Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt rädd för att vara äcklig. Och det är också en egenskap jag föraktar hos andra, men som ändå gör mig glad. Jag kan le lite hånfullt för mig själv när jag märker att nån har på sig samma kläder som förra veckan, eller inte har tvättat håret på ett tag. (Otroligt ful egenskap, jag vet.)

Jag tror det beror på att jag själv alltid har känt mig äcklig. Några gånger har jag blivit anklagad för att  vara äcklig och det har satt djupa spår i mig. T.ex. den där gången när mina vänner tyckte att "eeew, hur kan du blanda flingor och juice?". Jag tyckte att det var gott, men sen dess har jag aldrig gjort det.

För att inte prata om hur mycket mina lungproblem har bidragit till att jag känt mig äcklig. Slemhosta är inte trevligt och tändande direkt.

 

Och jag tänker att det är det det handlar om. Man kan vara ful, utan att ändå vara avtändande. Men att vara äcklig är det värsta man kan vara. Då är man inte knullbar. En ful tjej kan man ta bakifrån, men är man äcklig så går kanske inte ens det. Och om man inte är knullbar har man inget värde som kvinna i det här samhället.

 

Jag försöker att återta och acceptera min äcklighet. Inte så att jag gör mig äcklig med flit; de flesta "äckliga" saker är ju ofta vanliga kroppsfunktioner. Håriga ben är äckligt, en krånglande mage är äckligt, mens är äckligt, slem är äckligt, hudproblem är äckligt...

Men bara acceptera att de där delarna finns där ibland, och de kanske ses som äckliga av människor omkring, och det är kanske så många som tänder på mig just då. Men jag behöver inte vara knullbar hela tiden, mitt värde sitter inte där.

Jag har märkt av något riktigt roligt på sistone. Det är att jag har blivit vuxnare, och verkligen fått en analys jämfört med tidigare.

 

Det händer alltid då och då att man sitter på nåt litet släktkalas och så kommer det upp nån aktuell politisk fråga eller jämställdhetsdebatt. Nu senast var det om det här med att Pippi har rensats på en del rasistiskt innehåll. Och när jag väl fick frågan vad jag tyckte märkte jag hur orden liksom bara rann ur mig. Jag behövde knappt tänka efter, för det var saker som jag redan formulerat i mitt huvud hundra gånger.

 

Jag tänkte på hur många gånger jag egentligen bara har suttit där och lyssnat och känt mig arg och ledsen, men inte sagt nånting. Som när min pappa och min morfar för kanske 3-4 år sen diskuterade homosexualitet på en väldigt *ehrm* mogen nivå, och jag gick från bordet och låste in mig på toaletten.

En del av mina släktingar har varit aktiva inom just (kommunal)politik väldigt länge vilket har gjort att jag alltid har tänkt att "Hen vet nog bäst", oavsett fråga. Sen har jag märkt att männen överlag har en tendens att ta över, diskutera (tycker jag nu) ganska irrelevanta saker som inte ens rör dem.

Som kvinna, ung och överlag väldigt tystlåten har jag alltid känt mig underlägsen. Jag har tänkt att mina tankar inte är lika mycket värda som de andras, och att det är lika bra att jag inte ger mig in i nån debatt som jag ändå inte kan sköta ordentligt.

 

Men nu, några år senare märkte jag plötsligt hur jag faktiskt känner mig säker. Jag har en grund att stå på, min analys. Jag har funderat på olika frågor flera gånger, ur olika synvinklar. Jag har fakta för att backa upp mina påståenden. Jag känner till motargument och vet hur jag ska bedöma dem. Och framför allt så har jag lärt mig att de andra inte vet bättre bara för att de råkar vara äldre, eller män.

Det där med att bubbla över av frustration för att jag känner mig så liten och dum, men samtidigt arg utan att kunna förklara varför; det finns inte kvar. Nu vet jag att jag, i jämförelse med de andra, är "experten", och att jag kan hantera det. Jag vet att jag har kunskap, och jag vet att jag kan ta ner alla deras argument om jag vill och får chansen.

 

I slutändan ger jag mig ändå inte in i så många debatter. Ofta får jag inte möjlighet, och så känns det inte alltid värt att "förstöra stämingen" för det. Men det gör mig enormt nöjd att veta att jag faktiskt kan om det skulle komma till det. 

Det här är något väldigt värdefullt som feminismen gett mig. Att ha en grundläggande analys att stå på, och en tro på att jag, trots att jag är en ung oerfaren kvinna, har något att komma med. 

 

Jag har tänkt mycket på mitt liv och min framtid på sistone.

Jag har insett så mycket det senaste året, vad gäller hur samhället ser ut och vilka normer och krav jag påverkas av. Jag har helt enkelt insett att det inte behöver vara på ett visst sätt, och att en del saker kan vara rentav skadliga för mig, och jag försöker hitta alternativ som passar just mig.

 

Jag funderar självklart mycket på yrkesval. Att jag ska bli läkare har varit "självklart" länge, och jag gick klart en termin på läkarprogrammet innan jag slutade (eller tog studieuppehåll, jag har kvar min plats). Jag har tänkt att ett jobb som läkare skulle erbjuda mig en stabil ekonomi, en känsla av att ha ett meningsfullt jobb och självklart en viss status. Jag har inte gett upp det här yrket ännu, men jag funderar i alla fall mycket på alternativ.

Jag har nyligen börjat studera japanska spåket och kulturen (Japanologi), vilket ur ett jobbperspektiv är ganska värdelöst (åtminstone i sig självt). Men jag trivs än så länge jättebra på min utbildning, så jag tänker nog fortsätta tills jag vet närmare vad jag vill göra.

