Nu är jag alltså här. Jag har varit i Stockholm sen i måndags, men det har inte blivit av att skriva.

Jag sover min sista natt på hotellet, och imorgon får jag min lägenhet. Underbart.

 

Självklart är jag sjuk. Hade över 39 grader som högst ikväll. Det är alltså väldigt synd om mig.

 

Oavsett väldigt olägligt, med tanke på att det händer så mycket nu. Man vill ju gärna vara sitt bästa jag när man ska träffa nya kursare, ny hyresvärd och samtidigt ta in mycket information. 

 

Jag har iallafall pratat lite med en del andra studenter, så jag känner mig inte helt utanför. Men samtidigt vet jag att många har setts en hel del innan, så lite nervöst är det. Men jag får hoppas att jag är i skick inför måndag då vi åker på "kollo" två nätter.

 

Jag bestämde mig för att prova på en hårtvättningsmetod vid namn Water only, eller WO.

Det innebär att man, precis som namnet säger, tvättar enbart med vatten. Alltså inget schampoo eller balsam, eller matsoda eller ägg eller nånting annat.

 

Tidigare har jag använt mig av balsammetoden (som går ut på att man använder enbart silikonfria balsam, inget schampoo). I och med att jag ska flytta och försöka klara mig på ganska lite pengar i månaden så försöker jag undersöka alla möjliga sätt för att spara pengar. Balsam är rätt dyrt, så först hade jag tänkt byta ut ett balsam mot matsoda. Fast så insåg jag att isåfall behöver jag också nån typ av vinäger eller annat surt för att neutralisera. Matsoda är nämligen väldigt basiskt. Och då hade det nog blivit rätt dyrt ändå, och dessutom lite för komplicerat för mig. Så då började jag fundera på att helt strunta i att ha nåt i håret, och bara använda vatten.

 

Jag tvättade håret första gången idag, utan vatten, och det är rent och fint. Lite flygigare än vanligt kanske. Vi får se hur det håller sig, och vad det blir till. Jag vet att det nog kommer att ta ett tag för håret att vänja sig, så jag har några veckor av konstant fettigt hår att se fram emot. Jag hoppas det lönar sig.
Ifall jag får det att funka bra kan jag lägga upp en liten guide på hur man gör för att med framgång tvätta sitt hår med enbart vatten!

 

Nu har jag ordnat boende första veckan i Stockholm (får min lägenhet först på söndagen).

Det blir hotell! Och jag älskar det...Trots att jag ogillar hela tanken bakom hotell. Jag hatar det där med att det ska vara "lyxigt", och att vi tror oss förtjäna att ha det bästa bara för att.
Vi kom ändå fram till att det blir både billigare och enklare att bo på hotell (istället för att hyra en vecka av nån privatperson).

Att tidningar (och såklart samhället överlag) verkar vara väldigt efter när det gäller transfrågor är kanske ingen nyhet. Läs till exempel Sannas inlägg här. 

 

Idag hittar jag denna artikel på svenska yles hemsida under rubriken Bradley Manning vill vara kvinna.

 

 

Eftersom yle, och antagligen många andra, uppenbarligen inte fattar så tänker jag peka ut några fel. Det är fritt fram att kommentera och komma med fler synpunkter eller rätta mig ifall jag har fel. Jag måste nämligen erkänna att även jag har väldigt mycket att lära mig när det gäller transfrågor.

 

-"Bradley Manning vill vara kvinna", alltså rubriken.

Ordet "vill" stör mig något enormt här. Det får det att låta som att Manning är en man, och att hon nu vill bli kvinna. En transsexuell person har inte nån slags önskan om att byta kön. Man tillhör ett kön, men har fötts i fel kropp. Det handlar alltså inte om något man vill vara, utan om något man redan är. Det som man syftar på, och alltså borde skriva, är att Manning vill ändra på sitt yttre för att det ska passa hennes kön.

 

-"utklädd till kvinna" i bildtexten.

Det här låter väldigt fel i mina öron, då "utklädd" låter som att man klär sig inför en maskerad. Ungefär som att det skulle handla om att dra på sig en peruk, och så är det bra så. Ordvalet känns väldigt förminskande med tanke på att transsexuella personer ofta spenderar mycket tid, pengar och energi på att försöka passera som det kön de egentligen tillhör.

