Idag funderar jag på djupa livsfrågor. Typ vad som är meningen med livet, hur man lever i nuet hela tiden osv.. Det är sånt man hela tiden hör om, klichéer, allmän kunskap som alla vet. Man ska leva i nuet och göra det bästa av all tid man har. Och jag tänker bara att.. nä...

 

Jag tror att den här idén har blivit väldigt uppförstorad, av den enkla orsaken att den leder till konsumtion. Ge ditt liv mening, upptäck nya saker, se nya kulturer! säger man. Och resebolagen hurrar. Och självklart ska vi alltid unna oss det bästa, satsa på våra drömmar osv, och detta innebär nästan alltid att vi ska köpa något. Typ den där nya köksprylen som gör ditt liv mycket enklare, nåt hemmabiosystem så att du kan ha fredagsmys varenda kväll, den där motorcykeln du alltid har drömt om osv...

 

Och om det inte handlar om att konsumera så handlar det om att arbeta. Och självklart med något meningsfullt. Antingen ska man bli entreprenör för det är typ det bästa man kan vara. Eller så ska man jobba inom sjukvården. Du ska komma hem varje dag från ditt slitiga jobb som undersköterska och bara känna hur mycket du uppskattar att du får hjälpa människor. Det allra bästa är om du frivilligjobbar, och gärna utomlands, med fattiga barn. Och sen kommer du hem från resan och kan knappt vänta på att åka iväg igen, för att vara utomlands och hjälpa fattiga barn är helt klart det bästa du nånsin har gjort.

 

Okej, ja, jag kan tänka mig att det kan kännas bra att göra något sånt. Jag har själv (haft) såna drömmar. Varfört tror ni jag pluggar till läkare? Det är ju ett väldigt "enkelt" sätt att skapa mening i sitt liv, om du får det genom ett jobb som du spenderar den största delen av dina dagar på. 

Men jag tror att det är det som är problemet. Att vi hela tiden ska skapa mening. Varför detta behov av "meningsfullhet"? Jag har valt att kalla det upplevelsehets i rubriken, och jag tror att det mycket handlar om det. Jag känner ofta att jag måste uppleva saker för att känna mening i mitt liv och det blir ju väldigt hetsigt. Och som sagt så tar företag gärna vara på detta (eller så var det dom som skapade behovet av "mening" från första början) och ser till ge människor mening genom att sälja en produkt. Vi åker på den där livsomvälvande resan och blir glada, och företagen blir glada eftersom dom får våra pengar.

 

Men jag orkar inte vara en såndär kulturell människa som lever i nuet. Jag vill inte varje dag tvinga mig själv att tänka på hur meningsfullt mitt jobb är (då jag ändå vet att jag bara ljuger för mig själv för att försöka stå ut). Jag vill inte planera in en massa lärorika grejer på min fritid för att mitt liv inte ska verka meningslöst. Jag vill inte.

Jag vill bara vakna den tid jag känner för en lördagsmorgon, skita i att klä på mig, inte gå utanför dörren, inte träffa någon överhuvudtaget, äta nudlar och chips och bara sitta framför datorn hela dagen.

 

Så nu tror jag faktiskt att jag ska spela sims. Jag ska uppleva en massa roligt genom mina simmar, och skita i allt det där jag borde göra för att uppfattas som en intressant, kulturell och lycklig människa.

Har precis beställt flygbiljett hem. 8 november, en fredag, kommer jag att åka och sen kommer jag tillbaka på söndagen. Jag ska hem och fira min mamma som fyller 50. Det känns faktiskt riktigt bra. Jag längtar faktiskt efter att få komma hem lite. 

Folk (typ mamma) frågar om jag längtar hem. Mitt svar är nej. Jag längtar inte hem. Jag skulle absolut inte vilja stanna kvar där. Dels för att jag inte vet vad jag skulle stanna för, och även om jag hade något där så skulle jag ändå vilja komma iväg och se något nytt.

