Råkade hitta en artikel där det skrivs att Helsingforspolisen menar att upp till två tredjedelar av årets våldtäktsanmälningar skulle vara ogrundade.

 

Att polisen avfärdar en så stor del av anmälningarna som "ogrundade" låter helt förfärligt, och får mig att känna mig väldigt utsatt.

I mina ögon säger det mer om polisen än om kvinnor som anmäler. Antagligen har polisen en hel annan definition på våldtäkt än jag har. Om vi ens skulle låtsas att de tog våldtäkter i berusat tillstånd, inom äktenskap, av "snälla killar" osv.. på allvar (d.v.s. sånt som är olagligt men ändå tycks fungera som förmildrande omständigheter) skulle säkert andelen (enligt dem) "ogrundade" anmälningar minska. Och då skulle jag ytterligare vilja skärpa till det genom att mena att tjatsex, inte ett klart ja, att partner bara ligger still utan att ta initiativ och liknande också borde räknas som någon slags våldtäkt. Fast det är väl ganska svårt att lagstifta om...

 

Om vi nu ändå låtsas att det faktiskt är många tjejer som falskanmäler, vad beror det på?
Många tar upp det här man t.ex. har varit ute och festat, vaknar upp hos någon annan, ångrar sig och skäms och därefter anmäler. 

Förutom att jag har väldigt svårt att tro att man verkligen skulle anmäla, om det inte verkligen har hänt något väldigt obehagligt under natten, så pekar det här väldigt tydligt på ett problem: Hur kvinnor slampstämplas om de t.ex. har ett one night stand. Tänk på det ett tag. Kvinnor anmäler för att det i detta fall är det enda sättet att slippa undan att bli sedd som en slampa för att man hamnat i säng med nån. Visst är det väl skittråkigt för killen att bli felaktigt anklagad, men är det inte ett mycket större problem att kvinnor klassas som slampor och är så rädda för det att de till och med falskanmäler ett brott?

 

Flera andra s.k. orsaker till falskanmälningar går ut på lite samma grej. Det handlar om att på nåt sätt komma undan patriarkalt förtryck. Mycket är det just det här att inte bli sedd som slampa. Ibland kan det vara att det har skett en otrohet, och då behöver man skydda sin pojkväns heder genom att säga att det var våldtäkt. Kanske går det också att "ge igen" och efter ett uppbrott anklaga exet för våldtäkt. Man tänker väl att en anmälan ändå inte kommer att tas på allvar, och att personen ifråga inte kommer att utsättas för några konsekvenser (trots allt är det ju så det oftast ser ut, även i fall där våldtäkten faktiskt ägt rum).

Jag menar inte att det är speciellt bra eller snällt att falskanmäla, men bara att det ibland kan bero på att vårt samhälle ser ut på ett visst sätt. Och att lösningen då inte är att misstro alla som anmäler våldtäkt (gud, så mycket man gör det redan!) utan att förändra på samhället. Vi kan väl helt enkelt se till att det inte ses som så "slampigt" att gå hem med någon för ett one night stand.

 

Jag tror inte det minsta på att det skulle vara någon väldigt stor del av kvinnor som falskanmäler. Man brukar prata om att det är ungefär samma andel som vid andra brott, d.v.s inte en speciellt betydande andel.

Men även om det nu ska se det som ett problem, så tycker jag att ett betydligt större problem vi har är att en så stor del aldig anmäler våldtäkter, och blir trodda när de gör det.

Kanske det är där vi borde lägga krutet? Istället för att anklaga den lilla procenten tjejer som falskanmäler.

 

Varför är det alltid så mycket mer synd om den lilla andelen män som blir "falskanklagade", än om den enorma andel kvinnor som blir brutalt våldtagna, sedan får kränkande frågor, blir misstrodda och trots bevis inte får upprättelse? 

Det här med att "dra alla över en kam" osv som män ofta kommer med när man pratar om saker män gör (t.ex. våldtar, misshandlar...)

 

Jag drar alla över en kam. Det är inte något jag nödvändigtvis tycker är dåligt (även om vi har lärt oss att det per automatik är det). 
För det första så är det en skyddsmekanism. Det innebär att jag ofta är skeptisk när jag umgås med män. Jag låter mig inte dras med för mycket eller bli för påverkad av honom, för jag tänker att han förr eller senare kommer att göra något. Det kan tänkas verka cyniskt men det är en skydssmekanism som behövs och hjälper mig. Bl.a. är det denna skeptism som gör att jag inte skuldbelägger mig själv ifall något händer, utan direkt kan se var felet ligger.

 

 

Ja, det här med att alla män förtrycker. Många män är väldigt måna om att berätta att det inte stämmer. Och förvånande ofta bevisar de bara de man sagt genom att berätta det här på ett väldigt kränkande sätt.
Och jag förstår att många män har svårt att se sig själv som förtryckare, precis som att t.ex. många vita har svårt att sig sig som förtryckare. "Jag är ju en av dom där goda" tror man, eftersom man inte är rasist, eller inte våldtar eller misshandlar någon.

 

Fast då vet man inte riktigt vad förtryck innebär. Det handlar inte om vissa händelser, grovt våld eller liknande. Det handlar om en inställning. Om du har en viss inställning kommer allt du gör och säger att färgas av den inställningen. Så om du har en inställning att kvinnor är lite mindre värda så kommer detta så småningom att på nåt sätt komma fram i det du gör eller säger. 

Idag växer vi alla upp med den här inställningen, eftersom det är den som gäller i samhället. "Kvinnor är lite mindre värda". Jag tror bl.a. att det är därför många kvinnor inte ser ojämställdheten. Vi har också den här inställningen själva, och således tycker vi ju att vi är på den plats vi ska vara. 
Även alla män växer upp med denna inställning. Därför menar jag att alla män förtrycker. 

 

>De förtrycker på olika sätt. De flesta gör inte jättegrova grejer, utan "bara" t.ex. tjatar till sig sex ibland, nedvärderar kvinnliga intressen, pratar om hur komplicerade kvinnor är eller säger samma saker som kvinnor sagt i åratal och blir arga när det inte uppskattas.

Precis som att olika kvinnor, i olika livssituation och på olika plats i hierarkin blir utsatta för olika sorts förtryck ser förtrycker för olika män och i olika förhållanden till kvinnor ut på väldigt olika sätt.

 

Men.. det som männen brukar peka ut: det är trots allt endast ett litet fåtal män som faktiskt våldtar. Eller misshandlar sina fruar. Och det är sant, som tur är. Dessa män är i minoritet. Dock är det här med våldtäkt och kvinnomisshandel en väldigt liten del av förtrycket, och det är också en förlängning på det andra.

För t.ex. det där med tjatsex (som jag tror, utgående egna och vänners historier, att väldigt många av männen sysslar med) är egentligen bara början till våldtäkt. Om man i grunden har den tanken att man har rätt till sex med kvinnor,  så är steget från att tjata tills flickvännen ger med sig, till att våldta någon på gatan, inte speciellt stort.

Man brukar prata om ett patriarkalt isberg, där toppen är det som anses hemskt ur samhällets ögon (t.ex. våldtäkt) medan det under ytan finns en enorm ismassa av allmänt accepterade beteenden som ändå handlar om samma sak. Se Fannys bild här. Alltså: våldtäkt och kvinnomisshandel är bara toppen på det patriarkala isberget.

 

Den andra orsaken till att jag drar alla män över en kam, förutom att skydda mig själv, är alltså för att det är viktigt ur åtgärdssynvinkel. För att kunna göra något åt förtryck räcker det inte att få bort alla våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. För att fortsätta använda isbergsmetaforen så kan vi inte bara skära av toppen av isberget, för att sen tro att kvinnor tryggt ska kunna segla omkring utan att gå på grund. Hela ismassan under vattnet finns ju kvar. 