 

-"Han" i hela texten.

Det här är kanske det som upprör mig mest. Yle väljer att i hela texten prata om Manning som "han". Detta trots att hon uttryckligen säger att hon vill bli "hänvisad till med det feminina pronomenet". 
Det är så respektlöst att jag inte ens vet vad jag ska säga.

 

 

Vi kan väl komma överens om att det verkligen är dags att vi börjar diskutera transfrågor på allvar? Så här kan vi helt enkelt inte ha det.

Okej, som jag lovade: HBTQ-filmtips. I love you Phillip Morris. Film från 2009 med bl.a. Jim Carrey och Ewan McGregor. 

 

 

Filmen baserar sig på en verklig händelse (åtminstone sägs det så i filmen), hur svårt det än kan vara att tro. För det känns verkligen otroligt att det som händer i den här filmen faktiskt skulle hända på riktigt.

 

 

Steven, som spelas av Jim Carrey, har levt hela sitt liv i en lögn. När han råkar ut för en bilolycka bestämmer han sig för att från och med nu leva ett ärligt liv utan lögner. Han lämnar sin fru och sina barn och flyttar till Florida för att leva som öppet homosexuell. Han är dock snart tillbaka i sina gamla banor av lögner, och hittar på olika, inte så lagliga, sätt att skaffa sig pengar. Han hamnar i fängelse, och där träffar han Phillip Morris. De blir kära i varandra direkt, och när de blir åtskiljda lovar Steven att han ska göra allt för att de ska få vara tillsammans igen. Detta innebär naturligtvis fler lögner, och trots att han lovar Phillip att vara ärlig tycks han inte kunna sluta ljuga.

 

Det här är faktiskt en väldigt intressant film, även utan hbtq-aspekten. Många filmer som handlar om homosexuella verkar inte intressera heteropersoner i någon större grad. Här generaliserar jag, det är inte som att jag har statistik på det. Men jag kan absolut tänka mig att det är så, och det finns många filmer som jag har svårt att tro att man skulle vilja se om man inte själv är homosexuell, eller allmänt intresserad.

Det här har självklart en ganska klar orsak: Heteronormen. Det som riktar sig till homopersoner rör inte heteron. (Samtidigt som homopersoner förväntas vilja titta på heterofilm.) Samma mönster finns när det gäller kvinnor och män. Kvinnor förväntas t.ex. kunna titta på "killfilmer" (typ action eller andra genrer som ses som stereotyp manliga) och få ut något av det, även om ungefär alla karaktärer är män och pratar om "manliga" saker. Kvinnor förväntas ha ett intresse och försöka "översätta" filmen till att passa ens eget liv. Samtidigt förväntar man sig inte att en man ska vara intresserad av en "tjejfilm". Det är alltså precis samma sak som med heterofilmer och homofilmer.

 

Jag tror att det är bra att vänja människor vid att titta på hbtq-film (det är väl lite därför jag har den här kategorin här) trots att det kanske inte gäller dem själva i så hög grad. Just det där med att lära sig "översätta" budskap, trots att de inte från början riktar sig till en själv, tror jag är en bra sak. Speciellt då om man är den med mer makt. På det viset kan man utjämna skillnader, och dessutom ökar ju förståelsen till andra människor.

Den här filmen tror jag kan vara en ganska bra inkörsport till just att börja titta på hbtq-film som hetero. Just det att det faktiskt är en väldigt intressant film i sig tror jag gör att gränsen till att faktiskt "orka" titta på den, "trots att det är homofilm", är ganska låg. Sen kan man såklart gå vidare till mindre händelserika filmer efter att man vant sig.  

Jag tänkte att varför inte visa lite hur det ser ut runtom där jag kommer att bo? Ifall nu någon skulle vara intresserad. Åtminstone är jag det själv. 

 

Här har vi alltså min ingång. Tror jag i alla fall.

 

Här har vi mitt hus (tror jag). Självklart kommer jag att bo nästan högst upp, så det är tur att det finns hiss..
(Jag kan för övrigt inte direkt klaga på avståndet till närmaste T-banestation)

Det var alltså den första delen i serien mitt nya hem. Jag gissar att det kommer en del om insidan nån gång inom en närmare framtid. Vi får se.

