Jag läste på Elaines blogg att hon hade fått en del kritik när hon, efter en fest, benämnde en del av gästerna som "Xs fru Y" och liknande.  Även kritiken fick kritik, och någon undrar hur man kan fastna på en sån liten grej som dessa ord.

 

Jag tror att språket är väldigt viktigt. Vårt språk är långt ifrån objektivt, utan är färgat av de normer vi har i samhället. Att vi säger vissa saker på vissa sätt beror på att samhället traditionellt har sett ut på ett visst sätt. Och i förlängningen: genom att fortsätta prata på ett visst sätt reproducerar vi dessa normer. 

 

Jag ser språket som ett viktigt maktmedel för att nå förändring. Det kan ofta vara väldigt små förändringar som kan ge stora konsekvenser. För väldigt många människor är det t.ex. en väldigt stor skillnad på om nån bekant till dig frågar "Har du pojkvän?" eller "Har du partner?". En lesbisk eller bisexuell kvinna som får den första frågan vet genast att det här är en person som hon aktivt måste komma ut inför. Hon vet att den här personen utgår ifrån att hon är heterosexuell och då blir hindret genast större att vara ärlig med sin sexualitet. Om hon får den andra frågan öppnar det upp betydligt mer. Dock kan man ju fortfarande säga "partner" och ändå utgå ifrån "pojkvän". Därför vore kanske det allra bäst att säga "Har du någon pojk- eller flickvän?". Då vet man att personen ifråga faktiskt kan tänka sig att man som kvinna också kan ha en flickvän och steget till att säga "Ja, jag har flickvän" blir väldigt litet i jämförelse. Dock utgår ju denna formulering ifrån ett tvåkönssystem där man är antingen flicka eller pojke. En partner som inte definierar sig som något av dessa inkluderas ju inte i frågan. Då måste man kanske komma på en ännu bättre forumering.

Det kan alltså verka väldigt svårt, det där med språk, men ofta är det nog väldigt lätt.  Väldigt ofta på internet ska man fylla i vilket kön man har. Ofta står det "Kvinna" och "Man" och så får man välja av dem. Genom en så enkel sak som att lägga till en kategori, "Annat", hade man kunnat inkludera, och göra livet lite lättare för många människor. Sen har vi det viktiga, och otroligt hatade, ordet "hen". Hen beskrivs i många fall som en synonym till "hon eller han". Hen är dock betydligt mer än så, eftersom hen inte bara inkluderar kvinnor och män, utan även de som definierar sig utanför dessa könspaket. Därför uppmuntrar jag gärna till att, alla gånger, använda "hen" istället för "han eller hon". 

 

En del ord ska man helt enkelt bara undvika. Om man nu vill vara elak mot andra så kan man ju i alla fall försöka låta bli att kränka dem utifrån den utsatta grupp de tillhör. Kränkningar som baserar sig på att personen är rasifierad, icke-straight, kvinna, trans, har funktionsnedsättning, eller liknande bör alltid undvikas. Vårt samhälle är inte jämställt i vilket fall som helst, men genom att använda vissa ord och uttryck för att trycka ned förtryckta grupper ännu mer, blir det absolut inte mer jämställt. Tvärtom.

Om du absolut ska förolämpa någon är det då bättre att använda ett neutralt ord (om du hittar något). Rövhatt brukar funka bra.

 

En del ord kan verka neutrala. Detta är dock ofta maskulina ord. Tydligt exempel är olika benämningar på yrken, t.ex. lärare, frisör och liknande. Det finns ju kvinnliga motsvarigheter till dessa (lärarinna, frisörska) som ibland används om kvinnliga utövare av yrket. Dock anses kvinnor kunna vara bekväma också med den manliga benämningen. Den är ju "neutral". 
I Sverige heter det sjuksköterska, oavsett om det är en man eller kvinna som utövar yrket. I Finland heter det Sjukskötare, vilket jag tycker är lite tråkigt. Genom att låta "skjuksköterska" bli en benämning på män hjälper det till att neutralisera ordet. Det är egentligen inget problem att det finns "neutrala" benämningar, utan snarare bara bra att man inte könsuppdelar så mycket. Dock är det problematiskt att kvinnor anses kunna vara bekväma med den "neutrala", manliga benämningen, medan männen inte är bekväma med en kvinnlig benämning. Det kan vara bra att fundera på vilka ord man tror är "neutrala", och varför de anses vara just neutrala när de ändå inte är det. 

 

Detta var några exempel på hur vårt samhälle syns i det språk vi använder, och hur vi kan vända på det på olika sätt för att på så sätt förändra samhället. Det kan verka som väldigt små, och obetydliga saker, men för någon annan kan din formulering av något vara avgörande för huruvida hen känner sig bekväm och respekterad. 

