Om att sluta låta män ge mig mitt värde

Jag har aldrig varit populär bland killar. Jag har alltid varit ful, konstig, äcklig och lite för blyg och avvisande för att någon ska våga ta kontakt. Jag har alltså levt mina 20,5 år som singel (med några få, oseriösa, undantag).
 
Jag har alltid tyckt att det här är jobbigt och pinsamt. Jag tycker det fortfarande. Om flera av mina vänner blir tafsade på på krogen kan jag bli avundssjuk för att jag aldrig blir tafsad på. Mitt värde just då sitter i hur knullbar jag är i mäns ögon. Hur oattraktiva dessa män än må vara, och hur lite jag faktiskt skulle vilja t.ex. ha sex med dem.
 
Men på sistone har en annan känsla börjat infinna sig.
Jag läser feministiska bloggar, och får reda på hur förtryck kan se ut på så många olika sätt. Fanny skriver mycket om just förtryck i relationer. Jag hör vänner berätta om saker män gör mot dem. Jag läser och hör om hur män går över gränser, har sex utan samtycke, vägrar förstå att nej betyder nej, fortsätter tjata om och om igen, vägrar förstå grundläggande saker i hur relationer fungerar osv osv osv.. Det tar aldrig slut.
 
För första gången i mitt liv har jag börjat känna lättnad.  Ja, självklart har jag, som kvinna i ett patriarkat, också råkat ut för min beskärda del av förtryck. Män förtrycker även utanför sexuella- och kärleksrelationer .
Men som "forever alone"-singel har jag nog sluppit en stor del förtryck. Det finns så många saker som jag aldrig har råkat ut för. Jag läser bloggar, och lyssnar på mina vänner, och känner sorg över vad män gör mot mina systrar, men samtidigt känner jag tacksamhet över att jag själv aldrig behövt bli utsatt. Tack gud, att jag aldrig varit snygg och populär. Vem hade jag då varit? Hur mycket hade jag inte då råkat ut för?
 
Visst har jag fortfarande tendenser att låta män bestämma mitt värde. Det är svårt att komma ifrån när samhället hela tiden säger att det är så. Men för första gången i mitt liv kan jag nu se lite bortom det, och söka mitt värde någon annanstans.
Och jag kan känna mig glad och tacksam över att män aldrig har värderat mig speciellt högt. Deras godkännande hade ändå bara förstört mig.

  Medglädje och drömmen om tvåsamhet

För ett par månader sen var jag på en temakväll med en rad föreläsningar. Temat var "Annat sex", och det handlade om lite HTB, poly, bdsm och så. En sak jag lärde mig där, och som jag vill dela med mig av, var ordet medglädje
 
Ordet kom upp i samband med poly. Man berättade om en undersökning som gjorts där personer som levde i nåt slags polyförhållande (allt från öppet förhållande till ömsesidigt förhållande mellan tre eller fler personer och en massa varianter på det) hade fått svara på frågor om hur de själva och omgivningen uppfattade detta. En av frågorna handlade om svartsjuka, och det var i det sammanhanget medglädje dök upp. Medglädje kan alltså ses som en motsats till svartsjuka. D.v.s. man känner glädje när någon man tycker om kan ha det bra med någon annan än en själv.
 
Det här var en väldigt ny tanke för mig. Jag tror nämligen att tvåsamhetsnormen är en av de normer som har påverkat mig mest. Jag har visserligen börjat förhålla mig kritiskt till den, och tänker mig att tvåsamhet leder till bl.a. många fällor när det gäller jämställdhet. Det blir lätt att fastna i könsroller, och även lätt för den ena att sätta sig över den andra eftersom dessa relationer ofta anses väldigt privata.
Trots detta drömmer jag om ett liv i tvåsamhet. Ett liv där jag har hittat "the one" (eller snarare att jag är nåns "the one"). Jag vill helt enkelt vara den viktigaste personen i någons liv, för det hade helt enkelt varit den ultimata bekräftelsen för mig.
 
Jag försöker dock ändra på mig själv, främst för att jag märker att detta får mig att må dåligt. Det får mig att konstant mäta mig med andra ("Varför skulle någon tycka att en sån som jag är den viktigaste?"), känna svartsjuka (både när det gäller kärleksrelationer och vänskapsrelationer, och till och med blivande såna (typ "jaha, självklart sätter den där väldigt attraktiva människan sig bredvid någon annan i bussen, och inte bredvid mig..")) och uppleva mig ensam, som om jag alltid saknar något, trots att jag kan ha väldigt många nära vänner.
Jag tror att jag hade mått bättre av att helt enkelt kunna nöja mig med att vara på delad plats på viktighetsskalan.
 
Där tror jag att medglädje hade kunnat vara ett bra verktyg. Jag har redan tillämpat det i viss mån. D.v.s. när jag känner mig svartsjuk (det är ganska ofta. T.ex. när en vän har pratat om något viktigt med någon annan innan hen säger det till mig. Eller när någon jag känner i min klass går och sätter sig bredvid någon annan i föreläsningssalen. osv...) så försöker jag vända den känslan till medglädje. 
Jag tänker "så roligt att den här personen jag tycker så mycket om verkar ha så kul (med någon annan än mig)". Jag tror väl att efter ett visst antal gånger så ska den känslan komma automatiskt.
 
Jag tvivlar på att jag, åtminstone inom den närmsta framtiden, kommer att kunna bli av med den här drömmen om tvåsamhet. Men åtminstone kan jag göra mitt bästa för att fortsätta drömma på ett så smärtfritt sätt som möjligt.

  Lite om att inte kunna fly ifrån sig själv

Har precis beställt flygbiljett hem. 8 november, en fredag, kommer jag att åka och sen kommer jag tillbaka på söndagen. Jag ska hem och fira min mamma som fyller 50. Det känns faktiskt riktigt bra. Jag längtar faktiskt efter att få komma hem lite. 

Folk (typ mamma) frågar om jag längtar hem. Mitt svar är nej. Jag längtar inte hem. Jag skulle absolut inte vilja stanna kvar där. Dels för att jag inte vet vad jag skulle stanna för, och även om jag hade något där så skulle jag ändå vilja komma iväg och se något nytt.

Å andra sidan, om någon frågar om jag trivs här blir mitt svar nja. Jovisst, jag gillar Stockholm, det gör jag verkligen. Men det blir så tydligt att hur mycket man än ändrar, hur långt man än flyttar, så finns det vissa saker man inte riktigt kan komma bort från. Hur mycket jag än tänkte att jag skulle flytta bort och "leva livet" (vad nu det innebär) så finns gamla jag fortfarande kvar. Jag mår fortfarande dåligt, känner mig ensam, har svårt att se nån mening med allt. Att flytta har inte ändrat på det. 
Jag har väl insett att det inte funkar att tro att olösta problem ska ordna sig automatiskt. Sen måste jag bara förstå det i praktiken också.

RSS 2.0