 

Jag har också tänkt mycket på relationer, vilket är oundvikligt eftersom det känns som om det redan finns en modell som alla förväntar sig att en ska följa. Många av mina vänner verkar redan ha "stadgat sig", och själv känner jag mig så långt ifrån det där som man bara kan vara. Och ärligt tror jag inte att jag vill ha det heller. Jag vet dock att jag inte heller vill vara och bo ensam i hela mitt liv. 

 

Sen funderar jag också mycket på t.ex. min konsumtion, hur/var jag vill bo och liknande. Men det är nog främst yrkes- och relationsaspekten som jag funderar mest på.

Man kan alltså säga att de drömmar och mål jag har haft ur en normativ synvinkel har börjat kännas ointressanta och nu har jag helt enkelt inga drömmar kvar. Jag vill hitta nya drömmar, som inte nödvändigtvis följer normen. Jag vet bara inte vad de skulle vara. Jag vet ju inte riktigt vilka alternativ som skulle kunna finnas.

Därför undrar jag nu vilka drömmar ni, som nu tittar in hit ibland, har. Hur vill ni leva era liv, trots att samhällets normer säger något annat? Alla funderingar kring hur ni ordnar eller vill ordna era liv är välkomna. 

Jag tänker lite på det här med personliga val, konsumentmakt och eget ansvar.

Ofta försöker man få vissa val att verka så enkla. "Alla kan köpa ekologisk mat", har jag hört mågna gånger. Eller så kan alla åtminstone köpa rättvisemärkta bananer.

 

Förutom att det inte direkt är sant (även om det kanske inom vissa medelklasskretsar nog är det), så är det inte riktigt så enkelt.

 

Jag ska ta mig själv som exempel: För mig går det mer pengar till mat för mig nu än vad det gjorde för ca ett år sen. Jag har inte börjat köpa "bättre" och mer etisk mat, där gör jag likadant som tidigare.

Tidigare köpte jag dock mer onyttig mat, mer godis och choklad, och resten var mest billiga frukter och liknande. Nu köper jag mycket mindre godsaker, och planerar så att jag ska ha ordentliga måltider hela veckan, vilket innebär att det överlag blir mer mat. Och det blir dyrare, men jag äter också bättre. Jag äter faktiskt vettig mat varje dag, till skillnad från tidigare då jag höll mig levande på att småäta onyttiga saker hela dagarna. 

 

Jag tycker att det som min mat kostar nu är en helt okej kostnad, med tanke på att jag får en bättre hälsa ut av det.

 

Låt oss säga att jag skulle börja köpa allt ekologiskt. Då skulle mina matkostnader igen skjuta i höjden. Det skulle bli för dyrt, helt enkelt. Visst går det att få ner sina kostnader ordentligt här genom att planera bra, handla enligt säsong och specialpriser och liknande, men det funkar inte riktigt så enkelt.

Jag har äntligen hittat ett antal rätter jag gillar och är sugen på att äta, och jag vet att om jag börjar äta mat som jag egentligen inte vill ha så kommer jag snabbt att gå tillbaka till mina onyttiga vanor. Visst går det säkert att lära sig nya recept osv, men det är en ganska lång och tråkig (och säkert dyr!) process som jag, som är väldigt ointresserad av matlagning, inte vill hålla på med.

 

Så ja, visst kan väl "alla" köpa ekologiskt, men för att kunna göra det utan att lägga ut en massa extra pengar så krävs det väldigt mycket tid, planering, kunskap och intresse.

För mig är det helt okej att människor som har det intresset håller på med det. Det är ju skitbra att folk äter bättre mat, och att det blir allt vanligare och kunskapen om vad som är bra mat blir större. Men det går inte bara att utgå ifrån att alla ska ha samma möjlighet att hålla på med den omställningen (som det ju faktiskt är).

 

Och nej, det är ju inte som att jag vill att vi ska hålla på och äta dålig och oetiskt producerad mat. Jag tycker att det är sjukt att det överhuvudtaget finns mat som är oetiskt producerad. Men det ska inte vara på enskilda människors ansvar att åtgärda detta (särskilt eftersom det vanligen innebär att den som har minst ska bidra med mest).

Det var ett tag sen sist. Igen.
Men jag tänkte skriva lite om det här med hur homofober ofta anklagas för att själva vara homosexuella, och varför jag inte tycker att det är särskilt bra.

 

Som sagt så är det ganska vanligt, (kanske vanligare förr, men förekommer fortfarande nu som då) att man får höra att de som som uttrycker homofobi bara själva är osäkra på sin sexualitet, och egentligen själva är gay men inte kan hantera det på nåt annat sätt än att säga elaka saker.

 

Jag är ingen psykolog så jag vet inte hur vanligt det faktiskt är att sånt händer på riktigt, eller hur troligt det är att det är så. Men även om det var så tycker jag inte att det är speciellt bra att använda det som nåt slags argument.
Av flera orsaker (som jag ska ta upp nu, i punktform för att jag älskar att göra listor).

1. För det första tycker jag att människor själva ska få fundera över sin sexualitet i egen takt, och själva bestämma över om de vill komma ut eller inte. Att bli ofrivilligt "outad" är inte speciellt roligt, och det är inget som ens homofober ska behöva vara med om. För även om det nu faktiskt var så att personen ifråga var homosexuell så är det ändå inget som någon annan bör ropa ut. 

Visst kan man spekulera i andra människors sexualitet, men att konfrontera dem med anklagelser och "bevis" är inte speciellt schysst. Speciellt inte om man fortsätter hävda något trots att personen nekat.
Låt människor komma fram till sin sexualitet på egen hand, och outa ingen om du inte vet att det är helt okej att göra det.