För att nå förändring krävs att alla inser att de själva bidrar till att hemskheter som våldtäkt och misshandel kan ske, även om det är i liten skala. För att bli av med detta och skapa ett jämställt samhälle måste vi alla bli av med vår grundinställning (att kvinnor är lite sämre), och det första steget där är att bli medveten om att vi alla bär på den.

 

Jag har aldrig varit populär bland killar. Jag har alltid varit ful, konstig, äcklig och lite för blyg och avvisande för att någon ska våga ta kontakt. Jag har alltså levt mina 20,5 år som singel (med några få, oseriösa, undantag).

 

Jag har alltid tyckt att det här är jobbigt och pinsamt. Jag tycker det fortfarande. Om flera av mina vänner blir tafsade på på krogen kan jag bli avundssjuk för att jag aldrig blir tafsad på. Mitt värde just då sitter i hur knullbar jag är i mäns ögon. Hur oattraktiva dessa män än må vara, och hur lite jag faktiskt skulle vilja t.ex. ha sex med dem.

 

Men på sistone har en annan känsla börjat infinna sig.

Jag läser feministiska bloggar, och får reda på hur förtryck kan se ut på så många olika sätt. Fanny skriver mycket om just förtryck i relationer. Jag hör vänner berätta om saker män gör mot dem. Jag läser och hör om hur män går över gränser, har sex utan samtycke, vägrar förstå att nej betyder nej, fortsätter tjata om och om igen, vägrar förstå grundläggande saker i hur relationer fungerar osv osv osv.. Det tar aldrig slut.

 

För första gången i mitt liv har jag börjat känna lättnad.  Ja, självklart har jag, som kvinna i ett patriarkat, också råkat ut för min beskärda del av förtryck. Män förtrycker även utanför sexuella- och kärleksrelationer .

Med tanke på det kommande EU-valet började jag tänka mycket på hur mycket jag faktiskt har blivit påverkad i hela mitt liv att det finns vissa partier man ska rösta på, för att det är det rätta.

 

Jag bor i Finland och här har vi ett parti som heter SFP. Svenska folkpartiet. Partiet är i grunden ett ganska borgerligt parti, men det går absolut att hitta sfp-kandidater på hela höger-vänster-skalan. Speciellt för sfp är dock att de vill jobba för att trygga och förbättra svenskans ställning i Finland.

 

Som finlandssvensk i Finland, speciellt när man bor på ett så svenskt ställe som jag (Österbotten) har jag ofta känt att det är en självklarhet att man ska rösta på SFP. Och det är det här jag vill prata om! 

 

Jag pratade med min morfar för ett par dagar sen. Vi kom in på EU-valet, och han undrade om jag visste vem jag skulle rösta på. Utan att fråga något mer sa han något i stil med att "det spelar ingen roll vem man röstar på, så länge det är någon i sfp". Det är inte första gången jag hör ett liknande uttalande. Både från honom (som f.ö. har varit aktiv inom partiet i hela sitt liv), men också från andra släktingar, vuxna och unga i min närhet och lärare.

Ofta som (kanske något otydliga) uppmaningar om att sfp är det självklara valet för alla finlanssvenskar "Jag röstar nog svenskt!", "Det är klart att jag röstar på sfp". 

 

Jag har såklart påverkats av detta, och oftast har jag kunnat hålla med. Men nu började jag reflektera. Varför är det just sfp som är det självklara? 

 

Jag insåg att det är för att det är privilegierade män som har fått diktera vad som är viktigast i samhället! De som har uppmuntrat eller uppmanat mig till att rösta på sfp har nämligen i väldigt många fall varit just män. Dessutom vanligen vita, friska, medelklassmän i heterorelationer. Ofta akademiker, eller framstående personer med stort inflytande i sin näromgivning. 

Om jag generaliserar: dessa män står på en massa maktpositioner, ifråga om kön, hudfärg, sexualitet osv... Det är bara på en punkt de står i underläge: de är finlandssvenskar, och tillhör därför en minoritet. En minoritet som ofta utsätts för fördomar, påhopp och våld (antagligen mycket beroende på var i Finland man bor). Därför tänker jag att det är ganska självklart att dessa män röstar på ett parti som vill höja dem där de står i underläge. 

 

Problemet är ju då att de inte ser allt annat. För dem är svenskan den absolut viktigaste frågan (eftersom det är den enda fråga där de inte är privilegierade). Och de har fått mig att tro att svenskan absolut måste vara den viktigaste frågan för mig också. Och visst är svenskan en viktig fråga för mig, eftersom jag är finlanssvensk och tycker att det är viktigt att jag kan känna mig säker att prata mitt modersmål i mitt hemland. Men det finns också annat som jag tycker är viktigt, ja, kanske viktigare (eller åtminstone mer angeläget). T.ex. är det väldigt viktigt för mig att rösta på någon som vill driva kvinnofrågor, och jobba för hbtq-personers rättigheter. Det tycker jag är viktigare än att kandidaten nödvändigtvis måste vara sfp:are. (Samtidigt väljer jag ju inte någon som vill jobba emot svenskan heller, utan gärna någon som uttryckt sig positivt och helst själv pratar bra svenska.)

 

Min poäng är inte att sfp är ett dåligt parti, eller att det inte går att hitta en kandidat som jobbar för t.ex. kvinnofrågor inom sfp (det finns många!). Jag vill inte heller säga till någon att det är viktigare att fokusera på t.ex. kvinnofrågor än svenskans ställning i Finland. Det är upp till var och en vad man tycker är mest angeläget just nu. 

Det jag vill säga är att ingen, inte ens din kunniga släkting som har jobbat med politik jättelänge och som du tycker jättemycket om, kan berätta för dig vad som är viktigast, för vi har alla olika utgångspunkt. Vi har representativ demokrati, och det funkar så att du röstar på en kandidat som representerar dig och de frågor du tycker är viktiga. Det här gäller givetvis inte heller specifikt Finlands politik utan alla demokratiska val. Den här privilegierade mannen som kan en massa om politik har inte "rätt" när han pratar om vad som är viktigast, även om han ofta tror det, eller får det att låta så. Han har inte mer än du har.

 

 

Edit: Kom precis på att det är precis samma grej som sker i Sverige nu inför riksdagsvalet. En massa vänstermän uppmanar folk att inte rösta på Feministiskt initiativ, utan istället rösta rött för att undvika en fortsatt blå regering. Precis samma grej: Män tror sig kunna bestämma att det som är viktigt för dem ska vara viktigast för alla, medan många (främst) kvinnor snarare upplever att det nu är viktigare att stöda ett feministiskt parti för att få slut på kvinnoförtrycket. 

Jag läste på Elaines blogg att hon hade fått en del kritik när hon, efter en fest, benämnde en del av gästerna som "Xs fru Y" och liknande.  Även kritiken fick kritik, och någon undrar hur man kan fastna på en sån liten grej som dessa ord.

 

Jag tror att språket är väldigt viktigt. Vårt språk är långt ifrån objektivt, utan är färgat av de normer vi har i samhället. Att vi säger vissa saker på vissa sätt beror på att samhället traditionellt har sett ut på ett visst sätt. Och i förlängningen: genom att fortsätta prata på ett visst sätt reproducerar vi dessa normer. 