 

Jag kom över en sån här sida med "plasikoperationer som gick snett" typ, och tänker ännu en gång på hur det är omöjligt att göra rätt som kvinna.

 

Idealet för hur kvinnor får se ut är otroligt snävt. Det kan vara nåt fel på precis alla kroppsdelar, men det finns också lösningar på det mesta. Att plastikkirurgi finns, och tycks bli allt mer accepterat, tycker jag är väldigt självklart med tanke på de extrema krav vi har på oss.

 

Som feminist tycker jag givetvis att det är problematiskt med plastikkirurgi och olika skönhetsingrepp. Genom att ändra på min kropp till ett mer idealt utseende reproducerar jag ju det idealet vilket bidrar till att andra som inte uppfyller idealet mår sämre. Jag tror att det är viktigt att fundera på vilka val vi gör och vilka normer vi reproducerar. Ska jag följa normen, eller kan jag låta bli och på så sätt hjälpa till att utvidga den? Om jag inte sminkar mig kanske jag kan få t.ex. min syster att inse att man inte måste sminka sig. Samma sak med mer seriösa ingrepp, om jag t.ex. förstorar mina bröst så visar jag ju för min omgivning att stora bröst är något viktigt och fint att ha (och tvärtrom, att det är dåligt att ha små). 

 

Samtidigt lever jag och alla andra i en värld som är extremt utseendefixerad. Jag blir påverkad av människor omkring mig, och det gör att jag också är utseendefixerad och vill ändra på saker hos mig själv. Jag vill se bra ut, för jag har lärt mig att det är viktigt. Så jag sminkar mig ibland, jag färgar håret och vill ha en snygg frisyr. Jag vill vara smal och jag har en del komplex. Ibland går det bättre att skita i det och visa upp min "fulhet", ibland är jag mer osäker och ger efter för normen. Jag har därför full förståelse för att människor väljer att plastikoperera sig. Många mår säkert bättre av det. Även om jag tycker att det är problematiskt så är det inte den enskilda kvinnas fel eller ansvar, utan det är självklart det snäva idealet som är problemet. 

 

Och exakt hur snävt idealet är blir tydligt om man tittar på "artikeln" ovan. För nej, det räcker inte med att dessa kvinnor redan har fixat till sig för att passa. När de väl har gjort det är det "för mycket" eller "för onaturligt". Naturlighet är dessutom ett ideal i sig, vilket syntes tydligt hos en av kommentatorerna som menade att hen (han?) skulle "ta en tjej med naturlig A-kupa framför opererad C-kupa alla gånger". 
Det får mig att undra var gränsen egentligen går? Att vi ska fixa till oss och pyssla om vårt utseende är självklart. Det är tydligt att vi ska vara rakade, vara fräscha och lukta gott, ha god tandhygien, gärna fint svallande hår och jämn hy. Men när övergår det här till "onaturlighet"? Silikonbröst eller ett nosejob är kanske självklart. Men hur är det med att fylla i läpparna? Bleka tänder? Göra olika hudbehandlingar? Tatuera in eyeliner?

 

Med andra ord ska vi vara extremt snygga hela tiden, men vi ska inte göra någon större ansträngning för att uppnå det. En omöjlig ekvation åtminstone för mig.

I och med "våldtäktsdebatten" efter Tallink Siljas uttalande kom jag att tänka på ytterligare hur kvinnor hela tiden dubbelbestraffas.

Många verkar tycka att visst, en våldtäkt är inte kvinnans fel, men nog måste hon ju tänka lite på hur hon beter sig. Någon säger (jag citerar): "Följer du med en person till din eller hans eller hennes hytt är signalen nog stark att det vankas sex. Frivillig sex. Om du inte vill ha det på det sättet, - håll dig då rimligt nykter och bete dig på ett sätt som inte tolkas som en invit till sex." och jag tror tyvärr att det finns många som håller med.

Men jag kanske vill följa med till nån okänd människas hytt och ha sex! Jag vill fortfarande inte bli våldtagen. För det är fortfarande två helt olika saker.

Alltid är det detta "allt eller inget"-tänk. Du är antingen en hora eller en madonna. Antingen håller du dig nykter och säger nej till allt vad umgänge med män heter, eller så följer du med till hans hytt och då får han helt fria händer för du har ju trots allt sagt ja till sex.
Sex är inte något som är på eller av, antingen sex eller inte sex. Det finns väldigt många grader och nyanser. Det kan vara allt från lite kyssande till omslutande sex till oralsex till analsex till sex med olika föremål till vad som helst. Att säga ja till en sak betyder inte att jag har sagt ja till alla hundra miljoner varianter av sex som finns. Att jag kanske gärna går lite avsides och fortsätter hånga med den här främlingen för att se vart det leder betyder inte att jag har samtyckt till att t.ex. bli naken eller penetrerad.