 

 2. Att anklaga en homofob för att vara gay är dessutom inget en direkt gör för att vara snäll eller liknande. Jag tror inte att man säger att "Det är nog bara du som själv är bög" för att man på allvar tror det. Orsaken till att man gör det är ju för att håna, trycka ner, sätta på plats. Man vet att personen ifråga ogillar homosexualitet, så man använder just det för att vara elak. 
Problemet är ganska ovbious. "Homosexuell" bör inte vara något kränkande, något som man säger för att håna någon. Sexualitet ska inte användas som ett skällsord. Även om man inte själv tycker att homosexualitet är något dåligt, reproducerar den här typen av kommentar synen på homosexualitet som just något dåligt som man inte vill vara.

 

3. En tredje grej är att man, genom att avfärda homohat som ett uttryck för dålig självkänsla (eller vad det nu är man menar), förringar den homofobi som finns. "Du säger bara såhär för att du själv är homosexuell, och bara inte vågar stå för det". På det sättet får man all homofobi i samhället att handla om enskilda personers självkänsla, vilket inte alls är en bra bild av verkligheten. Homofobi bör tas på allvar, för människor påverkar till stor del av den. Den ska inte skrattas bort eller avfärdas som osäkerhet. 

 

Det är Pride i Jakobstad imorgon. Min första, och jag är jätteförväntansfull. Jag har laddat upp hela veckan med att se på homofilmer, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om de filmer jag sett. Det blir lite tips på hbtq-film alltså!

 

 

 

Denna har jag sett tidigare. Den handlar om en lesbisk tjej som blir skickad till ett "läger" för ungdomar som ska bli straighta. Filmen känns väldigt överdriven. Bl.a. ser man både lesbiska och bögiga stereotyper, och på det här lägret är man väldigt noga med att betona könsroller. Flickorna har t.ex. på sig enbart rosa, och pojkarna enbart blått, och sen får de lära sig att typ städa respektive hugga ved.

Det är en ganska lättsam film, och till och med rolig då allt känns så överdrivet. Trots det väldigt allvarliga temat: att ungdomar blir tvingade av sina föräldrar att "bli hetero", och till och med hotas bli utslängda om de inte lyckas.

 

 

Det här är en japansk film. Jag kände igen en av huvudpersonerna och var tvungen att se den! En kvinna bestämmer sig för att hon vill ha barn, och vill att pappan till barnet ska vara en av huvudpersonerna, som dock är i en relation med en annan man. Filmen kretsar mycket kring huruvida homosexuella kan skapa familj eller om man automatiskt väljer bort det i och med att man lever ut sin homosexualitet. En del riktigt gulliga scener, och överlag en helt okej film.

 

 

 

Love of Siam är en thailändsk film, och denna kan jag verkligen rekommendera! Det handlar om två pojkar, Tong och Mew, som växer upp som grannar. Tongs syster försvinner plötsligt, och då flyttar resten av familjen bort. Senare, som tonåringar, träffas pojkarna pånytt och inser snart att de älskar varandra. Tongs mamma förbjuder dem från att träffas. Dessutom tar filmen upp hur Tongs pappa blivit alkoholist sen systern i familjen försvann, och hur de hyr in en person som liknar henne väldigt mycket för att lura pappan att hon kommit tillbaka, och få honom att sluta dricka.

Jag gillade den här filmen väldigt mycket. Förutom att hela relationen mellan Tong och Mew är otroligt gullig (och filmen är sevärd bara därför), vävs olika teman (t.ex. saknad efter någon du inte vet om du ska få se mer, eller rädsla för att älska någon pga smärtan i att eventuellt förlora dem) väldigt bra ihop. Verkligen, se den här!

 

 

 

 

En svensk film! Partiledaren för Folkpartiet förälskar sig i en socialdemokrat. De börjar träffas, men är rädda för att deras affär ska komma ut till allmänheten. I slutändan blir det att välja mellan kärlek och politisk karriär.

En massa politisk humor och i övrigt underhållande film. Enkel att se!

 

 

 

Yes, det var de filmerna jag sett denna vecka! Ovanligt många bögfilmer... Hur som helst hoppas jag att nån tycker att någon av de här filmerna låter lite intressanta!

 

Nu ska jag sova, för att sen dra iväg på pride! 

Råkade hitta en artikel där det skrivs att Helsingforspolisen menar att upp till två tredjedelar av årets våldtäktsanmälningar skulle vara ogrundade.

 

Att polisen avfärdar en så stor del av anmälningarna som "ogrundade" låter helt förfärligt, och får mig att känna mig väldigt utsatt.

I mina ögon säger det mer om polisen än om kvinnor som anmäler. Antagligen har polisen en hel annan definition på våldtäkt än jag har. Om vi ens skulle låtsas att de tog våldtäkter i berusat tillstånd, inom äktenskap, av "snälla killar" osv.. på allvar (d.v.s. sånt som är olagligt men ändå tycks fungera som förmildrande omständigheter) skulle säkert andelen (enligt dem) "ogrundade" anmälningar minska. Och då skulle jag ytterligare vilja skärpa till det genom att mena att tjatsex, inte ett klart ja, att partner bara ligger still utan att ta initiativ och liknande också borde räknas som någon slags våldtäkt. Fast det är väl ganska svårt att lagstifta om...

 

Om vi nu ändå låtsas att det faktiskt är många tjejer som falskanmäler, vad beror det på?
Många tar upp det här man t.ex. har varit ute och festat, vaknar upp hos någon annan, ångrar sig och skäms och därefter anmäler. 