 

Jag ser språket som ett viktigt maktmedel för att nå förändring. Det kan ofta vara väldigt små förändringar som kan ge stora konsekvenser. För väldigt många människor är det t.ex. en väldigt stor skillnad på om nån bekant till dig frågar "Har du pojkvän?" eller "Har du partner?". En lesbisk eller bisexuell kvinna som får den första frågan vet genast att det här är en person som hon aktivt måste komma ut inför. Hon vet att den här personen utgår ifrån att hon är heterosexuell och då blir hindret genast större att vara ärlig med sin sexualitet. Om hon får den andra frågan öppnar det upp betydligt mer. Dock kan man ju fortfarande säga "partner" och ändå utgå ifrån "pojkvän". Därför vore kanske det allra bäst att säga "Har du någon pojk- eller flickvän?". Då vet man att personen ifråga faktiskt kan tänka sig att man som kvinna också kan ha en flickvän och steget till att säga "Ja, jag har flickvän" blir väldigt litet i jämförelse. Dock utgår ju denna formulering ifrån ett tvåkönssystem där man är antingen flicka eller pojke. En partner som inte definierar sig som något av dessa inkluderas ju inte i frågan. Då måste man kanske komma på en ännu bättre forumering.

Det kan alltså verka väldigt svårt, det där med språk, men ofta är det nog väldigt lätt.  Väldigt ofta på internet ska man fylla i vilket kön man har. Ofta står det "Kvinna" och "Man" och så får man välja av dem. Genom en så enkel sak som att lägga till en kategori, "Annat", hade man kunnat inkludera, och göra livet lite lättare för många människor. Sen har vi det viktiga, och otroligt hatade, ordet "hen". Hen beskrivs i många fall som en synonym till "hon eller han". Hen är dock betydligt mer än så, eftersom hen inte bara inkluderar kvinnor och män, utan även de som definierar sig utanför dessa könspaket. Därför uppmuntrar jag gärna till att, alla gånger, använda "hen" istället för "han eller hon". 

 

En del ord ska man helt enkelt bara undvika. Om man nu vill vara elak mot andra så kan man ju i alla fall försöka låta bli att kränka dem utifrån den utsatta grupp de tillhör. Kränkningar som baserar sig på att personen är rasifierad, icke-straight, kvinna, trans, har funktionsnedsättning, eller liknande bör alltid undvikas. Vårt samhälle är inte jämställt i vilket fall som helst, men genom att använda vissa ord och uttryck för att trycka ned förtryckta grupper ännu mer, blir det absolut inte mer jämställt. Tvärtom.

Om du absolut ska förolämpa någon är det då bättre att använda ett neutralt ord (om du hittar något). Rövhatt brukar funka bra.

 

En del ord kan verka neutrala. Detta är dock ofta maskulina ord. Tydligt exempel är olika benämningar på yrken, t.ex. lärare, frisör och liknande. Det finns ju kvinnliga motsvarigheter till dessa (lärarinna, frisörska) som ibland används om kvinnliga utövare av yrket. Dock anses kvinnor kunna vara bekväma också med den manliga benämningen. Den är ju "neutral". 
I Sverige heter det sjuksköterska, oavsett om det är en man eller kvinna som utövar yrket. I Finland heter det Sjukskötare, vilket jag tycker är lite tråkigt. Genom att låta "skjuksköterska" bli en benämning på män hjälper det till att neutralisera ordet. Det är egentligen inget problem att det finns "neutrala" benämningar, utan snarare bara bra att man inte könsuppdelar så mycket. Dock är det problematiskt att kvinnor anses kunna vara bekväma med den "neutrala", manliga benämningen, medan männen inte är bekväma med en kvinnlig benämning. Det kan vara bra att fundera på vilka ord man tror är "neutrala", och varför de anses vara just neutrala när de ändå inte är det. 

 

Detta var några exempel på hur vårt samhälle syns i det språk vi använder, och hur vi kan vända på det på olika sätt för att på så sätt förändra samhället. Det kan verka som väldigt små, och obetydliga saker, men för någon annan kan din formulering av något vara avgörande för huruvida hen känner sig bekväm och respekterad. 

 

Jag kom över en sån här sida med "plasikoperationer som gick snett" typ, och tänker ännu en gång på hur det är omöjligt att göra rätt som kvinna.

 

Idealet för hur kvinnor får se ut är otroligt snävt. Det kan vara nåt fel på precis alla kroppsdelar, men det finns också lösningar på det mesta. Att plastikkirurgi finns, och tycks bli allt mer accepterat, tycker jag är väldigt självklart med tanke på de extrema krav vi har på oss.

 

Som feminist tycker jag givetvis att det är problematiskt med plastikkirurgi och olika skönhetsingrepp. Genom att ändra på min kropp till ett mer idealt utseende reproducerar jag ju det idealet vilket bidrar till att andra som inte uppfyller idealet mår sämre. Jag tror att det är viktigt att fundera på vilka val vi gör och vilka normer vi reproducerar. Ska jag följa normen, eller kan jag låta bli och på så sätt hjälpa till att utvidga den? Om jag inte sminkar mig kanske jag kan få t.ex. min syster att inse att man inte måste sminka sig. Samma sak med mer seriösa ingrepp, om jag t.ex. förstorar mina bröst så visar jag ju för min omgivning att stora bröst är något viktigt och fint att ha (och tvärtrom, att det är dåligt att ha små). 

 

Samtidigt lever jag och alla andra i en värld som är extremt utseendefixerad. Jag blir påverkad av människor omkring mig, och det gör att jag också är utseendefixerad och vill ändra på saker hos mig själv. Jag vill se bra ut, för jag har lärt mig att det är viktigt. Så jag sminkar mig ibland, jag färgar håret och vill ha en snygg frisyr. Jag vill vara smal och jag har en del komplex. Ibland går det bättre att skita i det och visa upp min "fulhet", ibland är jag mer osäker och ger efter för normen. Jag har därför full förståelse för att människor väljer att plastikoperera sig. Många mår säkert bättre av det. Även om jag tycker att det är problematiskt så är det inte den enskilda kvinnas fel eller ansvar, utan det är självklart det snäva idealet som är problemet. 

 

Och exakt hur snävt idealet är blir tydligt om man tittar på "artikeln" ovan. För nej, det räcker inte med att dessa kvinnor redan har fixat till sig för att passa. När de väl har gjort det är det "för mycket" eller "för onaturligt". Naturlighet är dessutom ett ideal i sig, vilket syntes tydligt hos en av kommentatorerna som menade att hen (han?) skulle "ta en tjej med naturlig A-kupa framför opererad C-kupa alla gånger". 
Det får mig att undra var gränsen egentligen går? Att vi ska fixa till oss och pyssla om vårt utseende är självklart. Det är tydligt att vi ska vara rakade, vara fräscha och lukta gott, ha god tandhygien, gärna fint svallande hår och jämn hy. Men när övergår det här till "onaturlighet"? Silikonbröst eller ett nosejob är kanske självklart. Men hur är det med att fylla i läpparna? Bleka tänder? Göra olika hudbehandlingar? Tatuera in eyeliner?

 

Med andra ord ska vi vara extremt snygga hela tiden, men vi ska inte göra någon större ansträngning för att uppnå det. En omöjlig ekvation åtminstone för mig.

I och med "våldtäktsdebatten" efter Tallink Siljas uttalande kom jag att tänka på ytterligare hur kvinnor hela tiden dubbelbestraffas.

Många verkar tycka att visst, en våldtäkt är inte kvinnans fel, men nog måste hon ju tänka lite på hur hon beter sig. Någon säger (jag citerar): "Följer du med en person till din eller hans eller hennes hytt är signalen nog stark att det vankas sex. Frivillig sex. Om du inte vill ha det på det sättet, - håll dig då rimligt nykter och bete dig på ett sätt som inte tolkas som en invit till sex." och jag tror tyvärr att det finns många som håller med.

Men jag kanske vill följa med till nån okänd människas hytt och ha sex! Jag vill fortfarande inte bli våldtagen. För det är fortfarande två helt olika saker.

