En liten grej som kan provocera mig, det är när folk menar att "hbtq anses ju helt okej idag". Det nämns ibland som ett exempel när man pratar om annat som inte är lika accepterat, antingen som ett slags hopp inför framtiden (t.ex. teriantroper som hoppas på att bli lika accepterade som hbtq-personer), men också som ett hot inför framtiden (typ folk som undrar om vi inte ska tillåta pedofili, nekrofili och låta folk gifta sig med ett bord nu bara för att vi ska acceptera så jävla mycket).
Okej, jo, det har gått mycket framåt.. och på en del platser (t.ex. bland personer i min ålder i Stockholm) är det kanske till stor del sant. Men jag är lite kluven när det gäller vad jag ska tycka om påståendet.
På ett sätt tänker jag att det är jättebra ifall folk överlag har inställningen att "homosexualitet självklart är okej" typ. Åtminstone är det ju bättre än att man är anti.
Fast samtidigt tänker jag att det ju oftast är hetero-cis-personer som säger det här. Jag tror att man kan få rätt annorlunda svar om man frågar någon som faktiskt tillhör gruppen hbtq. Som jag sa, i t.ex. Stockholm kanske det faktiskt är helt okej att växa upp som homosexuell. Kanske är det ingen big deal överhuvudtaget. Jag vet faktiskt inte. Men åk bara ut till en mindre ort, till landsbygden eller så, och det är en helt annan sak.
Jag (som ändå är 90-talist, växte upp i en rätt vanlig familj (alltså inget extremreligiöst eller så)) växte upp i ett samhälle där homosexualitet "inte fanns", eller åtminstone var det väldigt långt borta. När jag var liten och hade hört ordet "bög" (och undrade ifall min storebror och hans bästa vän var det) skrattade mina föräldrar bort det, för det var så otroligt otänkbart att någon i vår närhet hade kunnat vara homosexuell. Sedan, som äldre, har jag hört otroligt mycket homohat från vuxna i min omgivning, och det har varit helt och hållet accepterat att säga såna saker. Trans har jag aldrig nånsin varit med om att nån skulle ha pratat om. Det har nämligen inte funnits på världskartan. Jag tror att det finns en del personer i min närhet (på min hemort) som på allvar aldrig ens har hört om att man kan vara transperson.
Så här har det varit, och är fortfarande, på många ställen. Och många hbtq-personer växer upp i dessa förhållanden. Att säga saker som att homosexualitet inte är nån stor grej idag, och att det allmänt anses helt okej, tänker jag är att förminska dessa personers upplevelser.
Jag vågar påstå att en väldigt stor majoritet av alla hbtq-personer har växt upp med en viss rädsla. De flesta funderar på hur man egentligen ska göra för att komma ut, och man tvekar om man överhuvudtaget ska göra det. Många mår också väldigt dåligt, och känner att det är något fel på en. Visserligen är det nog många av dessa som sedan kommer ut, och omgivningen tycker att det är helt okej. Och många personer kan överlag leva lyckliga som sig själva, utan att behöva gömma sig så mycket. Men trots det så fanns ju rädslan där, en rädsla av att man kanske inte vågar vara den man är. Ofta finns även en viss rädsla kvar, t.ex. när man träffar nya människor och inte riktigt vet om man vågar vara öppen eller inte. Och så länge hbtq-personer känner rädsla eller osäkerhet inför att vara sig själva så kan vi inte påstå att "det anses helt okej att vara hbtq-person idag". För eftersom personer fortfarande inte vågar vara öppna hbtq-personer (på samma sätt som hetero-cis-personer) så tyder ju det på att det fortfarande faktiskt inte anses vara helt okej att vara hbtq-person (på samma sätt som att vara hetero och cis).
Vi måste identifiera all homofobi och transfobi i samhället, och göra något åt det (och det tror jag att vi gör främst genom att acceptera att det trots allt inte är så accepterat och lätt att vara hbtq-person. Börja se vår egen homofobi och göra något åt den osv..). Det är först då, när alla växer upp och inte känner någon speciell rädsla eller ångest över sin sexualitet eller könsidentitet, som vi kan säga att hbtq anses helt okej.
