För första gången på ett bra tag läser jag svenska.yle.fi och känner något annat än bara ilska. (Kan ha något att göra med att kommentarsfunktionen är tillfälligt ur bruk.) Det är en artikel som handlar om varför prat om jämställdhet (främst mellan kvinnor och män) är så provocerande.

 

Jag vill också skriva om detta. Jag tror att jämställdhetsprat är så provocerande därför att man har svårt att se skillnad på strukturer och på individen och dessutom lätt blandar ihop olika maktstrukturer. Plus att man inte riktigt fattar vad "privilegium" innebär. 

 

Det är alltså skillnad på att vara privilegierad i sin position som t.ex. man, och att känna sig väldigt maktlös som individ. Att alla män på något sätt förtrycker kvinnor (vilket jag tror) gör inte att alla män är privilegierade på alla sätt, och bara för att man är privilegierad behöver det inte betyda att man är lycklig eller tycker om sitt liv. Det innebär bara att man på många områden har bättre möjligheter att lyckas och få makt. Vilket i sin tur såklart kan öka möjligheten för lycka, men det behöver inte nödvändigtvis vara så.

 

Det är också viktigt att inse att när man pratar om jämställhet mellan könen så pratar man om just det, jämställdhet mellan könen. Då är det just könsaspekten man tänker på. Det spelar ingen roll att en kvinna är mycket rikare, är hetero eller vit. Hon blir ändå förtryckt som kvinna, av en man (oavsett om han skulle bli förtryckt av henne på alla andra plan). För min del får man jättegärna prata om rasism, homofobi, transfobi funkfobi, klassförakt.... all typ av förtryck (och det pratas ju faktiskt en del om dessa saker, vilket är jättebra), men då får man göra det skilt, eller utan att i samma veva nedvärdera jämställdhet mellan könen.

Den viktiga poängen här är väl att bara för att man blir förtryckt på ett plan rättfärdigar det inte att man förtrycker på ett annat plan. Förtryck är aldrig okej. Jag kan bli förtryckt på precis alla plan, jag kan ha det hur jobbigt som helst i mitt liv, men om jag på något plan har en privilegierad position är det ändå mitt ansvar att inte förtrycka. 
Och det första steget till att sluta förtrycka är att inse vilka privilegier man har och inte bara komma med ursäkter.

Och till sist: En grej som tas upp i artikeln är just det att många män känner att de faktiskt inte är privilegierade (i ordets rätta bemärkelse). Typ att många män mår dåligt, begår självmord osv.. Jag tycker absolut att vi kan prata om det här också (och det gör man ju! Herregud, det är ju massa feminister som har belyst just detta!), men snälla: kan vi prata om det utan att nedvärdera jämställdhetskampen? Utan att göra det till en ursäkt för att män ska få fortsätta förtrycka kvinnor.
Som sagt: vi måste alla, trots att vi inte är privilegierade på alla plan, inse vilka privilegier vi faktiskt har, och sluta använda de privilegierna till att förtrycka. 

Nu var det ett tag sen igen, men jag känner för att skriva nånting.

Jag tänkte skriva om något som tydligen kallas "propagandamonopol" i vissa kretsar. Jag har stött på det här mycket på sistone eftersom det har varit en del skriverier på finlandssvenskt håll om bl.a. feminism, antirasism, homosexuellas rättigheter... Det har fått en del kritik (självklart). Många tycker att det skrivs alldeles för mycket om dessa frågor, främst om homosexualitet som enligt många  anses vara en väldigt oviktig fråga. Man kritiserar också att det konstant skrivs om dessa frågor ur en enda synvinkel. "Allt ska vara en könsfråga!" tycker någon. "Hur får ni det här till rasism!?" undrar någon. "Jag börjar bli trött på all homopropaganda", menar en tredje.

 

För enkelhetens skull ska jag främst gå in på den s.k. "homopropagandan". Det är alltså när medier upprepade gånger skriver om t.ex. jämlik äktenskapslag (som är väldigt aktuellt nu i Finland) eller homosexuellas situation i Ryssland, eller liknande, och det ur den synvinkeln att homosexualitet är något helt okej, och inte  en synd. Detta är alltså "propagandamonopol". När enbart den ena sidan hörs, och hatkommentarer (även om de av annan åsikt inte vill kalla det så) tas bort. 

 

Nu är ju det här (att det skulle finnas nåt slags monopol, där homosexualitet i samhället enbart ses som något positivt (förutom vissa undantag)) helt enkelt inte sant. En del uttrycker sin oro över dessa ungdomar som växer upp och aldrig får höra att deras onaturliga böjelser faktiskt är något de kan jobba på och övervinna, och jag undrar verkligen på vilken planet de bor!??
Behöver jag verkligen lista all skit som homosexuella tvingas stå ut med idag? Mobbning, våld, uteslutande, osäkerhet, hat och fördomar för att nämna något. Jag kan lova att många som växt upp och vetat att de inte är hetero inte känner av något "propagandamonopol" (åtminstone inte på det sätt kritikerna menar), eller att de aldrig har fått chansen att överväga ett alternativ till den "utlevda homosexuella livsstilen". Jag lovar att åtminstone hälften har funderat på om de ska trycka bort sina känslor och istället försöka leva som straighta. Och många gör det. I åratal. 
Vi behöver inte höra mer om alternativen till att leva ut sin sexualitet, för jag lovar att de som idag känner sig pressade av allmänheten att leva ut sin homosexualitet är väldigt få. 

 

Nej, jag är tacksam för att det skrivs om det här i media. Att man inte bara håller tyst, till fördel för motståndarna vars röster redan hörs alldeles för starkt. Att man faktiskt gör det här till den viktiga fråga det är. Snälla, låt inte homofoberna höras ännu mer, vi tvingas höra alltför mycket som det är. 

Samma sak gäller feminism och antirasism som det har skrivits mycket om. Tack för att det skrivs så mycket positivt, så att jag slipper drunka i kvinnohat och rasism.
Den som kallar det här "propagandamonopol" har verkligen ingen aning om hur världen egentligen ser ut utanför nyhetssajterna.