 

Det är det som blir så fel i uttalandet ovan. Att jag har samtyckt till "frivillig sex" säger egentligen ingenting. Jag kanske kan ha samtyckt till själva penetrationen, men så kanske jag inte tycker att det är okej att den andra personen håller i mig så hårt, eller att hen håller på så länge, eller att dörren plötsligt står öppen. Allt som sker efter ett nej är våldtäkt, brukar man väl säga, och om det händer något som jag inte vill och min partner inte respekterar denna önskan så blir det sex som jag inte har samtyckt till. Och alltså ett övergrepp, en våldtäkt.

 

Sen tänker jag också på det här som Sofia Zettermark gästbloggade om hos Lady Dahmer, om hur kvinnor anses ha den sexuella makten. D.v.s. att kvinnor kan välja ganska fritt vem de vill ligga med eftersom män alltid är på g, medan män inte har samma fördel eftersom kvinnor oftast säger nej.

Om man kopplar ihop dessa två aspekter blir det klassisk dubbelbestraffning. "Ni kvinnor vill ju aldrig ha sex! Ni säger ju bara nej när jag kommer med förslag" och så kan man få höra att man är både det ena och det andra för att man inte släpper till. Fast när man väl säger ja, och följer med till den där hytten, då har man själv samtyckt till "frivillig sex" så då får man ta att det kanske händer sånt man inte vill.

 

Jag vågar påstå att väldigt ofta när en kvinna säger nej till sex handlar det om att man är rädd för vad som kan hända om man börjar säga ja. Man vet att det inte går att säga ja till bara vissa saker, så därför är det säkrast att hela tiden säga nej. Samt att om du börjar säga ja till nånting så har du genast förlorat din madonnastämpel, och är nu en hora, och det kommer alltid att vändas emot dig.

Jag har ett litet dilemma som kanske nån kan hjälpa mig med? Det handlar om att agera motstånd vs föra någon annans talan.

 

Det är så att jag ganska ofta stöter på saker som jag uppfattar t.ex. rasistiskt eller transfobiskt. Det kanske förekommer ord som sticker i mina ögon, eller så är det nån som utan att problematisera likställer man med kuk eller liknande. Det kan vara vad som helst.

Jag undrar ofta vad jag ska göra i dessa situationer. Min första instinkt är att säga till. Helt enkelt kommentera det jag tycker är fel, och motivera lite, och sen hoppas att personen ifråga kan ändra texten.
Sen börjar jag fundera, är det verkligen jag som borde göra detta? Jag är vit och cis och blir alltså inte personligen förtryckt av det som skrivs. Hur kan jag vara säker på att det jag läst faktiskt är just rasistiskt/transfobiskt och är det verkligen jag som ska föra berörda personers talan? 

 

En annan idé är alltså att vidarebefodra texten till någon som är rasifierad/trans. Då får den personen avgöra om det finns nåt fel i det som skrivits och också prata för sig själv. 
Fast samtidigt känner jag att jag kanske inte vill trycka upp rasism eller transfobi i ansiktet på någon hela tiden. Många är väldigt utsatta som det är, utan att behöva se allt som pågår. Jag vet ju med mig själv att jag ibland vill undvika vissa bloggar eller liknande, för att jag inte kommer att klara av det förtrycket just då. 

 

Då gäller det ju också att man kanske känner någon väl som man kan göra detta med. Och just nu känner jag nästan inga rasifierade eller transpersoner (ärligt så känner jag typ ingen. Jag har kanske tre vänner).
Och för att ytterligare ta med en faktor så kan jag också, ifall jag tillhör en minoritet, ibland tycka att det är skönt att också se att folk ur majoriteten faktiskt står på min sida (även om det inte alltid blir hundra procent rätt). 

 

För tillfället löser jag ibland detta med att visserligen själv kommentera, men att också bifoga en länk till t.ex. ett blogginlägg där en berörd person pratar om just det som jag skriver om. Alltså, om jag t.ex. ser någon använda n-ordet så kan jag skriva att personen ifråga inte borde säga så, och sen länka till ett blogginlägg där en rasifierad person motiverar varför det ordet är kränkande.

 

Hur gör ni när ni stöter på förtryck, när ni har en privilegierad position? Hur tycker ni, om ni är den utsatta, att en mer privilegierad person ska göra?

Det känns som om det har hänt så mycket jobbigt på sistone att jag har svårt att hitta kraft. Det är SD, våldtäkter, homohat, genusmotstånd och jag vet inte hur man ska orka. Speciellt när jag i många fall inte ens har nån möjlighet att påverka. Ibland finns det kommentarsfält jag kan skriva och debattera i, men ibland går det inte ens att göra en sån liten sak. 

