Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt rädd för att vara äcklig. Och det är också en egenskap jag föraktar hos andra, men som ändå gör mig glad. Jag kan le lite hånfullt för mig själv när jag märker att nån har på sig samma kläder som förra veckan, eller inte har tvättat håret på ett tag. (Otroligt ful egenskap, jag vet.)

Jag tror det beror på att jag själv alltid har känt mig äcklig. Några gånger har jag blivit anklagad för att  vara äcklig och det har satt djupa spår i mig. T.ex. den där gången när mina vänner tyckte att "eeew, hur kan du blanda flingor och juice?". Jag tyckte att det var gott, men sen dess har jag aldrig gjort det.

För att inte prata om hur mycket mina lungproblem har bidragit till att jag känt mig äcklig. Slemhosta är inte trevligt och tändande direkt.

 

Och jag tänker att det är det det handlar om. Man kan vara ful, utan att ändå vara avtändande. Men att vara äcklig är det värsta man kan vara. Då är man inte knullbar. En ful tjej kan man ta bakifrån, men är man äcklig så går kanske inte ens det. Och om man inte är knullbar har man inget värde som kvinna i det här samhället.

 

Jag försöker att återta och acceptera min äcklighet. Inte så att jag gör mig äcklig med flit; de flesta "äckliga" saker är ju ofta vanliga kroppsfunktioner. Håriga ben är äckligt, en krånglande mage är äckligt, mens är äckligt, slem är äckligt, hudproblem är äckligt...

Men bara acceptera att de där delarna finns där ibland, och de kanske ses som äckliga av människor omkring, och det är kanske så många som tänder på mig just då. Men jag behöver inte vara knullbar hela tiden, mitt värde sitter inte där.

Jag har märkt av något riktigt roligt på sistone. Det är att jag har blivit vuxnare, och verkligen fått en analys jämfört med tidigare.

 

Det händer alltid då och då att man sitter på nåt litet släktkalas och så kommer det upp nån aktuell politisk fråga eller jämställdhetsdebatt. Nu senast var det om det här med att Pippi har rensats på en del rasistiskt innehåll. Och när jag väl fick frågan vad jag tyckte märkte jag hur orden liksom bara rann ur mig. Jag behövde knappt tänka efter, för det var saker som jag redan formulerat i mitt huvud hundra gånger.

 

Jag tänkte på hur många gånger jag egentligen bara har suttit där och lyssnat och känt mig arg och ledsen, men inte sagt nånting. Som när min pappa och min morfar för kanske 3-4 år sen diskuterade homosexualitet på en väldigt *ehrm* mogen nivå, och jag gick från bordet och låste in mig på toaletten.

En del av mina släktingar har varit aktiva inom just (kommunal)politik väldigt länge vilket har gjort att jag alltid har tänkt att "Hen vet nog bäst", oavsett fråga. Sen har jag märkt att männen överlag har en tendens att ta över, diskutera (tycker jag nu) ganska irrelevanta saker som inte ens rör dem.

Som kvinna, ung och överlag väldigt tystlåten har jag alltid känt mig underlägsen. Jag har tänkt att mina tankar inte är lika mycket värda som de andras, och att det är lika bra att jag inte ger mig in i nån debatt som jag ändå inte kan sköta ordentligt.

 

Men nu, några år senare märkte jag plötsligt hur jag faktiskt känner mig säker. Jag har en grund att stå på, min analys. Jag har funderat på olika frågor flera gånger, ur olika synvinklar. Jag har fakta för att backa upp mina påståenden. Jag känner till motargument och vet hur jag ska bedöma dem. Och framför allt så har jag lärt mig att de andra inte vet bättre bara för att de råkar vara äldre, eller män.

Det där med att bubbla över av frustration för att jag känner mig så liten och dum, men samtidigt arg utan att kunna förklara varför; det finns inte kvar. Nu vet jag att jag, i jämförelse med de andra, är "experten", och att jag kan hantera det. Jag vet att jag har kunskap, och jag vet att jag kan ta ner alla deras argument om jag vill och får chansen.

 

I slutändan ger jag mig ändå inte in i så många debatter. Ofta får jag inte möjlighet, och så känns det inte alltid värt att "förstöra stämingen" för det. Men det gör mig enormt nöjd att veta att jag faktiskt kan om det skulle komma till det. 

Det här är något väldigt värdefullt som feminismen gett mig. Att ha en grundläggande analys att stå på, och en tro på att jag, trots att jag är en ung oerfaren kvinna, har något att komma med. 

 

Jag har tänkt mycket på mitt liv och min framtid på sistone.

Jag har insett så mycket det senaste året, vad gäller hur samhället ser ut och vilka normer och krav jag påverkas av. Jag har helt enkelt insett att det inte behöver vara på ett visst sätt, och att en del saker kan vara rentav skadliga för mig, och jag försöker hitta alternativ som passar just mig.