Alltid är det detta "allt eller inget"-tänk. Du är antingen en hora eller en madonna. Antingen håller du dig nykter och säger nej till allt vad umgänge med män heter, eller så följer du med till hans hytt och då får han helt fria händer för du har ju trots allt sagt ja till sex.
Sex är inte något som är på eller av, antingen sex eller inte sex. Det finns väldigt många grader och nyanser. Det kan vara allt från lite kyssande till omslutande sex till oralsex till analsex till sex med olika föremål till vad som helst. Att säga ja till en sak betyder inte att jag har sagt ja till alla hundra miljoner varianter av sex som finns. Att jag kanske gärna går lite avsides och fortsätter hånga med den här främlingen för att se vart det leder betyder inte att jag har samtyckt till att t.ex. bli naken eller penetrerad.

 

Det är det som blir så fel i uttalandet ovan. Att jag har samtyckt till "frivillig sex" säger egentligen ingenting. Jag kanske kan ha samtyckt till själva penetrationen, men så kanske jag inte tycker att det är okej att den andra personen håller i mig så hårt, eller att hen håller på så länge, eller att dörren plötsligt står öppen. Allt som sker efter ett nej är våldtäkt, brukar man väl säga, och om det händer något som jag inte vill och min partner inte respekterar denna önskan så blir det sex som jag inte har samtyckt till. Och alltså ett övergrepp, en våldtäkt.

 

Sen tänker jag också på det här som Sofia Zettermark gästbloggade om hos Lady Dahmer, om hur kvinnor anses ha den sexuella makten. D.v.s. att kvinnor kan välja ganska fritt vem de vill ligga med eftersom män alltid är på g, medan män inte har samma fördel eftersom kvinnor oftast säger nej.

Om man kopplar ihop dessa två aspekter blir det klassisk dubbelbestraffning. "Ni kvinnor vill ju aldrig ha sex! Ni säger ju bara nej när jag kommer med förslag" och så kan man få höra att man är både det ena och det andra för att man inte släpper till. Fast när man väl säger ja, och följer med till den där hytten, då har man själv samtyckt till "frivillig sex" så då får man ta att det kanske händer sånt man inte vill.

 

Jag vågar påstå att väldigt ofta när en kvinna säger nej till sex handlar det om att man är rädd för vad som kan hända om man börjar säga ja. Man vet att det inte går att säga ja till bara vissa saker, så därför är det säkrast att hela tiden säga nej. Samt att om du börjar säga ja till nånting så har du genast förlorat din madonnastämpel, och är nu en hora, och det kommer alltid att vändas emot dig.

Jag läste någon artikel om kvotering och lite kommentarer till denna nyhet, och slogs av samma gamla argument som många gånger tidigare. "Man ska väljas utgående från kompetens, inte kön". Kort så.

 

Det låter ju fint, och jag kan väl hålla med på nåt plan. Fast jag hatar när kvoteringsfrågan reduceras till detta. Jag tycker att det finns så många fler aspekter att prata om när det gäller vem som har makt, och hur man kan ändra den fördelningen.

 

När vi tänker på "en bra beslutsfattare" eller "en bra maktinnehavare" tänker vi automatiskt på vissa egenskaper. Jag tänker på en rak, något kall men rättvis person. Någon med pondus, som man är lite rädd för men som klart och tydligt kan säga sin åsikt utan att tveka eller gå in på sidospår för mycket. Säkert har vi alla något olika definitioner, men jag gissar att det ändå är ganska lika.

 

De saker som jag räknade upp är typiskt manliga egenskaper. Det är just förmågan att vara rak och tydlig, och ofta ganska hänsynslös och icke-känslosam som uppskattas hos en bra maktinnehavare, och det är också liknande egenskaper som män traditionellt anses ha. Kvinnor är däremot varma och snälla, känslosamma, osäkra och har dåligt självförtroende. Vi anses p.g.a. dessa egenskaper inte vara lika bra som chefer, ledare eller maktinnehavare som män. Undantaget är om vi anammar de manliga egenskaperna, och t.ex. blir bättre på att hävda oss själva, ta plats och utstråla pondus.

 

Jag tror alltså att vår definition av kompetens till stor del hör ihop med typiskt manliga egenskaper, och det beror säkert mycket på att det är just män som sitter (och alltid har suttit) på en så stor del av makten. När vi funderar på vem som är en kompetent maktinnehavare eller beslutsfattare så kommer vi fram till egenskaper som är typiskt manliga, eftersom det nästan bara är män som har haft makt. Vi har aldrig sett mer typiskt kvinnliga egenskaper hos maktinnehavare.
Därför tycker jag att uttrycket "kompetens, inte kön, ska avgöra" är problematiskt. Vem som anses kompetent är inget objektivt, utan har till stor del med kön att göra. Om vi nästan bara har sett manliga maktinnehavare kommer ju vår syn på "kompetent maktinnehavare" att utgå ifrån typiskt manliga egenskaper, och därför kommer män också i fortsättningen att gynnas av ett urval baserat på "kompetens" i dess nuvarande definition. 

 

Jag tror att det hade varit bra att ifrågasätta vår syn på kompetens. Är det t.ex. alltid bra att en beslutsfattare är väldigt säker på sig själv och har pondus, eller kan det vara bättre med lite tvekan och osäkerhet ibland för att få fram fler sidor av samma problem, eller få med fler i beslutsprocessen som idag inte vågar komma till tals? Säkert är många av de typiskt manliga egenskaperna, de som idag definierar kompetens, i många fall bra, men jag tror också att det går att utvidga "chefsrollen" så att även en del typiskt kvinnliga egenskaper, och således också kvinnor, passar in i den och därmed anses kompetenta att inneha makt.

 

Som jag sa i början är det en komplex fråga, som måste ses ur många synvinklar. Detta är bara en; dock är det en synvinkel som jag tycker ofta missas, och jag önskar att man hade talat mer om det! 

För första gången på ett bra tag läser jag svenska.yle.fi och känner något annat än bara ilska. (Kan ha något att göra med att kommentarsfunktionen är tillfälligt ur bruk.) Det är en artikel som handlar om varför prat om jämställdhet (främst mellan kvinnor och män) är så provocerande.

 

Jag vill också skriva om detta. Jag tror att jämställdhetsprat är så provocerande därför att man har svårt att se skillnad på strukturer och på individen och dessutom lätt blandar ihop olika maktstrukturer. Plus att man inte riktigt fattar vad "privilegium" innebär. 

 

Det är alltså skillnad på att vara privilegierad i sin position som t.ex. man, och att känna sig väldigt maktlös som individ. Att alla män på något sätt förtrycker kvinnor (vilket jag tror) gör inte att alla män är privilegierade på alla sätt, och bara för att man är privilegierad behöver det inte betyda att man är lycklig eller tycker om sitt liv. Det innebär bara att man på många områden har bättre möjligheter att lyckas och få makt. Vilket i sin tur såklart kan öka möjligheten för lycka, men det behöver inte nödvändigtvis vara så.

 

Det är också viktigt att inse att när man pratar om jämställhet mellan könen så pratar man om just det, jämställdhet mellan könen. Då är det just könsaspekten man tänker på. Det spelar ingen roll att en kvinna är mycket rikare, är hetero eller vit. Hon blir ändå förtryckt som kvinna, av en man (oavsett om han skulle bli förtryckt av henne på alla andra plan). För min del får man jättegärna prata om rasism, homofobi, transfobi funkfobi, klassförakt.... all typ av förtryck (och det pratas ju faktiskt en del om dessa saker, vilket är jättebra), men då får man göra det skilt, eller utan att i samma veva nedvärdera jämställdhet mellan könen.