 

_______

 

Nu ska jag titta på film. Det går alltså att börja vänta på nästa hbtq-filmtips som antagligen kommer under de närmaste dagarna.

Åh vad jag blir irriterad! Det finns tydligen ett ställe i Vasa (där jag bor, nästan, i ännu några dagar) som heter "Negerby". Det kom en nyhet om att man funderar på att byta det här namnet eftersom man finner det kränkande. 

Jag tänker inte gå in på om n-ordet är kränkande eller inte. För vet ni vad? Det är inte min uppgift!

 

Och det är just det som irriterar mig. Att folk (bl.a. kommentatorer på sidan som lade upp nyheten) tar sig rätten att bestämma vad som är kränkande eller inte. Nu vet jag ju i och för sig inte vilken hudfärg dessa människor har, men jag gissar att i alla fall de flesta är vita. Det var kommentarer i stil med "Det har vi ju alltid sagt, utan att lägga någon värdering i det", "Det är ju bara olika nationaliteter" (va?), "N-ordet är ju bara en färg" (herregud), "Om jag inte får säga n-ordet, då får jag väl inte säga albino heller?", "Allmänt skitprat om n-ordets språkliga ursprung"  osv osv.... 

 

Det är så otroligt vanligt att förtryckaren tror sig ha rätt att definiera de förtrycktas kamp. I det här fallet tror vita att det är okej för dem att säga vad som är rasism och vad som inte är det. Men så är det inte. Det går inte att vara antirasist men sen säga att "Nej, nu är jag inte med på det här längre" om det blir lite obekvämt för en själv. Att jobba emot rasism handlar om att låta ickevita vara i centrum, och det är galet obekvämt (för som vit är du van med att vara i centrum). Det handlar om att säga "okej, jag slutar använda ord du finner kränkande" istället för att säga "du har fel, ordet är inte kränkande!". Låter det inte logiskt?

Jag håller på och sorterar i mina hyllor, vad ska jag ta med, vad ska jag lämna kvar, och plötsligt hittar jag mitt gamla löshår!

 

Wow, jag saknar att ha långt hår! Mest för att det är mycket mer lättskött. När jag hade långt hår så behövde jag liksom bara kamma igenom det och sen var det bra så. Nu kan det stå ut åt alla håll när jag vaknar och så måste jag hålla på och platta och styla för att det ska hållas på plats. Det finns ingen tyngd längre som håller det på plats. Nåja, det är bara att vänta på att det ska växa ut. Löshår är ändå bara jobbigt, och svettigt.

 

 

 

 

Fanny skrev ett inlägg om att  man som kvinna ofta tvingas välja mellan förhållande/familj och karriär. Läs det!

 

Fanny tar upp karriärkvinnan som feministiskt ideal, men kritiserar detta eftersom det fortfarande (jag citerar) "handlar om enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär inom ett kapitalistiskt system som fortfarande domineras av män och där kvinnor på de allra flesta ställen tjänar slavlöner."

 

Jag har under flera år tänkt mig som en sån här "karriärkvinna", men jag har börjar komma bort ifrån det lite. Därför tänkte jag berätta lite om hur jag ser på en karriär för min del. 

 

Som ni kanske vet så kommer jag att börja studera på läkarprogrammet om någon vecka. Således har jag alltså valt ett yrke som ger mig en del fördelar. En läkare har goda möjligheter till jobb, och dessutom bra lön. Det finns också möjligheter att variera sitt jobb: man kan specialisera sig inom olika områden, jobba med patienter eller med forskning, jobba kommunalt eller privat, eller både och, jobba utomlands med olika hjälporganisationer. Läkare har också i allmänhet hög status i samhället. Man anses högutbildad och smart om man studerar till läkare. 

Sen finns det ju nackdelar också, såsom att det är svårt att slippa in, krävande studier, stressigt arbete, ett jobb där du ofta har ansvar för människors liv och som kan vara psykiskt betungande. 