Förutom att jag har väldigt svårt att tro att man verkligen skulle anmäla, om det inte verkligen har hänt något väldigt obehagligt under natten, så pekar det här väldigt tydligt på ett problem: Hur kvinnor slampstämplas om de t.ex. har ett one night stand. Tänk på det ett tag. Kvinnor anmäler för att det i detta fall är det enda sättet att slippa undan att bli sedd som en slampa för att man hamnat i säng med nån. Visst är det väl skittråkigt för killen att bli felaktigt anklagad, men är det inte ett mycket större problem att kvinnor klassas som slampor och är så rädda för det att de till och med falskanmäler ett brott?

 

Flera andra s.k. orsaker till falskanmälningar går ut på lite samma grej. Det handlar om att på nåt sätt komma undan patriarkalt förtryck. Mycket är det just det här att inte bli sedd som slampa. Ibland kan det vara att det har skett en otrohet, och då behöver man skydda sin pojkväns heder genom att säga att det var våldtäkt. Kanske går det också att "ge igen" och efter ett uppbrott anklaga exet för våldtäkt. Man tänker väl att en anmälan ändå inte kommer att tas på allvar, och att personen ifråga inte kommer att utsättas för några konsekvenser (trots allt är det ju så det oftast ser ut, även i fall där våldtäkten faktiskt ägt rum).

Jag menar inte att det är speciellt bra eller snällt att falskanmäla, men bara att det ibland kan bero på att vårt samhälle ser ut på ett visst sätt. Och att lösningen då inte är att misstro alla som anmäler våldtäkt (gud, så mycket man gör det redan!) utan att förändra på samhället. Vi kan väl helt enkelt se till att det inte ses som så "slampigt" att gå hem med någon för ett one night stand.

 

Jag tror inte det minsta på att det skulle vara någon väldigt stor del av kvinnor som falskanmäler. Man brukar prata om att det är ungefär samma andel som vid andra brott, d.v.s inte en speciellt betydande andel.

Men även om det nu ska se det som ett problem, så tycker jag att ett betydligt större problem vi har är att en så stor del aldig anmäler våldtäkter, och blir trodda när de gör det.

Kanske det är där vi borde lägga krutet? Istället för att anklaga den lilla procenten tjejer som falskanmäler.

 

Varför är det alltid så mycket mer synd om den lilla andelen män som blir "falskanklagade", än om den enorma andel kvinnor som blir brutalt våldtagna, sedan får kränkande frågor, blir misstrodda och trots bevis inte får upprättelse? 

Yllestrumpa skriver om det här med ickehetero-personer som inte vill ha en könsneutral äktenskapslag (som är väldigt på tapeten i Finland just nu). 

 

Jag är själv för en könsneutral äktenskapslag. Dock tycker jag att vissa saker som kommer upp i debatter kan vara ganska problematiska. Jag ska ta upp några argument för att samkönade par ska få gifta sig, och förklara varför jag inte gillar dem:

 

Ofta kommer det i debatter upp fina kärlekshistorier. Nån kanske berättar om sin farbror och hans pojkvän, som har varit tillsammans i 15 år, har en hund, och bor i en villa. De lever helt vanliga svenssonliv, går till jobbet som alla andra, bjuder över vänner på middag och har ett tryggt och stabilt liv. De är dessutom som gjorda för varandra, löser alltid de små problem de har i sin relation och är förutom partners bästa vänner. Den enda skillnaden mellan dem och andra likadana, vanliga och fullständigt normala par är att de inte får gifta sig eftersom de båda är män. Argumentet är alltså att eftersom både den samkönade och den olikkönade relationer ser likadan ut bör partners av samma kön ha samma rätt att gifta sig som olikkönade.

Förutom att det här, antar jag, är en något skev och romantiserad bild av hur relationer generellt ser ut, är det också problematiskt att samkönade relationer antas vara precis likadan som olikkönade. En person i en samkönad relation förväntas gå till jobbet och utföra sina sysslor som vem som helst, och den absolut enda skillnaden mellan hen och vem som helst är att hen har en partner av samma kön. Det blir ett budskap till ickeheteropersoner: Ni bör uppföra er som om ni vore hetero! Det innebär att inte göra någon grej av sin läggning (i praktiken knappt prata om sin partner nånsin, aldrig visa sin kärlek offentligt osv..) Du ska hela tiden verka hetero, du ska hela tiden vara "det perfekta tråkiga paret". Och faktum är att det ofta är mycket svårare som ickehetero att vara det, eftersom minsta lilla grej (t.ex. en regnbågsmugg, eller ett foto av dig och din partner på skrivbordet) kan tolkas som att du skyltar med din läggning och olikhet.

 

 

En del brukar nämna Britney Spears 55 timmar långa äktenskap som ett argument för en könsneutral äktenskapslag. Detta är ett svar på motståndarnas argument att äktenskapet är heligt, och därför inte ska "smutsas ner" av samkönade par. Argumentet är att många olikkönade par "smutsar ner" äktenskapet, medan många samkönade par inte skulle göra det, och att det därför är orättvist att samkönade par inte få gifta sig.

 

Själv hör jag till de som ser på äktenskap främst som en juridisk säkerhet, som dock ofta inleds med en rolig traditionell fest (bröllop). Jag tycker alltså inte att det är något man kan "smutsa ner" eller något man ens borde hålla heligt. Ingen bör ha en skyldighet att hålla äktenskapet heligt, eller stanna i en dålig eller rentav destruktiv relation. Därför borde ingen se ner på Britney och hennes avslutade äktenskap. Och ingen borde kräva eller förvänta sig att ett samkönat par ska vara bättre på att hålla äktenskapet heligt och rent.
Det här argumentet leder till att ickehetero-personer känner sig tvungna att "bevisa" att de klarar av äktenskap ifall det blir lagligt. Det gör också att de får ta mer skit ifall äktenskapet inte fungerar. 