Den viktiga poängen här är väl att bara för att man blir förtryckt på ett plan rättfärdigar det inte att man förtrycker på ett annat plan. Förtryck är aldrig okej. Jag kan bli förtryckt på precis alla plan, jag kan ha det hur jobbigt som helst i mitt liv, men om jag på något plan har en privilegierad position är det ändå mitt ansvar att inte förtrycka. 
Och det första steget till att sluta förtrycka är att inse vilka privilegier man har och inte bara komma med ursäkter.

Och till sist: En grej som tas upp i artikeln är just det att många män känner att de faktiskt inte är privilegierade (i ordets rätta bemärkelse). Typ att många män mår dåligt, begår självmord osv.. Jag tycker absolut att vi kan prata om det här också (och det gör man ju! Herregud, det är ju massa feminister som har belyst just detta!), men snälla: kan vi prata om det utan att nedvärdera jämställdhetskampen? Utan att göra det till en ursäkt för att män ska få fortsätta förtrycka kvinnor.
Som sagt: vi måste alla, trots att vi inte är privilegierade på alla plan, inse vilka privilegier vi faktiskt har, och sluta använda de privilegierna till att förtrycka. 

Lady Dahmer skrev om raggande och jag började fundera på det här med "nej som egentligen betyder ja" och hur vi snarare ser på normer och fördomar än på vad som faktiskt sägs i "raggningssammanhang". 

 

Jag (som trots allt är väldigt oerfaren på det här området) har själv en del erfarenhet av män som inte lyssnar på mitt nej, utan istället börjar tjata och försöka övertyga mig. Jag har inte blivit våldtagen, eller ens känt att jag i dessa situationer har blivit utsatt för något som jag inte har velat. Dock har man struntat i vad jag har sagt, tagit min tvekan som ett ja och fortsatt tjata trots att jag tydligt sagt "hit men inte längre". Visst har jag kanske egentligen velat, men jag har inte vågat säga det, eller varit rädd att verka för på ifall han inte skulle vara lika intresserad. 

 

Jag är inte stolt över det här. Jag vet att det är allmänt vedertaget att "kvinnor ibland säger nej fast dom menar ja", och visst kan det vara sant ibland (som i mitt fall). Den här tanken är skadlig eftersom den leder till att män kan ansäga sig ansvaret när de ligger med kvinnor som inte riktigt har samtyckt. T.o.m. vid de mest brutala våldtäkter där kvinnan har skrikit "nej" upprepade gånger och försökt ta sig loss går mannen fri, därför att "ett nej kan betyda ja". Idag går normer och förutfattade meningar före vad kvinnan ifråga säger. Om hon verkar blyg är det ju klart att hon inte riktigt vågar säga vad hon tycker. Vissa tjejer vill kanske inte verka slampiga inför sina vänner. Eller så är hon bara osäker på vad hon vill och då är det upp till mannen att övertyga henne. Man skiter alltså i vad hon säger, eftersom man tror att hon egentligen menar något annat. 

Därför försöker jag att inte bli en sån där kvinna som männen kan hänvisa till, "jamen vissa kvinnor säger ju nej fast de menar ja, hur ska man veta!?", jag vill inte reprocudera den här normen. Jag har bestämt mig för att jag tydligt måste säga vad jag vill, och om det inte respekteras ska jag gå därifrån. Kan jag inte säga ja trots att jag vill får jag klara mig utan.

 

Jag lägger dock inte all skuld på mig. Jag tycker att männen i de här fallen har gjort fel. Ett nej ska alltid betyda ett nej. Jag tycker att det här är en viktig grej som alla män borde tänka på: säger hon nej, respektera det och backa! Även om man är 90% säker på att det där blyga "njaa"-leendet egentligen betyder ja bör man lyssna på den nekande delen, och respektera den. Det är viktigare att ingen riskerar att utsättas för övergrepp än att inte få ha sex eller intimitet, hur mycket man än vill det. Och till alla män som tror att det är ett stort problem att kvinnor ofta inte visar vad de tycker: ifall kvinnan menar ja egentligen blir hon ju tvungen att säga det, ifall hon inte får något när hon säger nej. 

 

Jag vet faktiskt inte hur pass vanligt det är att kvinnor säger nej när de menar ja. Kanske är det rätt vanligt. Det spelar dock ingen roll. Respektera alltid ett nej, även om det "antagligen betyder ja", och visa att du lyssnar på vad jag säger. Annars finns det ingen garanti för att du kommer att lyssna på mig och respektera mitt nej när jag faktiskt menar nej.

Jag tänker på att må dåligt, och vad man ska göra åt det. Jag mår själv inte speciellt bra nu, jag känner att jag står i en återvändsgränd och behöver en drastisk förändring på ett eller annat sätt för att ta mig vidare.

Det har pratats en del om just detta på sistone. Ofta handlar det om vad man ska skylla på (eller snarare vem som bär ansvaret): Samhället eller den enskilda individen. Jag har också själv skrivit om detta för flera månader sen. Det hittar ni här.

 

Jag vet att jag lätt fastnar i att skylla på samhället. Många av de saker som är jobbiga för mig beror på att samhället är så kravfyllt och inriktat på prestation. Jag känner mig också tvungen att t.ex. skaffa mig en utbildning som jag egentligen inte orkar med just nu, för att känna att jag har en chans att få jobb och ha råd att leva i framtiden. 

Samtidigt vet jag att det inte hjälper mig så mycket att skylla ifrån mig. Visst får det mig ibland att må bättre för stunden, jag kan tänka att det inte är jag som är lat och misslyckad som människa, utan samhället som ställer alldeles för höga krav. Dock så kommer samhället knappast att ändras alltför nämnvärt inom en snar framtid. Sånt tar tid. 

Jag måste alltså hitta en lösning på mitt problem nu, inom ramen för hur samhället ser ut, för att jag ska överleva. Dock måste jag försöka se till att den lösningen inte kommer ivägen för mitt försök att ändra på samhället. T.ex. kan försöka ha en positiv inställning till livet, och leva glatt med det, men om jag blir så inne i det att jag börjar tänka att problemet från början låg i min inställning (och inte i samhället) så har jag misslyckats.

Jag tänker att samma sak gäller för all typ av jämställdhetsarbete. Alla måste försöka sitt bästa för att överleva i det här samhället. För en del är det svårare än andra. T.ex. är det generellt svårare för mig som kvinna, än för en man.

Jag måste lära mig att hantera det på olika sätt. T.ex. måste jag i högre grad än män göra min röst hörd för att bli lyssnad på, jag måste bära med mig pepparspray när jag går ensam på kvällarna, jag måste ibland vara försiktig med vad jag har på mig osv.. Allt för att klara mig så bra som möjligt som kvinna i det här samhället.

Samtidigt får jag inte låta det bli min huvudagenda att klara mig så bra som möjligt. Då kan det hända att jag börjar trycka ner andra kvinnor, att jag håller tyst i viktiga frågor för att inte bli hatad, att jag överlag börjar jobba emot den feministiska kampen, och jobba med patriarkatet, för att för stunden bli omtyckt och få ett gott liv.

Fastän jag måste försöka leva ett så bra liv som möjligt trots förutsättningarna får jag inte glömma att huvudagendan är att se till att alla ska ha samma förutsättningar.

 

Det här är en väldig balansgång som feminist. Ofta vill man inte ge upp fördelar och inflytande man har skaffat sig, och man vill inte bli hatad. Därför kan det kännas lockande att typ skratta med i det där sexistiska skämtet istället för att bli den som förstör stämningen. Jag tycker att det känns bra att tänka att jag inte behöver agera feministisk till 100% i precis allt jag gör, för på något sätt måste jag överleva och försöka ha ett gott liv i det här samhället.