Å andra sidan, om någon frågar om jag trivs här blir mitt svar nja. Jovisst, jag gillar Stockholm, det gör jag verkligen. Men det blir så tydligt att hur mycket man än ändrar, hur långt man än flyttar, så finns det vissa saker man inte riktigt kan komma bort från. Hur mycket jag än tänkte att jag skulle flytta bort och "leva livet" (vad nu det innebär) så finns gamla jag fortfarande kvar. Jag mår fortfarande dåligt, känner mig ensam, har svårt att se nån mening med allt. Att flytta har inte ändrat på det. 

Jag har väl insett att det inte funkar att tro att olösta problem ska ordna sig automatiskt. Sen måste jag bara förstå det i praktiken också.

Ofta stöter man på mycket sexism, rasism och homofobi (osv) i vardagen. I Sverige (och Finland också, där jag kommer ifrån) har man väl kämpat rätt mycket för att minska på det, men det finns ännu kvar att göra. Ofta handlar det om sånt som man kanske inte tänker på om man inte är insatt. T.ex. skämtar många om könsroller och kvinnors beteenden, och det anses ofta helt okej.

Då kan ju jag känna att det är mitt ansvar att säga ifrån, säga "nej, jag tycker inte att man ska säga så, för att ___ ". Det skulle jag hemskt gärna vilja göra.

 

Men det är jättesvårt. Nu är jag också en människa med ganska lite civilkurage, och dåligt självförtroende. Därför har jag svårt att överlag säga till om jag inte håller med om något. Och extra svårt tycker jag också att det är när jag försöker lära känna nya människor. När man försöker komma närmare någon så är ju inte "jag tycker att du verkar vara en sexistisk idiot" kanske det mest optimala att säga.

Och nu kan man ju fråga sig: vill man verkligen bli vän med en sexistisk idiot? Svaret är nja. Ibland tänker jag att det kan vara riktigt befriande att göra sig av med idioter i ens omgivning. Jag gillar själv tanken på att ha så få män i min omgivning som möjligt, för att jag tror att det gör mig mindre påverkad av patriarkatet.

 

Samtidigt så finns det ju folk man kanske måste, eller bara vill, lära känna. Och det kan bli rätt svårt, för som feminist med lite mer extrema åsikter blir man ju ofta inte särskilt omtyckt. Det är inte så lätt att klicka bra på en första dejt med en man om man sitter och pratar om hur mycket man gillar SCUM-manifestet, liksom. Därför blir det lätt att jag låter lättare sexism vara, utan att reagera så mycket. Jag tänker att det ändå är få människor som faktiskt är onda. De flesta har bara aldrig riktigt reflekterat över vad de säger och tänker, och att det kan upprätthålla skadliga normer. Jag vill se potential hos människor; nästan alla vill ju ändå ha jämställdhet (även om de ofta har svårt att se sin egen del av förtrycket, och kanske inte är lika pepp på att arbeta när de inser att de själva måste ändra på sig).

Med tiden lär man känna och tycka om varandra bättre, och samtidigt pratar man ju kanske om sina egna åsikter. På så sätt tänker jag att jag kan "undervisa" människor i hur jag ser på världen (nu låter jag som en sån där feminist som tror sig sitta på all sanning, och alla som tycker annorlunda har bara inte fattat. Och det är väl ungefär sån jag är...). och det funkar ju kanske bättre än att attackera någon och beskylla hen för sexism. Och då, när man väl känner varandra och vet att en liten meningsskiljaktighet inte kommer att förstöra vänskapen, kan man ju säga till när den andra säger något man inte gillar

 

Men det är såklart jättesvårt. För jag vill ju inte heller sitta och se på, och kanske t.o.m. känna mig tvungen att skratta med när nån drar ett sexistiskt skämt, hur mycket jag än gillar personen ifråga.

Hur gör ni? Hur gör man för att bli omtyckt och samtidigt våga säga vad man tycker?