 

 

Ibland menar man att motståndarna är alltför fokuserade på vad personer har mellan benen. Man frågar kanske retoriskt att "vad skulle det spela för roll vilket könsorgan min partner har?". Argumentet är att samkönade och olikkönade relationer är likadana och att det enda som skiljer dem åt är upplägget av könsdelar (och alltså borde det inte spela någon roll om samkönade par får gifta sig eller inte).

 

Det här är att reducera homosexualitet till en icke-fråga. Om man tror att det enda som skiljer sig åt i en homosexuells och en heterosexuells person är könsorganet hos den man ligger med har man nog väldigt fel. 
Kanske finns det några fall, men oftast så är homosexualitet (eller annan ickehetero-sexualitet) en betydande del i ens liv och identitet. Många funderar mycket på sin homosexualitet, tänker på hur man ska komma ut (man ställs nämligen för "komma ut"-dilemman konstant, inte bara en gång), undrar i vilka situationer det är att okej att göra vad osv.. Många är också aktiva inom hbtq-aktivism, går regelbundet på gayklubbar, besöker pride, träffar andra ickehetero-personer för att utbyta erfarenheter eller slippa heteronormen för ett tag... Det handlar om väldigt mycket mer än bara könet på den man ligger med, och bör alltså inte reduceras till det.
Plus att man med inställningen att homosexualitet inte är någon big deal lätt missar mycket av det fötryck som ickehetero-personer utsätts för, eller som man själv utövar.
För att inte prata om att könsorgan =/= kön.

 

 

Fyll gärna på om ni kommer på fler problematiska argument!

Det här med att "dra alla över en kam" osv som män ofta kommer med när man pratar om saker män gör (t.ex. våldtar, misshandlar...)

 

Jag drar alla över en kam. Det är inte något jag nödvändigtvis tycker är dåligt (även om vi har lärt oss att det per automatik är det). 
För det första så är det en skyddsmekanism. Det innebär att jag ofta är skeptisk när jag umgås med män. Jag låter mig inte dras med för mycket eller bli för påverkad av honom, för jag tänker att han förr eller senare kommer att göra något. Det kan tänkas verka cyniskt men det är en skydssmekanism som behövs och hjälper mig. Bl.a. är det denna skeptism som gör att jag inte skuldbelägger mig själv ifall något händer, utan direkt kan se var felet ligger.

 

 

Ja, det här med att alla män förtrycker. Många män är väldigt måna om att berätta att det inte stämmer. Och förvånande ofta bevisar de bara de man sagt genom att berätta det här på ett väldigt kränkande sätt.
Och jag förstår att många män har svårt att se sig själv som förtryckare, precis som att t.ex. många vita har svårt att sig sig som förtryckare. "Jag är ju en av dom där goda" tror man, eftersom man inte är rasist, eller inte våldtar eller misshandlar någon.

 

Fast då vet man inte riktigt vad förtryck innebär. Det handlar inte om vissa händelser, grovt våld eller liknande. Det handlar om en inställning. Om du har en viss inställning kommer allt du gör och säger att färgas av den inställningen. Så om du har en inställning att kvinnor är lite mindre värda så kommer detta så småningom att på nåt sätt komma fram i det du gör eller säger. 

Idag växer vi alla upp med den här inställningen, eftersom det är den som gäller i samhället. "Kvinnor är lite mindre värda". Jag tror bl.a. att det är därför många kvinnor inte ser ojämställdheten. Vi har också den här inställningen själva, och således tycker vi ju att vi är på den plats vi ska vara. 
Även alla män växer upp med denna inställning. Därför menar jag att alla män förtrycker. 

 

>De förtrycker på olika sätt. De flesta gör inte jättegrova grejer, utan "bara" t.ex. tjatar till sig sex ibland, nedvärderar kvinnliga intressen, pratar om hur komplicerade kvinnor är eller säger samma saker som kvinnor sagt i åratal och blir arga när det inte uppskattas.

Precis som att olika kvinnor, i olika livssituation och på olika plats i hierarkin blir utsatta för olika sorts förtryck ser förtrycker för olika män och i olika förhållanden till kvinnor ut på väldigt olika sätt.

 

Men.. det som männen brukar peka ut: det är trots allt endast ett litet fåtal män som faktiskt våldtar. Eller misshandlar sina fruar. Och det är sant, som tur är. Dessa män är i minoritet. Dock är det här med våldtäkt och kvinnomisshandel en väldigt liten del av förtrycket, och det är också en förlängning på det andra.

För t.ex. det där med tjatsex (som jag tror, utgående egna och vänners historier, att väldigt många av männen sysslar med) är egentligen bara början till våldtäkt. Om man i grunden har den tanken att man har rätt till sex med kvinnor,  så är steget från att tjata tills flickvännen ger med sig, till att våldta någon på gatan, inte speciellt stort.

Man brukar prata om ett patriarkalt isberg, där toppen är det som anses hemskt ur samhällets ögon (t.ex. våldtäkt) medan det under ytan finns en enorm ismassa av allmänt accepterade beteenden som ändå handlar om samma sak. Se Fannys bild här. Alltså: våldtäkt och kvinnomisshandel är bara toppen på det patriarkala isberget.

 

Den andra orsaken till att jag drar alla män över en kam, förutom att skydda mig själv, är alltså för att det är viktigt ur åtgärdssynvinkel. För att kunna göra något åt förtryck räcker det inte att få bort alla våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. För att fortsätta använda isbergsmetaforen så kan vi inte bara skära av toppen av isberget, för att sen tro att kvinnor tryggt ska kunna segla omkring utan att gå på grund. Hela ismassan under vattnet finns ju kvar. 