Samtidigt så minns jag alltid vad min huvudagenda är, att samhället ska bli jämställt. Och även om jag inte alltid kan kämpa för det kan jag i alla fall försöka låta bli att kämpa emot.

 

Jag funderar lite på det här med systerskap som verka sticka i mångas ögon. Många verkar tro att systerskap innebär att man inte får kritisera andra kvinnor, eller att man ska känna nån slags samhörighet med alla kvinnor bara för att de är kvinnor.

 

Jag vet inte om det finns någon allmänt vedertagen definition av systerskap, men jag tänker att det i all enkelhet handlar om att skydda andra kvinnor från sexism och kvinnohat, både genom att kämpa emot andra som utsätter kvinnor för det och genom att inte själv utöva det. 

 

Jag tänker t.ex. att det handlar om att ta kvinnor på allvar när de berättar om saker som våldtäkt. Att säga ifrån när en kvinna får höra att hon är en "jävla hora" eller liknande. Att inte förakta kvinnor som har "för mycket" eller "för lite" sex. Att lyfta och berömma kvinnor i sammanhang där man själv har ett visst inflytande.

 

Allt detta kan man rimligtvis göra, trots att man kanske inte gillar personen egentligen. Det handlar ju inte om att man ska älska varenda person av kvinnlig kön, och alltid vara sams. Det handlar snarare om att inte hugga ned andra kvinnor för att själv ställa in sig hos män.

(Något vi kvinnor tyvärr gör väldigt ofta: Vi baktalar kvinnor för att vi själa ska framstå som bättre. Vi föraktar kvinnliga egenskaper och försöker framhäva de mer stereotypt manliga egenskaperna hos oss själva. Vi föraktar våldtagna kvinnor för att skydda den manliga förövaren. Vi undviker att lyfta andra kvinnor, därför att vi är rädda att de ska ta det inflytande vi har fått ifrån oss. Osv.)

 

Systerskap, tänker jag, handlar inte om att älska alla kvinnor bara för att de är kvinnor. Det handlar om att sluta förakta kvinnor bara för att de är kvinnor. 

 

Jag menar därför att man visst får kritisera andra kvinnor om man tycker att deras åsikter är åt helvete. Men om en kvinna redan får höra av hundratals personer att hon är en äcklig manshatande hårig feministslyna (eller vad nu folk kan hitta på), är det kanske inte rätt stund och plats att framföra att du tycker att hon är lite för extrem ibland. Systerskap handlar här om att komma ihåg vad det är man egentligen kämpar emot (patriarkatet), och istället lägga fokus (och kritiken) på det.

Kissie skrev nyligen ett inlägg som handlar om hur kvinnor låtsas tycka om fotboll för att få bekräftelse av män.
Det här är ett väldigt intressant fenomen, tycker jag. Jag har själv väldigt tydligt märkt av att jag bär på ett kvinnohat bland annat när jag har känt igen mig i såna här situationer. 

 

Jag har själv märkt av hur jag, speciellt bland män, har velat framhäva vissa egenskaper hos mig som är mer typiskt manliga. Ett väldigt tydligt exempel kommer från högstadiet, när vi skulle beställa klassringar. Vi kunde inte bestämma oss mellan två ringar, och det blev så att killarna ville ha en ring och tjejerna ville ha en ring. Jag hade egentligen inte större skillnad, och bestämde mig för att rösta på killringen för att verka lite speciell. 

Andra exempel är att jag inte har velat krångla med oviktiga saker som känslor, jag har försökt verka oberörd och cool i situationer där jag egentligen har velat reagera på förtryck, jag har velat vara den där tjejen som faktiskt gillar sex (till skillnad från alla andra tjejer. what!?). 

 

Allt detta för att få bekräftelse. För att visa att jag står över alla andra kvinnor, jag är lite bättre. Jag är lite mer som män. 
Jag har märkt av att jag gör det här, och därför försöker jag motverka det. För jag är inte "bättre" än andra kvinnor. Jag har känslor, och jag vill prata om dem. Jag vill inte vara "cool" och oberörd när jag blir behandlad på fel sätt, då vill jag reagera. Jag vill inte vara den där tjejen som konstant vill ha sex, för det kommer att komma tillfällen då det faktiskt inte stämmer, och då vill jag kunna säga nej.

 

Med andra ord: jag är precis som andra kvinnor. När jag umgås med män, och inte fiskar efter den här bekräftelsen, kommer de inte att säga att jag "inte riktigt är som andra tjejer", de kommer att se mig som en i mängden. Och vet ni vad? Det är inget dåligt. 

Det kliar i fingarna av att jag vill skriva (utan att jag ens vet vad jag vill skriva) men något tar emot. Jag ska ändå göra ett litet försök.

Jag har läst flera intressanta inlägg om patriarkatet idag. Bl.a. hos Lady Dahmer, Cissi Wallin, Schmenus ett och två. 

Jag gillar det enormt,  att man funderar ett steg vidare för att utvecka ideologin. Och utan att det behöver bli en massa överbevisande och tävlande mot anti-feminister.

Jag älskar själv att fundera på det här sättet. Man har en "sanning" (I det här fallet är sanningen att vi lever i ett patriarkat) och sen börjar man fundera ett varv till. "Eller är det verkligen så? Hur blir det om... ?" osv. 

Jag måste nog smälta den här tanken ett tag, låta det gro bak i huvudet, för att sen återkomma en aning klokare än innan. 

 

Samtidigt ogillar jag tanken på att fastna i den typen av diskussion. Speciellt med icke-feminister. Jag är så otroligt trött på att patriarkatet och dess effekter alltid ska behöva bevisas, och jag är trött på att höra samma motargument om och om igen. De dyker alltid upp i t.ex. kommentarsfält till feministiska texter och fokus flyttas från textens innehåll (ofta hur förtryck syns och vad man borde göra åt det) till debatter om huruvida kvinnorförtryck finns eller inte. 

 

Visst, jag tycker att medvetenhet är jätteviktigt. Jag tror att vi bör känna till olika maktstrukturer och liknande för att effektivt kunna bekämpa dem. Jag har skrivit om det tidigare här.

Samtidigt tror jag ändå att det ska gå bra att hitta sätt att samarbeta även med icke-feminister, eller personer som inte "tror på" patriarkatet, för att lösa problem med kvinnoförtryck rent praktiskt. Om både jag och en annan person tycker att det är problematiskt att kvinnor i många sammanhang hamnar i underläge ska vi väl båda kunna fundera tillsammans på vad vi ska göra för att lyfta och få fram kvinnor mer, oavsett vad vi tror att det beror på att kvinnor är i underläge från början. (Sen går det ju självklart ofta till en viss gräns, eftersom man ofta kan behöva en bakgrund för att kunna förändra helt. Det är det som jag skriver i inlägget jag länkade ovan.)

Jag tänker att vi måste lägga fokus på att göra något åt de problem som finns, och inte bara fastna i vem som har den rätta världsbilden. Jag vet att jag själv måste bli bättre på att backa här, och påminna mig om var jag borde lägga energin. Teori är viktigt, och väldigt intressant att fundera på, men kanske behöver vi bli bättre på att hitta rent praktiska lösningar också. 

 

 Den som känner sig manad får gärna försöka sig på att svara på frågan i rubriken. Behöver vi bli bättre på att tillämpa feministisk teori i praktiken? Och samtidigt då försöka hitta gemensamma värdegrunder med icke-feminister, så att vi kan arbeta tillsammans?

Jag har sett en hel del kritik på feminism på sistone, om att vi inte kan hålla på och "trycka ner" män. Det är personer som får feminism att se ut som manshat medan de själva  menar att de "behandlar alla lika" oavsett kön.
Jag vill svara lite på detta.