 

Nu i sommar, eller rättare sagt från april till och med augusti, har jag haft mitt längsta "dagliga" jobb. Jag har jobbat inom hemservice. Ett riktigt bra jobb som jag kan rekommendera till alla som vill jobba varierande och lära känna människor. Men visst har det också varit tungt, precis som alla andra jobb säkert är. 

Jag jobbade ca 70%, eller 30h/vecka. Alltså deltid. Och jag tyckte att det räckte alldeles bra. Jag skulle inte ha velat jobba mera. Och då tänkte jag att i framtiden vill jag också jobba deltid. Något som kanske inte matchar så bra ihop med att jag tänkte bli läkare (som ofta är kända för att jobba väldigt mycket, och mycket övertidsjobb). Därför vet jag inte riktigt hur det kommer att bli i praktiken. 

Men det enda jag vet är att jag inte vill att jobbet ska bli mitt liv. Sen vet jag inte exakt vad "mitt liv" skulle vara istället. Kanske familj, det kan jag inte säga än. Kanske resor, promenader, picnick med vänner, ligga hemma och sova, sitta vid datorn, spela piano och måla. Vi blir så inrutade i att livet ska se ut på ett visst sätt, (och självklart ett sätt som gynnar kapitalismen), vi ska jobba minst åtta timmar per dag. Gärna med stort engagemang. Sedan ska vi föda och uppfostra barn till dugliga samhällsmedborgare och gärna ska vi uppmuntra dem till att vara aktiva och företagsamma redan från små. Däremellan, eller under tiden, ska vi självklart konsumera. Vi måste handla mat till våra familjer, och leksaker, och teknikprylar, och skönhetsprodukter, och sen ska vi självklart resa då och då för att "uppleva saker" (i praktiken konsumera). 
Det är det här jag vill komma ifrån. Jag tror inte att det är speciellt berikande för mig som person att leva för att gynna kapitalismen, även om det såklart är det enklaste (i och med att jag då följer normen). Sedan vet jag inte hur jag vill leva istället. Jag har ju blivit lärd alla dessa år att man ska leva så som jag beskrev ovan. Men jag tror att en viktig del är att inte lägga så stor vikt vid just arbete och pengar (om man bara har den möjligheten). Sen får jag väl helt enkelt se vad det blir då istället.

Om exakt en vecka flyger jag till Stockholm. Spännande! 
Jag har börjat packa lite smått, men det är väldigt svårt. Jag har en massa inre strider. 
Jag vill ju liksom ta med så mycket som möjligt, så att jag säkert har. Det är ju bra att ha med det mesta så att jag inte kommer på att jag inte har något, och sen köper jag nytt (därför att det säkert blir billigare och enklare än att börja frakta saker).

 

Samtidigt så vill jag ta så lite som möjligt just för att förändra mitt sätt att tänka. Jag behöver ju liksom inte flera par hårborstar, eller en massa olika koppar (det går ju att diska!). Jag skulle vilja komma ifrån det där att känna att jag behöver äga en massa prylar, och istället försöka klara mig på så lite som möjligt.

 

Men det är svårt.

 

För någon vecka sedan kom nyheten om att det kommer att ordnas en Pridefestival i Jakobstad nästa sommar. Yay! Det är inte långt ifrån mig så jag kommer helt klart att delta!

Jakobstad ligger i Österbotten som överlag är ganska homofientligt (även om det nog inte är så illa som man kanske vill få det till. Många är också öppna och positivt inställda). Det finns många krista som motsätter sig utlevd homosexualitet.

 

Detta har självklart gett upphov till ganska hetsiga debatter på nätet den senaste veckan. Några är för, några är emot. Och mittemellan står personer som försöker ordna debatten. "Hbtq-personer måste självklart få respekt, men det måste även hbtq-motståndare få!" menar man, och menar att allas åsikter måste respekteras.

 

Jag vill påpeka en grej anående detta.  Att vara hbtq-person är inte att ha en åsikt!

Som öppen hbtq-person anses man ofta göra ett statement. Den synen finns fortfarande här i norden, trots att vi säger oss vara så öppna. Att som kvinna kyssa sin flickvän på stan ses ofta som en medveten provokation, att klä sig på ett sätt som inte anses normativt för ens yttre kön ses som ett aktivt val. 