 

Jag funderar självklart mycket på yrkesval. Att jag ska bli läkare har varit "självklart" länge, och jag gick klart en termin på läkarprogrammet innan jag slutade (eller tog studieuppehåll, jag har kvar min plats). Jag har tänkt att ett jobb som läkare skulle erbjuda mig en stabil ekonomi, en känsla av att ha ett meningsfullt jobb och självklart en viss status. Jag har inte gett upp det här yrket ännu, men jag funderar i alla fall mycket på alternativ.

Jag har nyligen börjat studera japanska spåket och kulturen (Japanologi), vilket ur ett jobbperspektiv är ganska värdelöst (åtminstone i sig självt). Men jag trivs än så länge jättebra på min utbildning, så jag tänker nog fortsätta tills jag vet närmare vad jag vill göra.

 

Jag har också tänkt mycket på relationer, vilket är oundvikligt eftersom det känns som om det redan finns en modell som alla förväntar sig att en ska följa. Många av mina vänner verkar redan ha "stadgat sig", och själv känner jag mig så långt ifrån det där som man bara kan vara. Och ärligt tror jag inte att jag vill ha det heller. Jag vet dock att jag inte heller vill vara och bo ensam i hela mitt liv. 

 

Sen funderar jag också mycket på t.ex. min konsumtion, hur/var jag vill bo och liknande. Men det är nog främst yrkes- och relationsaspekten som jag funderar mest på.

Man kan alltså säga att de drömmar och mål jag har haft ur en normativ synvinkel har börjat kännas ointressanta och nu har jag helt enkelt inga drömmar kvar. Jag vill hitta nya drömmar, som inte nödvändigtvis följer normen. Jag vet bara inte vad de skulle vara. Jag vet ju inte riktigt vilka alternativ som skulle kunna finnas.

Därför undrar jag nu vilka drömmar ni, som nu tittar in hit ibland, har. Hur vill ni leva era liv, trots att samhällets normer säger något annat? Alla funderingar kring hur ni ordnar eller vill ordna era liv är välkomna. 

Läste för inte så länge sedan Fannys inlägg om det här med män som tycker att kvinnor är så naiva som tror på kärlek, och förväntar sig bra behandling av sin partner, och passande nog råkade jag hitta precis en sån (högst antagligen) man i Elaine Eksvärds kommentarsfält:

 

Jag läste på Elaines blogg att hon hade fått en del kritik när hon, efter en fest, benämnde en del av gästerna som "Xs fru Y" och liknande.  Även kritiken fick kritik, och någon undrar hur man kan fastna på en sån liten grej som dessa ord.

 

Jag tror att språket är väldigt viktigt. Vårt språk är långt ifrån objektivt, utan är färgat av de normer vi har i samhället. Att vi säger vissa saker på vissa sätt beror på att samhället traditionellt har sett ut på ett visst sätt. Och i förlängningen: genom att fortsätta prata på ett visst sätt reproducerar vi dessa normer. 

 

Jag ser språket som ett viktigt maktmedel för att nå förändring. Det kan ofta vara väldigt små förändringar som kan ge stora konsekvenser. För väldigt många människor är det t.ex. en väldigt stor skillnad på om nån bekant till dig frågar "Har du pojkvän?" eller "Har du partner?". En lesbisk eller bisexuell kvinna som får den första frågan vet genast att det här är en person som hon aktivt måste komma ut inför. Hon vet att den här personen utgår ifrån att hon är heterosexuell och då blir hindret genast större att vara ärlig med sin sexualitet. Om hon får den andra frågan öppnar det upp betydligt mer. Dock kan man ju fortfarande säga "partner" och ändå utgå ifrån "pojkvän". Därför vore kanske det allra bäst att säga "Har du någon pojk- eller flickvän?". Då vet man att personen ifråga faktiskt kan tänka sig att man som kvinna också kan ha en flickvän och steget till att säga "Ja, jag har flickvän" blir väldigt litet i jämförelse. Dock utgår ju denna formulering ifrån ett tvåkönssystem där man är antingen flicka eller pojke. En partner som inte definierar sig som något av dessa inkluderas ju inte i frågan. Då måste man kanske komma på en ännu bättre forumering.

Det kan alltså verka väldigt svårt, det där med språk, men ofta är det nog väldigt lätt.  Väldigt ofta på internet ska man fylla i vilket kön man har. Ofta står det "Kvinna" och "Man" och så får man välja av dem. Genom en så enkel sak som att lägga till en kategori, "Annat", hade man kunnat inkludera, och göra livet lite lättare för många människor. Sen har vi det viktiga, och otroligt hatade, ordet "hen". Hen beskrivs i många fall som en synonym till "hon eller han". Hen är dock betydligt mer än så, eftersom hen inte bara inkluderar kvinnor och män, utan även de som definierar sig utanför dessa könspaket. Därför uppmuntrar jag gärna till att, alla gånger, använda "hen" istället för "han eller hon". 

