. Detta gillas inte av barnens föräldrar, och snart står skolan tom.
Det som ändå bara var ett dumt rykte visar sig i slutändan innehålla en del sanning.
Filmen utspelar sig som sagt på 60-talet, och det är ganska trevligt att upptäcka att samhället faktiskt har utvecklats. De två kvinnorna skulle idag inte bli utstötta på det sätt de blev på 60-talet.
Däremot kom jag att tänka på hur mycket det på den tiden ändå handlade om okunskap. För de flesta (i filmen i alla fall) kändes tanken på två kvinnor som älskarinnor ganska onaturlig och konstig. Jag fick känslan av att de flesta hade kunnat vänja sig vid det om de bara hade fått en närmare inblick, och att de då hade varit ganska ok med det.
Idag är de flesta av oss ganska välupplysta. Vi fattar att ett lesbiskt förhållande inte är nåt jättekonstigt och perverst utan ändå ganska likt ett heterosexuellt förhållande. Och ändå är homofobin så utbredd, och det sker bara grövre och grövre hatbrott. Så jag vet inte om något i utvecklingen har slagit slint, eller om det helt enkelt bara finns rötägg i alla generationer.
Däremot kom jag att tänka på hur mycket det på den tiden ändå handlade om okunskap. För de flesta (i filmen i alla fall) kändes tanken på två kvinnor som älskarinnor ganska onaturlig och konstig. Jag fick känslan av att de flesta hade kunnat vänja sig vid det om de bara hade fått en närmare inblick, och att de då hade varit ganska ok med det.
Idag är de flesta av oss ganska välupplysta. Vi fattar att ett lesbiskt förhållande inte är nåt jättekonstigt och perverst utan ändå ganska likt ett heterosexuellt förhållande. Och ändå är homofobin så utbredd, och det sker bara grövre och grövre hatbrott. Så jag vet inte om något i utvecklingen har slagit slint, eller om det helt enkelt bara finns rötägg i alla generationer.