Så nära som i Ryssland är det förbjudet, och ses som propaganda, att göra såna saker.

Det handlar inte om ett val, eller en åsikt man väljer att visa upp för allmänheten.

 

Jo, visst kan man hävda att man alltid har ett val. Man kan välja att som transsexuell låtsas att man känner sig bekväm i sin kropp. Om jag blir förälskad i en kvinna kan jag välja att strunta i det, och istället försöka leva tillsammans med en man. Men att kräva att någon ska göra det valet är ju sinnessjukt.

 

Att visa upp sin kärlek offentligt (som homosexuell) är inte att visa upp en åsikt. I alla fall inte mer än det är en åsikt att som heterosexuellt par visa upp sin kärlek. Att som transsexuell på olika sätt korrigera sitt yttre så att det passar ens inre är inte att provocera eller föra någon slags politik. Det handlar ofta om en nödvändighet för att alls fungera psykiskt. 

Att då som hbtq-motståndare kräva att hbtq-personen ska visa respekt, och "inte vara så extrem", eller vad man nu vill, är ju helt sjukt. Vem kan kräva att en person ska dölja sin identitet, och till vilket pris?

 

 

Jag vill fundera lite över homofobi. Det är ett ganska komplicerat begrepp eftersom det inte handlar om någon egentlig fobi enligt definition. Därför vill jag reda ut vad homofobi är och inte är, och hur det uttrycks idag. Dessutom tänkte jag försöka reda ut förhållandet mellan heteronormen och homofobin.

Som jag redan sa så handlar homofobi inte om någon "riktig" fobi eller rädsla. Fobi brukar definieras som en ofta väldigt irrationell stark rädsla som i många fall hindrar personen att leva ett normalt liv.

Visst kan man ju prata om homofobi ur ett psykologiskt perspektiv, då man pratar om människor som faktiskt lider av en irrationell rädsla för homosexuella personer. Detta är dock inte speciellt vanligt, och det är inte det man vanligtvis avser när man pratar om homofobi.

Dock kan ju faktiskt den samhälleliga homofobin också innebära rädsla hos vissa personer. T.ex. rädsla för att själv vara/bli homosexuell, för att ens barn ska få problem med sin sexuella identitet ifall de växer upp med "homopropaganda" (vad nu det är...) eller att samhället på olika sätt ska påverkas av att homosexualitet syns öppet i gatubilden. Det är dock inte det här som är kärnan i homofobin, utan snarare ett symptom av den.

 

Man kan prata om homofobi på olika nivåer. Vi kan prata om en individiell nivå och en strukturell nivå. 

Den individuella nivån är ganska lätt att förstå, och det är den som syns tydligast även för heteropersoner. Det handlar alltså om individer som på något sätt ogillar homopersoner. Detta syns i allt från att en person tänker att det är lite äckligt med det där homoparet man ser på stan till kränkningar till våld på homopersoner. Jag räknar även religiösa homofober hit, även om dessa ofta kan ha svårt att se sig själva som homofober eftersom de anser sig handla i kärlek, och inte alls menar att sprida hat. 

 

Det finns en grupp människor som jag inte riktigt vet hur jag ska placera. Och det är de här som "inte har något emot homosexuella, men måste dom bete sig så här och sådär, och måste de synas överallt?". (Jag skrev lite om detta i föregående inlägg, hur det ofta anses vara okej att vara hbtq-person sålänge man inte visar det på något sätt.) Jag är inte riktigt beredd att avfärda dessa personer som homofober (kanske av personliga orsaker, eftersom jag känner flera sådana personer. Personer som är vettiga och antagligen skulle kunna ändra uppfattning ifall de funderade lite.) Jag skulle kunna säga att det här beteendet är ett symptom på den strukturella homofobin, så det här leder oss alltså vidare till...