Jag har funderat en hel del på fenomenet "vita kränkta män" på sistone. Alltså män som, varenda gång det kommer nån typ av samhällskritik, och kritik mot dem som grupp, känner sig tvungna att försvara sig, avfärda kritiken och högt ropa "Jag är inte sån! Jag är snäll! Jag har aldrig våldtagit nån!".

Det är inte bara män som ropar. Kvinnor brukar också vara med och försvara, be en att sluta generalisera o.s.v..

 

Jag tror att det är farligt. Jag tror att det leder mycket till synen att det finns vissa män som är dåliga män och vissa män som är bra. Att det på nåt sätt skulle vara nån slags inbyggd, medfödd grej. "Vissa män är våldtäktsmän och det ska väl inte vi snälla män behöva stå för!?" är det ganska vanligt att man hör.

Jag tycker att det är en ganska sorglig syn, eftersom man då antar att man helt enkelt inte kan göra så mycket åt dom här elaka våldtäktsmännen, dessa omänskliga monster. Dom är bara onda helt enkelt, och vi får göra vårt bästa för att inte råka ut för dem.

 

Jag tror inte på det. Jag tror att det har mycket (kanske allt) med patriarkatet att göra ifall man blir våldtäktsman (eller förtrycker kvinnor på andra sätt). Och alla män är delaktiga i patriarkatet och hjälper till att upprätthålla det om dom inte aktivt kämpar emot det. Det är därför alla behöver ta ansvar för att faktiskt kämpa emot patriarkatet, och mot kvinnoförtryck, för annars är man med och upprätthåller det.

Jag tror det är farligt att hela tiden skylla på dessa onda monster som finns nånstans där ute och våldtar och förtrycker. För om vi fortsätter skylla på dem, så kommer vi aldrig att upptäcka att dessa s.k. "monster" (aka patriarkatet) sitter inuti varenda man vi nånsin möter. Och då kommer vi aldrig åt problemet.

 

 Tänkte att jag kanske borde prata lite om vad vi har gjort på läkarutbildningen hittills och hur det känns överlag. Inte för att jag inbillar mig att någon egentligen bryr sig, men det kommer säkert att vara intressant att se tillbaka senare.

 

Jag går alltså första terminen på läkarprogrammet vid Karolinska institutet. Så har alla det på klart. Det har snart gått två veckor av utbildningen så man kan ju inte direkt säga att jag hunnit långt. Ännu känner jag mig inte som nån nästan-läkare, alltså.

 

De här två veckorna har faktiskt varit riktigt jobbiga. Inte med tanke på undervisningen, utan mer av sociala orsaker. Jag är helt enkelt sån. Jag tycker att det är skitjobbigt när jag inte riktigt vet hur allt går till eller känner mig 100% säker på situationen och hur jag bör bete mig. Jag hatar att inte vara säker på vilken buss jag ska ta, veta vilken föreläsningssal jag ska vara i, ha någon jag kan vara säker på att äta lunch med osv.. Jag vet att jag låter jättetråkigt och ospontan.

 

Jag har också tvivlat en del på om jag verkligen vill bli läkare. Eller snarare om jag vill gå hela den här vägen för att bli läkare. Själva arbetet som läkare ser jag fram emot, däremot vet jag inte om jag orkar med utbildningen, om jag vill bli sammankopplad med läkare som grupp. Jag har många fördomar om läkare (som jag också stött på under de här veckorna), de är ofta väldigt stolta, rika, höger, överlag ser sig själva som lite bättre än den övriga befolkningen (både för att de har pengar och står högt upp i samhällshierarkin, men också för att de gör ett "meningsfullt" arbete och därför ser sig stå över andra i samma samhällsklass). Ja, nu generaliserar jag givetvis en massa, fast det här är fördomar jag har och hoppas bli av med under de här åren.
Ofta tänker jag också att jag vill studera något annat. Allt känns mycket mer lockande just nu. Jag är trots allt intresserad av ungefär allt, jag hade kunnat studera nästan vad som helst och nu skulle jag gärna ha bytt till något annat. Sen vet jag att det här åtminstone delvis beror på att jag känner mig osäker i den här miljön och därför hittar på orsaker för att få komma bort. Ändå vet jag att det hade varit precis samma sak oavsett vad jag hade studerat. 