 

Manshat är, som jag ser det, inte en del av någon politisk agenda feminster har. Manshatet är en reaktion på förtryck. Ofta när jag blir extra arg så riktar jag den ilskan mot förtryckarna, alltså männen. Jag förstår varenda kvinna som vill försöka umgås så lite med män som möjligt, jag förstår dem som vill mörda män, våldta dem och kastrera dem. För män har utsatt och utsätter systematiskt kvinnor för så jävla mycket skit. Det är ett faktum. Därför är det, tycker jag, väldigt naturligt att man som kvinna känner hat mot män, och också rädsla. Det är ju inte så konstigt att man känner sig rädd när man går ensam genom stan på natten. Det har bevisats alltför många gånger att det finns skäl att vara rädd. Och därför är det också väldigt självklart att kvinnor blir arga på män för att de begränsar dem så. 

Manshat är alltså ingen del i ett politiskt program (såvitt jag vet). Det handlar inte om vara arg och hata precis varedan person som råkar ha fötts med snopp, och tro att det ska leda till jämställdhet. 

 

Men jag förstår att många män känner sig provoderade, och till och med sårade av feministers manshat. Jag är mycket medveten om att alla män inte känner sig särskilt privilegierade i patriarkatet. Många mår väldigt dåligt, till stor del pga att de inte har fått samma verktyg att hantera sina känslor som kvinnor. Många har hamnat i våldsamma sammanhang. Många, om än inte lika många som kvinnor, blir utsatta för våld i hemmet.  Många blir i såna fall inte trodda eller tagna på allvar. Många blir också utsatta för diskriminering av andra orsaker, t.ex. homosexuella män, mörkhyade män, män med låg inkomst... Jag förstår att det kan kännas surt att då, när det känns som att man är på botten, samtidigt får höra att man har en privilegierad position i samhälle. Det kan vara väldigt svårt att se.

 

Det finns en del som verkar mena att feminister inte bryr sig om det. Att feminister tycker att män inte bör tas på allvar, därför att de är män och därför bara är privilegierade. Och jag vet att många feminister blir arga när män pratar om sina problem, och ibland kan det gå lite överstyr. 

Men här tror jag att man måste se skillnad på den enskilda individen och på strukturer. Om en enskild person kom fram till mig och sa att hen har blivit våldtagen hoppas jag att jag kunde reagera precis likadant oavsett om det var en kvinna eller man. Antagligen mår personen lika dåligt oavsett vilket kön hen har.
Däremot tycker jag att vi på samhällelig nivå bör fokusera mer, i första hand, på att få slut på våldtäkter mot kvinnor, därför att det är ett mycket mer utbrett strukturellt problem. Som exempel.

Jag tror knappast att feminister tycker att mäns problem är bagateller, men de/vi är bara väldigt trötta på att allt hela tiden ska handla om män. Direkt när man problematiserar våldtäkt kommer nån som undrar "men killen då? Han kommer ju få dåligt rykte!", när man öppnar en ny tjejjour "men när ska det öppnas en killjour?", på internationella kvinnodagen "när ska vi få en mansdag?" osv.. Kan det nån gång få handla enbart om kvinnor? (Såsom det ofta handlar enbart om män, även om vi ofta inte märker av det eftersom det är så normaliserat.) 

 

Slutligen vill jag säga att jag tror på män. Ja, jag är ofta skitarg, och jag kan ibland tänka att allt vore mycket skönare om det inte fanns några män i mitt liv. Men samtidigt vet jag att alla män påverkas mer eller mindre av patriarkatet, och jag tror att det är det som gör att de förtrycker. Det är den delen av män som jag hatar, och vill bli av med. Om de lyckades kämpa emot det, och jag ser det som min uppgift som feminist att hjälpa dem med det, tror jag att det finns massvis med kärlek och intelligens, ja, helt enkelt underbara människor där bakom. Jag längtar efter att få träffa dem.

 

Det är ett ganska vanligt fenomen att män höjer kvinnor till skyarna i t.ex. litteratur. Det finns antagligen exempel på detta från många hundra år tillbaka, hur man skriver om hur underbar och vacker kvinnan är på alla sätt och vis. Det sker också i nutid, t.ex. manliga bloggare som gjort sig kända genom att tala till tonårsflickor och mena att de förstår hur flickor har det och förklara hur perfekta de skulle vara som pojkvänner.

 

 

 

Jag tycker att det är ganska problematiskt. Det som alltid blir fel med att sätta nån på piedestal är att det blir så högt att falla ifrån. För de flesta kommer att falla förr eller senare. Förr eller senare kommer mannen att inse att hon faktiskt är mycket fräschare när hon är sminkad och uppiffad. Det är rätt jobbigt när hon får sina ångestattacker och det är inte alltid så kul att umgås med henne istället för att hänga med killkompisarna. Han kommer att inse att hon faktiskt inte var sådär perfekt som han trodde. 

Och då är det kvinnan som får ta smällen. Det är henne det är fel på. Hon är bara hysterisk, styrs av sina känslor och kan inte tänka logiskt. Hon är undantaget bland alla andra perfekta kvinnor. Hon borde ha lugnat sig, och ansträngt sig mer för honom och insett att han måste få ha ett eget liv.

 

Jag har också väldigt svårt att ta till mig av texter som glorifierar kvinnan. Jag känner aldrig igen mig. Kanske tycker männen då att det är mitt självförtroende det är fel på, och tror att lösningen är att bombadera mig med ännu fler vackra ord. Det kommer inte att funka, kan jag säga.

Det blir lite som det jag skrev om i det här inlägget, mannen tar sig ett slags tolkningsföreträde. Jag spenderar den mesta av min tid med att analysera och fundera på olika saker, bland annat mig själv. Jag vet hur jag funkar, jag vet vad jag är bra på och inte, och varför jag känner som jag gör. Jag är faktiskt riktigt bra på det där. Alltså vet jag att jag har en del svaga sidor. Jag vet att jag inte är en underbar människa eller kvinna. Och om en man då säger åt mig att jag är underbar och vacker så blir det lite att ta tolkningsföreträde och förneka det tankearbete jag gjort. "Jag säger att du är underbar, och då är det så för jag är man och har rätt."
Eftersom mitt huvud då automatiskt tänker att "nej, du menar inte mig. Du syftar på några andra kvinnor" så leder det också till en gruppindelning. De underbara kvinnorna och de icke-underbara kvinnorna. Lite hora/madonna-komplex alltså. De underbara kvinnorna, det måste vara dom där som är naturligt vackra, dom som är snälla och inte "bråkar", dom som inte blir hysteriska och arga. Jag passar inte in där, alltså blir jag en dålig kvinna. 

 

Jag tänkte att jag skulle delta lite i #osminkad-debatten genom att prata om hur trött jag är på män som minsann tycker att tjejer är som vackrast osminkade. Jag ska berätta varför.

 

För det första: Det är inte sant. Nej, det är inte det. Ta och fråga en tjej när hon får som flest komplimanger. Är det när hon har piffat upp sig inför en dejt eller en fest, eller är det en vanlig hemmasöndag när håret ligger på ända? Och nu tänker du kanske, men dendär hemma-looken är ju jättesöt! Jag skulle absolut ge henne komplimanger. Men då tänker du på hemma-looken som du har fått se i filmer, alternativt har du haft en väldig tur och hittat tjejer som är väldigt snygga naturligt. Jag är skitful, oftast. Det är vi rätt många som är. Speciellt osminkade och ostylade, i slitna kläder och nån finne som börjar poppa upp. Jag vet själv att jag är snyggare stylad och sminkad, så ditt uttalande gäller inte mig (och massor av andra tjejer).