 

En del ord ska man helt enkelt bara undvika. Om man nu vill vara elak mot andra så kan man ju i alla fall försöka låta bli att kränka dem utifrån den utsatta grupp de tillhör. Kränkningar som baserar sig på att personen är rasifierad, icke-straight, kvinna, trans, har funktionsnedsättning, eller liknande bör alltid undvikas. Vårt samhälle är inte jämställt i vilket fall som helst, men genom att använda vissa ord och uttryck för att trycka ned förtryckta grupper ännu mer, blir det absolut inte mer jämställt. Tvärtom.

Om du absolut ska förolämpa någon är det då bättre att använda ett neutralt ord (om du hittar något). Rövhatt brukar funka bra.

 

En del ord kan verka neutrala. Detta är dock ofta maskulina ord. Tydligt exempel är olika benämningar på yrken, t.ex. lärare, frisör och liknande. Det finns ju kvinnliga motsvarigheter till dessa (lärarinna, frisörska) som ibland används om kvinnliga utövare av yrket. Dock anses kvinnor kunna vara bekväma också med den manliga benämningen. Den är ju "neutral". 
I Sverige heter det sjuksköterska, oavsett om det är en man eller kvinna som utövar yrket. I Finland heter det Sjukskötare, vilket jag tycker är lite tråkigt. Genom att låta "skjuksköterska" bli en benämning på män hjälper det till att neutralisera ordet. Det är egentligen inget problem att det finns "neutrala" benämningar, utan snarare bara bra att man inte könsuppdelar så mycket. Dock är det problematiskt att kvinnor anses kunna vara bekväma med den "neutrala", manliga benämningen, medan männen inte är bekväma med en kvinnlig benämning. Det kan vara bra att fundera på vilka ord man tror är "neutrala", och varför de anses vara just neutrala när de ändå inte är det. 

 

Detta var några exempel på hur vårt samhälle syns i det språk vi använder, och hur vi kan vända på det på olika sätt för att på så sätt förändra samhället. Det kan verka som väldigt små, och obetydliga saker, men för någon annan kan din formulering av något vara avgörande för huruvida hen känner sig bekväm och respekterad. 

 

Jag har ett litet dilemma som kanske nån kan hjälpa mig med? Det handlar om att agera motstånd vs föra någon annans talan.

 

Det är så att jag ganska ofta stöter på saker som jag uppfattar t.ex. rasistiskt eller transfobiskt. Det kanske förekommer ord som sticker i mina ögon, eller så är det nån som utan att problematisera likställer man med kuk eller liknande. Det kan vara vad som helst.

Jag undrar ofta vad jag ska göra i dessa situationer. Min första instinkt är att säga till. Helt enkelt kommentera det jag tycker är fel, och motivera lite, och sen hoppas att personen ifråga kan ändra texten.
Sen börjar jag fundera, är det verkligen jag som borde göra detta? Jag är vit och cis och blir alltså inte personligen förtryckt av det som skrivs. Hur kan jag vara säker på att det jag läst faktiskt är just rasistiskt/transfobiskt och är det verkligen jag som ska föra berörda personers talan? 

 

En annan idé är alltså att vidarebefodra texten till någon som är rasifierad/trans. Då får den personen avgöra om det finns nåt fel i det som skrivits och också prata för sig själv. 
Fast samtidigt känner jag att jag kanske inte vill trycka upp rasism eller transfobi i ansiktet på någon hela tiden. Många är väldigt utsatta som det är, utan att behöva se allt som pågår. Jag vet ju med mig själv att jag ibland vill undvika vissa bloggar eller liknande, för att jag inte kommer att klara av det förtrycket just då. 

 

Då gäller det ju också att man kanske känner någon väl som man kan göra detta med. Och just nu känner jag nästan inga rasifierade eller transpersoner (ärligt så känner jag typ ingen. Jag har kanske tre vänner).
Och för att ytterligare ta med en faktor så kan jag också, ifall jag tillhör en minoritet, ibland tycka att det är skönt att också se att folk ur majoriteten faktiskt står på min sida (även om det inte alltid blir hundra procent rätt). 

 

För tillfället löser jag ibland detta med att visserligen själv kommentera, men att också bifoga en länk till t.ex. ett blogginlägg där en berörd person pratar om just det som jag skriver om. Alltså, om jag t.ex. ser någon använda n-ordet så kan jag skriva att personen ifråga inte borde säga så, och sen länka till ett blogginlägg där en rasifierad person motiverar varför det ordet är kränkande.

 

Hur gör ni när ni stöter på förtryck, när ni har en privilegierad position? Hur tycker ni, om ni är den utsatta, att en mer privilegierad person ska göra?