För att nå förändring krävs att alla inser att de själva bidrar till att hemskheter som våldtäkt och misshandel kan ske, även om det är i liten skala. För att bli av med detta och skapa ett jämställt samhälle måste vi alla bli av med vår grundinställning (att kvinnor är lite sämre), och det första steget där är att bli medveten om att vi alla bär på den.

 

Jag har aldrig varit populär bland killar. Jag har alltid varit ful, konstig, äcklig och lite för blyg och avvisande för att någon ska våga ta kontakt. Jag har alltså levt mina 20,5 år som singel (med några få, oseriösa, undantag).

 

Jag har alltid tyckt att det här är jobbigt och pinsamt. Jag tycker det fortfarande. Om flera av mina vänner blir tafsade på på krogen kan jag bli avundssjuk för att jag aldrig blir tafsad på. Mitt värde just då sitter i hur knullbar jag är i mäns ögon. Hur oattraktiva dessa män än må vara, och hur lite jag faktiskt skulle vilja t.ex. ha sex med dem.

 

Men på sistone har en annan känsla börjat infinna sig.

Jag läser feministiska bloggar, och får reda på hur förtryck kan se ut på så många olika sätt. Fanny skriver mycket om just förtryck i relationer. Jag hör vänner berätta om saker män gör mot dem. Jag läser och hör om hur män går över gränser, har sex utan samtycke, vägrar förstå att nej betyder nej, fortsätter tjata om och om igen, vägrar förstå grundläggande saker i hur relationer fungerar osv osv osv.. Det tar aldrig slut.

 

För första gången i mitt liv har jag börjat känna lättnad.  Ja, självklart har jag, som kvinna i ett patriarkat, också råkat ut för min beskärda del av förtryck. Män förtrycker även utanför sexuella- och kärleksrelationer .

Lagutskottet i Finland har idag röstat nej till en "jämlik äktenskapslag" som skulle innebära att samkönade par kan ingå äktenskap och adoptera. I september röstar riksdagen, och det är det beslutet som är det avgörande.
Hur som helst diskuteras detta flitigt på nyhetssidor, och jag blir igen så trött och ledsen.

 

Och jag tänker mycket på det här fenomenet hur många ser det som värre att de inte "får ha en åsikt" eller liknande än det att homosexuella inte behandlas med respekt. Jag pratar alltså om när någon skriver något kränkande, får kritik för detta, och sedan svarar kritiken med att "ska man inte få ha en åsikt längre?".

 

Jag tycker också att det är intressant hur man hela tiden tar avstånd från den "riktiga homofobin". Man pratar om folk som typ aktivt letar upp hbt-personer och misshandlar dem eller liknande, och missar att det är en väldigt liten del av all homofobi som finns. 

Att vägra kalla sitt hat för homofobi är ett sätt att inte ta ansvar. För nej, det är inte okej att säga vad som helst. Inte ens för att det står i bibeln och du bara "följer guds ord". En del har till och med tänkt så långt att de vet att deras homofobi är baserad på fördomar, men håller ändå fast vid sitt hat.

Och igen verkar man se det som att det är två, lika viktiga, åsikter. 

 

Jag har sagt det förut, att homosexualitet är ingen åsikt. Det går inte att jämföra någon som bara måste få säga att "äktenskapet nog ska vara mellan man och kvinna", med någon vars liv till extremt stor del påverkas av det här beslutet. 

 

Så ja, visst får du ha din åsikt. Däremot är det inte okej att din åsikt påverkar hela mitt liv på en grundläggande nivå, medan min "åsikt" inte kommer att ändra på din vardag det minsta. Det är inte det minsta synd om dig för att du blir "kränkt" när du inte får sprida ditt hat (för det är precis vad det är, eller åtminstone ger upphov till). Du ska självklart få ha din åsikt, men du får inte sprida den på bekostnad av att jag eller de relationer jag väljer att ingå ses som mindre värda.

Ja, jag är riktigt trött på att en massa heteros sitter och röstar emot något som oavsett inte påverkar dem, åtminstone inte i jämförelse med hur mycket det påverkar hb-personer. 

 

Och så, för att avsluta lite positivt, vill jag ändå säga hur glad jag "vi" i queercommunityt "kräver så mycket", eller "inte kan nöja oss med partnerskap", som det brukar heta. Det gör mig riktigt glad att veta att vi, trots att samhället hela tiden säger motsatsen, vet att vi är värda mer än så, och fortsätter sträva efter äktenskap med samma rättigheter som ett olikkönat par. Vi behöver inte nöja oss med att samkönade relationer ska se som något lite sämre, en kompromiss och en billig kopia av det "riktiga" heteroäktenskapet.

Läste för inte så länge sedan Fannys inlägg om det här med män som tycker att kvinnor är så naiva som tror på kärlek, och förväntar sig bra behandling av sin partner, och passande nog råkade jag hitta precis en sån (högst antagligen) man i Elaine Eksvärds kommentarsfält:

 

Det finns en vegansk restaurang i min stad, och jag åt där idag. Restaurangen har en slogan som lyder: "Hälsa som håller", och det fick mig att tänka på en grej jag har funderat på en del.

 

Väldigt ofta när man pratar vegetarianism/veganism nuförtiden är det ett väldigt fokus på människans hälsa. Alternativt miljön. Jag tänker att restaurangens slogan syftar på båda. Och jag tycker att det här är lite problematiskt.

 

Ta det inte fel. Det är jättebra att man vill fokusera på miljö och hälsa. Det är ju väldigt smart att undvika något som innehåller carsinogena ämnen och ger en massa utsläpp i miljön (alltså kött), och alltså superbra med grejer som köttfri måndag eller andra försök att minska på köttkonsumtionen. Resultatet blir ju det samma: färre djur behöver avlivas.