Men jag förstår ju vad det handlar om. Det är idealet med "naturlig skönhet". Vi kan också kalla det hora/madonna-komplex. Det är väldigt fint att vara naturligt gullig och söt, helst ska man inte spendera så mycket tid på det, och om man gör det ska det döljas. Sen finns det dom där som sminkar sig alltför mycket och det är ju dom där fula kvinnorna som tror att dom ska attrahera nån i sina extrema sminkningar och dom är ju patetiska och ska trampas på ("det är inte påsk än!" har jag fått höra när jag haft för mycket synligt smink). Jag tror att det handlar om att man genom att sminka sig mycket uppfattas som att man försöker göra sig attraktiv trots att man egentligen är ful. Och också att man väldigt aktivt försöker locka till sig män (vilket såklart inte är bra, eftersom det är mannen som ska styra det).

Å ena sidan har vi alltså madonnan, som är naturligt söt och fin, och inte behöver göra sig till för att få män att flockas kring henne. Å andra sidan har vi horan som måste dölja sin fulhet med smink och måste kämpa hårt för att attrahera en man.

 

För det andra. Jag blir riktigt arg när män säger sånt här eftersom de tar sig tolkningsföreträde. "Du är så vacker som du är, sluta sminka dig!" säger nån man, och jag vill ropa NEJ, jag är skitful ostylad. Fatta att jag, och jättemånga andra kvinnor, har kämpat sen vi var typ 12 (eller när man nu började sminka sig) med att hitta passande mascara, hur man lägger eyeliner fint, vilka puder som ser bra ut, hur man sminkar sig rätt för sin ansiktstyp och vilka färger man passar bäst i. Jag har lagt ner jävla mycket tid och pengar på det där, och jag vet precis vilka färger jag ska ha och vilka jag ska undvika. Jag vet hurudana mascaraborstar som ger bäst resultat för mig. Och sen kommer du och säger "Skit i allt du har lärt dig. JAG VET BÄST!". Som om det var du som har levt med min kropp i snart 20 år, och provat dig fram med alla möjliga produkter.

Tänk att en man, trots all den erfarenhet jag har, bara i egenskap av man kan omkullkasta allt jag har jobbat mig fram till. Bara för att du är man tror du att ditt ord kommer att väga mer än mina 20 års erfarenheter och att jag nu ska skita i allt jag har lärt mig och bara följa det du säger. (Och så blir det ju ofta, tyvärr. Jävla patriarkat.)

 

Ofta stöter man på mycket sexism, rasism och homofobi (osv) i vardagen. I Sverige (och Finland också, där jag kommer ifrån) har man väl kämpat rätt mycket för att minska på det, men det finns ännu kvar att göra. Ofta handlar det om sånt som man kanske inte tänker på om man inte är insatt. T.ex. skämtar många om könsroller och kvinnors beteenden, och det anses ofta helt okej.

Då kan ju jag känna att det är mitt ansvar att säga ifrån, säga "nej, jag tycker inte att man ska säga så, för att ___ ". Det skulle jag hemskt gärna vilja göra.

 

Men det är jättesvårt. Nu är jag också en människa med ganska lite civilkurage, och dåligt självförtroende. Därför har jag svårt att överlag säga till om jag inte håller med om något. Och extra svårt tycker jag också att det är när jag försöker lära känna nya människor. När man försöker komma närmare någon så är ju inte "jag tycker att du verkar vara en sexistisk idiot" kanske det mest optimala att säga.

Och nu kan man ju fråga sig: vill man verkligen bli vän med en sexistisk idiot? Svaret är nja. Ibland tänker jag att det kan vara riktigt befriande att göra sig av med idioter i ens omgivning. Jag gillar själv tanken på att ha så få män i min omgivning som möjligt, för att jag tror att det gör mig mindre påverkad av patriarkatet.

 

Samtidigt så finns det ju folk man kanske måste, eller bara vill, lära känna. Och det kan bli rätt svårt, för som feminist med lite mer extrema åsikter blir man ju ofta inte särskilt omtyckt. Det är inte så lätt att klicka bra på en första dejt med en man om man sitter och pratar om hur mycket man gillar SCUM-manifestet, liksom. Därför blir det lätt att jag låter lättare sexism vara, utan att reagera så mycket. Jag tänker att det ändå är få människor som faktiskt är onda. De flesta har bara aldrig riktigt reflekterat över vad de säger och tänker, och att det kan upprätthålla skadliga normer. Jag vill se potential hos människor; nästan alla vill ju ändå ha jämställdhet (även om de ofta har svårt att se sin egen del av förtrycket, och kanske inte är lika pepp på att arbeta när de inser att de själva måste ändra på sig).

Med tiden lär man känna och tycka om varandra bättre, och samtidigt pratar man ju kanske om sina egna åsikter. På så sätt tänker jag att jag kan "undervisa" människor i hur jag ser på världen (nu låter jag som en sån där feminist som tror sig sitta på all sanning, och alla som tycker annorlunda har bara inte fattat. Och det är väl ungefär sån jag är...). och det funkar ju kanske bättre än att attackera någon och beskylla hen för sexism. Och då, när man väl känner varandra och vet att en liten meningsskiljaktighet inte kommer att förstöra vänskapen, kan man ju säga till när den andra säger något man inte gillar

 

Men det är såklart jättesvårt. För jag vill ju inte heller sitta och se på, och kanske t.o.m. känna mig tvungen att skratta med när nån drar ett sexistiskt skämt, hur mycket jag än gillar personen ifråga.

Hur gör ni? Hur gör man för att bli omtyckt och samtidigt våga säga vad man tycker?

Jag har funderat en hel del på fenomenet "vita kränkta män" på sistone. Alltså män som, varenda gång det kommer nån typ av samhällskritik, och kritik mot dem som grupp, känner sig tvungna att försvara sig, avfärda kritiken och högt ropa "Jag är inte sån! Jag är snäll! Jag har aldrig våldtagit nån!".

Det är inte bara män som ropar. Kvinnor brukar också vara med och försvara, be en att sluta generalisera o.s.v..

 

Jag tror att det är farligt. Jag tror att det leder mycket till synen att det finns vissa män som är dåliga män och vissa män som är bra. Att det på nåt sätt skulle vara nån slags inbyggd, medfödd grej. "Vissa män är våldtäktsmän och det ska väl inte vi snälla män behöva stå för!?" är det ganska vanligt att man hör.

Jag tycker att det är en ganska sorglig syn, eftersom man då antar att man helt enkelt inte kan göra så mycket åt dom här elaka våldtäktsmännen, dessa omänskliga monster. Dom är bara onda helt enkelt, och vi får göra vårt bästa för att inte råka ut för dem.

 

Jag tror inte på det. Jag tror att det har mycket (kanske allt) med patriarkatet att göra ifall man blir våldtäktsman (eller förtrycker kvinnor på andra sätt). Och alla män är delaktiga i patriarkatet och hjälper till att upprätthålla det om dom inte aktivt kämpar emot det. Det är därför alla behöver ta ansvar för att faktiskt kämpa emot patriarkatet, och mot kvinnoförtryck, för annars är man med och upprätthåller det.

Jag tror det är farligt att hela tiden skylla på dessa onda monster som finns nånstans där ute och våldtar och förtrycker. För om vi fortsätter skylla på dem, så kommer vi aldrig att upptäcka att dessa s.k. "monster" (aka patriarkatet) sitter inuti varenda man vi nånsin möter. Och då kommer vi aldrig åt problemet.

 

Fanny skrev ett väldigt fint inlägg idag om systerskap, och hur feminismen inte ska skuldbelägga någon, eftersom vi alla är färgade av samma förtryck.