Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt rädd för att vara äcklig. Och det är också en egenskap jag föraktar hos andra, men som ändå gör mig glad. Jag kan le lite hånfullt för mig själv när jag märker att nån har på sig samma kläder som förra veckan, eller inte har tvättat håret på ett tag. (Otroligt ful egenskap, jag vet.)

Jag tror det beror på att jag själv alltid har känt mig äcklig. Några gånger har jag blivit anklagad för att  vara äcklig och det har satt djupa spår i mig. T.ex. den där gången när mina vänner tyckte att "eeew, hur kan du blanda flingor och juice?". Jag tyckte att det var gott, men sen dess har jag aldrig gjort det.

För att inte prata om hur mycket mina lungproblem har bidragit till att jag känt mig äcklig. Slemhosta är inte trevligt och tändande direkt.

 

Och jag tänker att det är det det handlar om. Man kan vara ful, utan att ändå vara avtändande. Men att vara äcklig är det värsta man kan vara. Då är man inte knullbar. En ful tjej kan man ta bakifrån, men är man äcklig så går kanske inte ens det. Och om man inte är knullbar har man inget värde som kvinna i det här samhället.

 

Jag försöker att återta och acceptera min äcklighet. Inte så att jag gör mig äcklig med flit; de flesta "äckliga" saker är ju ofta vanliga kroppsfunktioner. Håriga ben är äckligt, en krånglande mage är äckligt, mens är äckligt, slem är äckligt, hudproblem är äckligt...

Men bara acceptera att de där delarna finns där ibland, och de kanske ses som äckliga av människor omkring, och det är kanske så många som tänder på mig just då. Men jag behöver inte vara knullbar hela tiden, mitt värde sitter inte där.