 

Jag tycker bara att det är problematiskt när "kärnfrågan" (åtminstone i mitt tycke) glöms bort. D.v.s. djuren. Och i vissa fall där vegetarianism förespråkas nämns inte djuren alls. Det innebär att vi människor igen sätter våra egna behov framför djurens.

För mig är det ofta viktigare att djuren inte exploateras än att jag konstant ska få i mig precis alla ämnen jag behöver på ett enkelt sätt. Om jag sen blir sjuk eller upptäcker en brist så är det klart att jag får försöka åtgärda det på nåt sätt, men jag blir irriterad på det här att folk t.ex. uppmanar mig att äta ägg ibland för att det är ett så nyttigt och enkelt sätt att få i sig en massa näringsämnen. Jag tycker att det viktigaste i vegetarian-debatten är hur djuren påverkas, och sen är de övriga fördelarna och eventuella nackdelarna en bisak där man får kompromissa lite.

 

Det här är inget inlägg där jag försöker frälsa alla att bli veganer, och jag har full förståelse för att alla inte har samma möjligheter (t.ex. tid, pengar, kunskap, vilja...) att äta vegetariskt. Jag vill inte heller se ner på nån som äter vegetariskt/veganskt för enbart hälsans eller miljöns skull. Slutresultatet är ju trots allt detsamma.
Det jag vänder mig emot är hur djuren har blivit så osynliga i debatten. Vi tänker igen på dem som en produktionsvara som vi kan välja att offra eller inte beroende vad vi tror är bäst för oss, och det känns nästan som om man väljer att inte borde prata om djuren för att undvika att skuldbelägga köttätare eller liknande. 

Så uppmuntra gärna till t.ex. köttfri måndag, men nämn gärna också djurens roll i det hela. Gör inte djurens välmående till en oviktig bisak bakom vårt egna hundraprocentiga behov.

 

Med tanke på det kommande EU-valet började jag tänka mycket på hur mycket jag faktiskt har blivit påverkad i hela mitt liv att det finns vissa partier man ska rösta på, för att det är det rätta.

 

Jag bor i Finland och här har vi ett parti som heter SFP. Svenska folkpartiet. Partiet är i grunden ett ganska borgerligt parti, men det går absolut att hitta sfp-kandidater på hela höger-vänster-skalan. Speciellt för sfp är dock att de vill jobba för att trygga och förbättra svenskans ställning i Finland.

 

Som finlandssvensk i Finland, speciellt när man bor på ett så svenskt ställe som jag (Österbotten) har jag ofta känt att det är en självklarhet att man ska rösta på SFP. Och det är det här jag vill prata om! 

 

Jag pratade med min morfar för ett par dagar sen. Vi kom in på EU-valet, och han undrade om jag visste vem jag skulle rösta på. Utan att fråga något mer sa han något i stil med att "det spelar ingen roll vem man röstar på, så länge det är någon i sfp". Det är inte första gången jag hör ett liknande uttalande. Både från honom (som f.ö. har varit aktiv inom partiet i hela sitt liv), men också från andra släktingar, vuxna och unga i min närhet och lärare.

Ofta som (kanske något otydliga) uppmaningar om att sfp är det självklara valet för alla finlanssvenskar "Jag röstar nog svenskt!", "Det är klart att jag röstar på sfp". 

 

Jag har såklart påverkats av detta, och oftast har jag kunnat hålla med. Men nu började jag reflektera. Varför är det just sfp som är det självklara? 

 

Jag insåg att det är för att det är privilegierade män som har fått diktera vad som är viktigast i samhället! De som har uppmuntrat eller uppmanat mig till att rösta på sfp har nämligen i väldigt många fall varit just män. Dessutom vanligen vita, friska, medelklassmän i heterorelationer. Ofta akademiker, eller framstående personer med stort inflytande i sin näromgivning. 

Om jag generaliserar: dessa män står på en massa maktpositioner, ifråga om kön, hudfärg, sexualitet osv... Det är bara på en punkt de står i underläge: de är finlandssvenskar, och tillhör därför en minoritet. En minoritet som ofta utsätts för fördomar, påhopp och våld (antagligen mycket beroende på var i Finland man bor). Därför tänker jag att det är ganska självklart att dessa män röstar på ett parti som vill höja dem där de står i underläge. 

 

Problemet är ju då att de inte ser allt annat. För dem är svenskan den absolut viktigaste frågan (eftersom det är den enda fråga där de inte är privilegierade). Och de har fått mig att tro att svenskan absolut måste vara den viktigaste frågan för mig också. Och visst är svenskan en viktig fråga för mig, eftersom jag är finlanssvensk och tycker att det är viktigt att jag kan känna mig säker att prata mitt modersmål i mitt hemland. Men det finns också annat som jag tycker är viktigt, ja, kanske viktigare (eller åtminstone mer angeläget). T.ex. är det väldigt viktigt för mig att rösta på någon som vill driva kvinnofrågor, och jobba för hbtq-personers rättigheter. Det tycker jag är viktigare än att kandidaten nödvändigtvis måste vara sfp:are. (Samtidigt väljer jag ju inte någon som vill jobba emot svenskan heller, utan gärna någon som uttryckt sig positivt och helst själv pratar bra svenska.)

 

Min poäng är inte att sfp är ett dåligt parti, eller att det inte går att hitta en kandidat som jobbar för t.ex. kvinnofrågor inom sfp (det finns många!). Jag vill inte heller säga till någon att det är viktigare att fokusera på t.ex. kvinnofrågor än svenskans ställning i Finland. Det är upp till var och en vad man tycker är mest angeläget just nu. 