 

Den strukturella nivån. Den här är inte lätt att uppfatta, och går på många sätt att jämföras med patriarkatet. Hetero-cis-personer har antagligen svårt att märka av den, eftersom de inte påverkas av den. En homoperson kan dock lätt märka av det här, i och med att man kan känna sig exkluderad, osynliggjord och tvungen att kämpa lite extra för att leva på samma villkor som en heteroperson. 
Jag läste ett ganska talande citat för ett tag sen: "Du är så ung, det går inte att vara säker på sin sexualitet i din ålder. Så länge du inte är hetero". Som vi vet så utgår man ifrån alla är hetero, tills motsatsen bevisas. Unga får höra att det bara är en fas, de har inte hittat den rätta än o.s.v. Detta är ett uttryck för den strukturella homofobin.
I sexualundervisningen pratar man ofta inte om hbtq, och när man gör det sker det ofta på ett väldigt rutinmässigt sätt, och läraren är ofta hetero utan större hbtq-perspektiv. Alla gånger jag har haft sexualundervisning har man kanske i förbifarten nämnt "övriga former av sexualitet" och listat homo, bi, trans samt vad de innebär. Jag minns inte om det alls pratades om det i högstadiet, eller om det var först i gymnasiet vi lärde oss om detta.
För att ge ett alternativ till detta kan jag ju berätta om en jättebra lärare jag hade som pratade om hbtq på en religionslektion när jag gick i trean i gymnasiet. Visst var det samma lista på olika typer av sexualitet (men heterosexualitet fanns med på listan, likvärdig med alla andra) , men hon berättade också om olika personer hon kände som tillhörde hbtq, pratade om hur läget såg ut i vår stad (hur och var hbtq-personer träffades) och lät oss diskutera i mindre grupper. Det här var nog en av de bästa lektioner jag nånsin haft.
För att ge ett till exempel på hur strukturell homofobi syns så kan jag ju nämna att på olika blanketter av olika slag där man ska ange civilstånd så glömmer man ofta bort registrerat partnerskap som alternativ. Det här gäller förstås i Finland, där homoäktenskap ännu inte är tillåtet. Något som bara det är en typ av strukturell homofobi. (Homopar osynliggörs och anses inte likvärdiga med heteropar.)

Som någon kanske märker så låter det här väldigt likt heteronormen. D.v.s. att man utgår ifrån att alla är hetero, och lever i tvåsamma heterosexuella relationer, och därför märker man ofta inte av något behov av att lyfta fram hbtq. Som jag redan sa så går heteronormen/homofobin ofta att jämföras med patriarkatet. Jag brukar ju ibland skriva om att det mesta i ett patriarkat riktar sig åt män, och sen måste kvinnor "översätta" eller se detta ur ett manligt perspektiv för att det ska passa dem. Det är ganska svårt att tänka sig det här, men när det gäller heteronormen är det lite tydligare.
Ett bra exempel är när folk frågar vem som är "kvinnan" i en bögrelation. Man ser heterorelationen, och måste sen "översätta" den på homorelationen. Först se saker ur heteroperspektiv för att sedan vända det till ett homoperspektiv. Först prata om heterosexualitet i sexualundervisningen, för att sedan smått gå in på en "variant" av det, som skiljer sig från heterosexualitet på det här och det där sättet. 

 

Jag vet inte om jag kommer till någon slutsats om förhållandet mellan strukturell homofobi och heteronormen. De är väldigt lika. Kanske samma sak? 

Som slutord vill jag ändå prata om då vissa menar att man måste kunna ta kritik av hbtq utan att avfärda det som homofobi. "Jag är inte homofob, jag kritiserar bara homopropagandan för att jag tror inte att den är bra". Som jag ser det: är man emot så kallad "homopropaganda" (som ofta går ut på prideparader och bilder av homopar i tidningar.) för att man tror att det är skadligt att se för mycket av hbtq-personer; då är man per definition homofob. Jag är öppen för att man kritiserar t.ex. pride (bl.a. fick ju årets pride i sthlm kritik för att vara väldigt mansdominerad och för att det var väldigt dyrt), men om du kritiserar pride för att pride innehåller och synliggör homopersoner, då är du homofob. 
Det är också fritt fram att kritisera och diskutera hurudana bilder och texter som ska synas i media. Hur ska homopersoner framställas, vad ska man skriva om, hur går man tillväga på bästa sätt? Det är relevanta frågor. Men om du stör dig på den där bilden i tidningen på ett lesbiskt par, för att personerna är av samma kön, då är du homofob.