 

Nu är det ju inte bara jobbigt. Det finns potential, kan jag ju säga. Jag har inte riktigt lärt känna nån ännu, men jag vet att det kommer att bli jättekul bara jag gör det. Just nu är ändå ensamheten värst. Att inte veta om jag kommer att ha någon att prata med imorgon, liksom. Så bara det ordnar upp sig så ska det nog bli bra.
Sen hoppas jag också att jag ska få lite studiemotivation. Att börja det hela med ett projekt, och en presentation (jag hatar presentationer. Jag går omkring med ångest flera veckor på förhand, och förtränger sen händelsen direkt efteråt) var inte så bra för min motivation.
Men som sagt, det finns potential. Bara jag lär känna lite folk, och börjar hitta på området osv så ska jag nog bli mer peppad på att sätta igång.

 

Sådär, nu har jag skrivit lite om det. Jag ska försöka hålla mig positiv nu, så ska det nog gå bra.

Har fått två kommentarer som jag vill ta mig tid att besvara. För enkelhetens skull klistrar jag helt enkelt in dem här:

 

 

Jag snubblade över ett inlägg om äktenskap och kom därför att tänka på det där med registrerat partnerskap.

I Finland har vi fortfarande inte en jämlik äktenskapslag. Homosexuella par kan alltså inte ingå äktenskap, enbart "motsvarigheten" registrerat partnerskap.

 

Alltför ofta hör jag folk fråga "Men det räcker väl med registrerat partnerskap?", ibland följt av "Är det inte rätt bra att det heter något annat? Så blir det liksom lite unikt?". Man verkar vilja att homosexuella par ska vara glada över att inte klumpas ihop med heteropar, och ja, delvis gillar jag den tanken. Men jag ska ändå berätta varför det inte räcker med registrerat partnerskap.

 

Registrerat partnerskap och äktenskap är egentligen precis samma sak. Det enda som skiljer dem åt (ifall jag förstått det rätt) rent juridiskt är att det inte ingår extern adoptionsrätt i ett registrerat partnerskap, och man har inte heller möjlighet att automatiskt ta den ena partens efternamn. Adoptionsrätten är visserligen en ganska big deal, men i övrigt är det inget fel på registrerat partnerskap. Jag personligen skulle absolut nöja mig med att ingå registrerat partnerskap ifall det var aktuellt, jag behöver inte det där namnbytet (det går ju att fixa ändå, även om det är lite mer komplicerat än när man gifter sig), och jag skulle inte ha något emot att ingå i en typ av sammanslutning som heter något annat än det heter för heteropar.

 

MEN. Nu är registrerat partnerskap och äktenskap inte samma sak. Jovisst, juridiskt är de ganska lika. Men utgående från normer är det två helt olika saker. Det är väldigt stor skillnad på att säga "Jag ska gifta mig" och "Jag ska ingå registrerat partnerskap". Det första kommer att ge upphov till enbart positiva reaktioner, det andra kommer att uppröra, skapa debatt och plötsligt har man gjort nåt slags statement. 

Registrerat partnerskap är nämligen inte riktigt på riktigt. Det är en billig kopia av äktenskapet, och bara nåt sånt där som homosexuella får nöja sig med för att det ska funka juridiskt. Så länge som homosexuella är lite sämre medborgare så kommer registrerat partnerskap att vara lite sämre än äktenskapet, och därför är det inte tillräckligt med bara registrerat partnerskap. 

Homosexuella par ska inte behöva nöja sig med en b-variant. En sammanslutning som inte tas på allvar, och sällan uppmärksammas. Ifall det hade varit så att registrerat partnerskap hade haft samma status som äktenskapet, då hade jag, ifall det vore aktuellt, glatt ingått registrerat partnerskap, utan att bry mig om att vilja ingå äktenskap. Men nu är det inte så, så därför bör vi kämpa för att homosexuella par ska få gifta sig.