 

Jag har alltid varit en sån som älskat att bli störd. Jag har gnidit händerna när jag känt av debatt i luften och jag har till och med googlat vanliga motargument till saker jag starkt tror på för att få känna den där irritationen i huvudet. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske det bara finns en tillfredsställelse i att kunna konstatera att andra är idioter.

Det här har givetvis också varit positiv såtillvida att jag har lärt mig mycket om vilka argument som finns (då går det att förbereda sig med ytterligare motargument). 

Men nu börjar det bli för mycket på nåt sätt. Jag känner inte samma tillfredsställelse. Snarare känner jag bara trötthet. Ska det aldrig bli nån ändring? Går det till och med bakåt?

Jag känner ett stort behov av typ ett peppande feministiskt gäng som jag kan träffa och bara prata med, utan att behöva gå igenom det där med genus, patriarkatet osv om och om igen. Men tyvärr växer inte feminister på träd, och speciellt inte nu när jag bestämde mig för att flytta från Stockholm och tillbaka till den lilla finlandssvenska by jag kommer ifrån.

 

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här och återfå nån slags glöd, men jag kan väl åtminstone påminna mig om att jag i alla fall är en del av ett motstånd. Jag gör kanske inte så mycket revolutionerande, men jag följer inte heller med som en död fisk. Även om det är litet så är det något, och i nån mån kan även det bidra till en liten förändring.

Jag läste någon artikel om kvotering och lite kommentarer till denna nyhet, och slogs av samma gamla argument som många gånger tidigare. "Man ska väljas utgående från kompetens, inte kön". Kort så.

 

Det låter ju fint, och jag kan väl hålla med på nåt plan. Fast jag hatar när kvoteringsfrågan reduceras till detta. Jag tycker att det finns så många fler aspekter att prata om när det gäller vem som har makt, och hur man kan ändra den fördelningen.

 

När vi tänker på "en bra beslutsfattare" eller "en bra maktinnehavare" tänker vi automatiskt på vissa egenskaper. Jag tänker på en rak, något kall men rättvis person. Någon med pondus, som man är lite rädd för men som klart och tydligt kan säga sin åsikt utan att tveka eller gå in på sidospår för mycket. Säkert har vi alla något olika definitioner, men jag gissar att det ändå är ganska lika.

 

De saker som jag räknade upp är typiskt manliga egenskaper. Det är just förmågan att vara rak och tydlig, och ofta ganska hänsynslös och icke-känslosam som uppskattas hos en bra maktinnehavare, och det är också liknande egenskaper som män traditionellt anses ha. Kvinnor är däremot varma och snälla, känslosamma, osäkra och har dåligt självförtroende. Vi anses p.g.a. dessa egenskaper inte vara lika bra som chefer, ledare eller maktinnehavare som män. Undantaget är om vi anammar de manliga egenskaperna, och t.ex. blir bättre på att hävda oss själva, ta plats och utstråla pondus.

 

Jag tror alltså att vår definition av kompetens till stor del hör ihop med typiskt manliga egenskaper, och det beror säkert mycket på att det är just män som sitter (och alltid har suttit) på en så stor del av makten. När vi funderar på vem som är en kompetent maktinnehavare eller beslutsfattare så kommer vi fram till egenskaper som är typiskt manliga, eftersom det nästan bara är män som har haft makt. Vi har aldrig sett mer typiskt kvinnliga egenskaper hos maktinnehavare.
Därför tycker jag att uttrycket "kompetens, inte kön, ska avgöra" är problematiskt. Vem som anses kompetent är inget objektivt, utan har till stor del med kön att göra. Om vi nästan bara har sett manliga maktinnehavare kommer ju vår syn på "kompetent maktinnehavare" att utgå ifrån typiskt manliga egenskaper, och därför kommer män också i fortsättningen att gynnas av ett urval baserat på "kompetens" i dess nuvarande definition. 

 

Jag tror att det hade varit bra att ifrågasätta vår syn på kompetens. Är det t.ex. alltid bra att en beslutsfattare är väldigt säker på sig själv och har pondus, eller kan det vara bättre med lite tvekan och osäkerhet ibland för att få fram fler sidor av samma problem, eller få med fler i beslutsprocessen som idag inte vågar komma till tals? Säkert är många av de typiskt manliga egenskaperna, de som idag definierar kompetens, i många fall bra, men jag tror också att det går att utvidga "chefsrollen" så att även en del typiskt kvinnliga egenskaper, och således också kvinnor, passar in i den och därmed anses kompetenta att inneha makt.

 

Som jag sa i början är det en komplex fråga, som måste ses ur många synvinklar. Detta är bara en; dock är det en synvinkel som jag tycker ofta missas, och jag önskar att man hade talat mer om det!