Det finns knappast nån som lyckats missa denna bok-/filmserie av Jonas Gardell. Själv har jag sett filmserien två gånger, och har läst de två första böckerna. Idag fick jag hem filmserien på dvd (=gråtfest ikväll).

 

 

Om det i mitt förra HBTQ-filmtips (The kids are all right) inte alls gjordes någon grej av "lesbiskheten" så är det här världens bögfilm. Hela filmserien handlar om hur det är att vara bög (eller svarare  hur det var, på 80-talet). Från att inse att man är homosexuell, till att komma ut, till att leva med det på en liten ort, till att ligga runt med en massa olika män, till att få aids och dö. 

 

Visst går det att kritisera filmen, det är extremt mansdominerat (det handlar trots allt om ett gäng bögars historia), och ibland känns det som att den vädjar till tittarens känslor lite väl mycket. Men det är kanske svårt för mig att säga eftersom jag inte var med. Kanske var det precis sådär (sorgligt) det var.

Det jag dock gillar mest med den här filmen är att den faktiskt utmanade mitt sätt att tänka. Främst med hjälp av en speciell karaktär vid namn Paul. Paul är verkligen Bögen med stort B. Han klär sig i väldigt tajta kläder, och ibland fjäderboa. Han pratar väldigt smörigt, och benämner sina vänner som "älskling" eller "lilla vännen då". Dessutom ligger han runt mycket. En väldigt stereotyp bild av en bög alltså.
När jag först såg honom blev jag lite irriterad. Jag tänkte att "igen måste det vara den där fjolliga bögen i fokus" och tyckte väl att man nån gång hade kunnat visa en helt "vanlig" bög, för att visa alla motståndare att homosexuella är vanliga människor som alla andra. Och visst har jag hört om folk som reagerat på Paul, och ogillat honom för att han är lite för mycket.

 

Men i slutändan blev Paul min favoritkaraktär, och den som faktiskt gav mig en ny syn på homosexualitet. För Paul var verkligen den som levde sitt eget liv, och vägrade anpassa sig efter hur andra ville att han skulle vara.

Jag kan relatera mycket till det inom feminismen. Som feminist får man ofta höra att man borde vara lugn och sansad och inte vara så radikal, för att man ska få icke-feminister att gilla en och förstå hur bra feminismen är. Det kanske låter helt okej, men är ganska farligt. För när du dämpar ner feminismen till något som anses accepterat inom patriarkatet, då får du en feminism på patriarkatets villkor. Och det är inte verklig jämställdhet. Om en icke-feminist tycker att det du säger är vettigt: då säger du något som inte är tillräckligt radikalt.

På samma sätt är det inom HBTQ-rörelsen. Många tycker att det är helt okej att vara homo eller trans eller vad man nu är, så länge det inte syns. Om du är helt "normal" och inte visar upp ditt beteende för mycket, då är det okej. Men det är ju inte det som är jämställdhet. HBTQ-personer förtrycks fortfarande, även om de accepteras, ifall de inte får vara sig själva fullt ut.
Därför kan jag önska att fler var som Paul, för att verkligen provocera alla homofobiska människor som finns. (Även om jag självklart förstår att många inte alltid orkar göra sitt kärleksliv till något politiskt.) Jag vill själv inspireras av Paul, och kunna leva mitt eget liv såsom jag själv vill ha det.

Jag har lyssnat en del på Mika på sistone. Jag älskar hans musik, för att den ofta är så glad och lättsam, och samtidigt är han ju jätteduktig.
Igår letade jag runt bland hans musik och hittade låten Blame it on the girls.

 

 

Jag gillar den massor, men jag tänkte ta ett inlägg för att diskutera temat i låten.

 

Först ska jag väl berätta vad låten handlar om. Det börjar med att Mika berättar om en person han träffar som klagar på sitt liv, och inte mår speciellt bra, men samtidigt så berättas det att denna person ser bra ut och har mycket pengar. Inledningen avslutas med: "Dude, your perspective on life sucks", och sedan handlar hela låten (som jag tolkar den) om att vara glad för det man har och kärnan är att man egentligen bara kan skylla sig själv och sin egen attityd, och sluta skylla ifrån sig sitt eget missöde på andra.