Det jag vill säga är att ingen, inte ens din kunniga släkting som har jobbat med politik jättelänge och som du tycker jättemycket om, kan berätta för dig vad som är viktigast, för vi har alla olika utgångspunkt. Vi har representativ demokrati, och det funkar så att du röstar på en kandidat som representerar dig och de frågor du tycker är viktiga. Det här gäller givetvis inte heller specifikt Finlands politik utan alla demokratiska val. Den här privilegierade mannen som kan en massa om politik har inte "rätt" när han pratar om vad som är viktigast, även om han ofta tror det, eller får det att låta så. Han har inte mer än du har.

 

 

Edit: Kom precis på att det är precis samma grej som sker i Sverige nu inför riksdagsvalet. En massa vänstermän uppmanar folk att inte rösta på Feministiskt initiativ, utan istället rösta rött för att undvika en fortsatt blå regering. Precis samma grej: Män tror sig kunna bestämma att det som är viktigt för dem ska vara viktigast för alla, medan många (främst) kvinnor snarare upplever att det nu är viktigare att stöda ett feministiskt parti för att få slut på kvinnoförtrycket. 

Jag läste på Elaines blogg att hon hade fått en del kritik när hon, efter en fest, benämnde en del av gästerna som "Xs fru Y" och liknande.  Även kritiken fick kritik, och någon undrar hur man kan fastna på en sån liten grej som dessa ord.

 

Jag tror att språket är väldigt viktigt. Vårt språk är långt ifrån objektivt, utan är färgat av de normer vi har i samhället. Att vi säger vissa saker på vissa sätt beror på att samhället traditionellt har sett ut på ett visst sätt. Och i förlängningen: genom att fortsätta prata på ett visst sätt reproducerar vi dessa normer. 

 

Jag ser språket som ett viktigt maktmedel för att nå förändring. Det kan ofta vara väldigt små förändringar som kan ge stora konsekvenser. För väldigt många människor är det t.ex. en väldigt stor skillnad på om nån bekant till dig frågar "Har du pojkvän?" eller "Har du partner?". En lesbisk eller bisexuell kvinna som får den första frågan vet genast att det här är en person som hon aktivt måste komma ut inför. Hon vet att den här personen utgår ifrån att hon är heterosexuell och då blir hindret genast större att vara ärlig med sin sexualitet. Om hon får den andra frågan öppnar det upp betydligt mer. Dock kan man ju fortfarande säga "partner" och ändå utgå ifrån "pojkvän". Därför vore kanske det allra bäst att säga "Har du någon pojk- eller flickvän?". Då vet man att personen ifråga faktiskt kan tänka sig att man som kvinna också kan ha en flickvän och steget till att säga "Ja, jag har flickvän" blir väldigt litet i jämförelse. Dock utgår ju denna formulering ifrån ett tvåkönssystem där man är antingen flicka eller pojke. En partner som inte definierar sig som något av dessa inkluderas ju inte i frågan. Då måste man kanske komma på en ännu bättre forumering.

Det kan alltså verka väldigt svårt, det där med språk, men ofta är det nog väldigt lätt.  Väldigt ofta på internet ska man fylla i vilket kön man har. Ofta står det "Kvinna" och "Man" och så får man välja av dem. Genom en så enkel sak som att lägga till en kategori, "Annat", hade man kunnat inkludera, och göra livet lite lättare för många människor. Sen har vi det viktiga, och otroligt hatade, ordet "hen". Hen beskrivs i många fall som en synonym till "hon eller han". Hen är dock betydligt mer än så, eftersom hen inte bara inkluderar kvinnor och män, utan även de som definierar sig utanför dessa könspaket. Därför uppmuntrar jag gärna till att, alla gånger, använda "hen" istället för "han eller hon". 

 

En del ord ska man helt enkelt bara undvika. Om man nu vill vara elak mot andra så kan man ju i alla fall försöka låta bli att kränka dem utifrån den utsatta grupp de tillhör. Kränkningar som baserar sig på att personen är rasifierad, icke-straight, kvinna, trans, har funktionsnedsättning, eller liknande bör alltid undvikas. Vårt samhälle är inte jämställt i vilket fall som helst, men genom att använda vissa ord och uttryck för att trycka ned förtryckta grupper ännu mer, blir det absolut inte mer jämställt. Tvärtom.

Om du absolut ska förolämpa någon är det då bättre att använda ett neutralt ord (om du hittar något). Rövhatt brukar funka bra.

 

En del ord kan verka neutrala. Detta är dock ofta maskulina ord. Tydligt exempel är olika benämningar på yrken, t.ex. lärare, frisör och liknande. Det finns ju kvinnliga motsvarigheter till dessa (lärarinna, frisörska) som ibland används om kvinnliga utövare av yrket. Dock anses kvinnor kunna vara bekväma också med den manliga benämningen. Den är ju "neutral". 
I Sverige heter det sjuksköterska, oavsett om det är en man eller kvinna som utövar yrket. I Finland heter det Sjukskötare, vilket jag tycker är lite tråkigt. Genom att låta "skjuksköterska" bli en benämning på män hjälper det till att neutralisera ordet. Det är egentligen inget problem att det finns "neutrala" benämningar, utan snarare bara bra att man inte könsuppdelar så mycket. Dock är det problematiskt att kvinnor anses kunna vara bekväma med den "neutrala", manliga benämningen, medan männen inte är bekväma med en kvinnlig benämning. Det kan vara bra att fundera på vilka ord man tror är "neutrala", och varför de anses vara just neutrala när de ändå inte är det. 

 

Detta var några exempel på hur vårt samhälle syns i det språk vi använder, och hur vi kan vända på det på olika sätt för att på så sätt förändra samhället. Det kan verka som väldigt små, och obetydliga saker, men för någon annan kan din formulering av något vara avgörande för huruvida hen känner sig bekväm och respekterad.