Det känns som om det har hänt så mycket jobbigt på sistone att jag har svårt att hitta kraft. Det är SD, våldtäkter, homohat, genusmotstånd och jag vet inte hur man ska orka. Speciellt när jag i många fall inte ens har nån möjlighet att påverka. Ibland finns det kommentarsfält jag kan skriva och debattera i, men ibland går det inte ens att göra en sån liten sak. 

 

Jag har alltid varit en sån som älskat att bli störd. Jag har gnidit händerna när jag känt av debatt i luften och jag har till och med googlat vanliga motargument till saker jag starkt tror på för att få känna den där irritationen i huvudet. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske det bara finns en tillfredsställelse i att kunna konstatera att andra är idioter.

Det här har givetvis också varit positiv såtillvida att jag har lärt mig mycket om vilka argument som finns (då går det att förbereda sig med ytterligare motargument). 

Men nu börjar det bli för mycket på nåt sätt. Jag känner inte samma tillfredsställelse. Snarare känner jag bara trötthet. Ska det aldrig bli nån ändring? Går det till och med bakåt?

Jag känner ett stort behov av typ ett peppande feministiskt gäng som jag kan träffa och bara prata med, utan att behöva gå igenom det där med genus, patriarkatet osv om och om igen. Men tyvärr växer inte feminister på träd, och speciellt inte nu när jag bestämde mig för att flytta från Stockholm och tillbaka till den lilla finlandssvenska by jag kommer ifrån.

 

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här och återfå nån slags glöd, men jag kan väl åtminstone påminna mig om att jag i alla fall är en del av ett motstånd. Jag gör kanske inte så mycket revolutionerande, men jag följer inte heller med som en död fisk. Även om det är litet så är det något, och i nån mån kan även det bidra till en liten förändring.

För första gången på ett bra tag läser jag svenska.yle.fi och känner något annat än bara ilska. (Kan ha något att göra med att kommentarsfunktionen är tillfälligt ur bruk.) Det är en artikel som handlar om varför prat om jämställdhet (främst mellan kvinnor och män) är så provocerande.

 

Jag vill också skriva om detta. Jag tror att jämställdhetsprat är så provocerande därför att man har svårt att se skillnad på strukturer och på individen och dessutom lätt blandar ihop olika maktstrukturer. Plus att man inte riktigt fattar vad "privilegium" innebär. 

 

Det är alltså skillnad på att vara privilegierad i sin position som t.ex. man, och att känna sig väldigt maktlös som individ. Att alla män på något sätt förtrycker kvinnor (vilket jag tror) gör inte att alla män är privilegierade på alla sätt, och bara för att man är privilegierad behöver det inte betyda att man är lycklig eller tycker om sitt liv. Det innebär bara att man på många områden har bättre möjligheter att lyckas och få makt. Vilket i sin tur såklart kan öka möjligheten för lycka, men det behöver inte nödvändigtvis vara så.

 

Det är också viktigt att inse att när man pratar om jämställhet mellan könen så pratar man om just det, jämställdhet mellan könen. Då är det just könsaspekten man tänker på. Det spelar ingen roll att en kvinna är mycket rikare, är hetero eller vit. Hon blir ändå förtryckt som kvinna, av en man (oavsett om han skulle bli förtryckt av henne på alla andra plan). För min del får man jättegärna prata om rasism, homofobi, transfobi funkfobi, klassförakt.... all typ av förtryck (och det pratas ju faktiskt en del om dessa saker, vilket är jättebra), men då får man göra det skilt, eller utan att i samma veva nedvärdera jämställdhet mellan könen.

Den viktiga poängen här är väl att bara för att man blir förtryckt på ett plan rättfärdigar det inte att man förtrycker på ett annat plan. Förtryck är aldrig okej. Jag kan bli förtryckt på precis alla plan, jag kan ha det hur jobbigt som helst i mitt liv, men om jag på något plan har en privilegierad position är det ändå mitt ansvar att inte förtrycka. 
Och det första steget till att sluta förtrycka är att inse vilka privilegier man har och inte bara komma med ursäkter.

Och till sist: En grej som tas upp i artikeln är just det att många män känner att de faktiskt inte är privilegierade (i ordets rätta bemärkelse). Typ att många män mår dåligt, begår självmord osv.. Jag tycker absolut att vi kan prata om det här också (och det gör man ju! Herregud, det är ju massa feminister som har belyst just detta!), men snälla: kan vi prata om det utan att nedvärdera jämställdhetskampen? Utan att göra det till en ursäkt för att män ska få fortsätta förtrycka kvinnor.
Som sagt: vi måste alla, trots att vi inte är privilegierade på alla plan, inse vilka privilegier vi faktiskt har, och sluta använda de privilegierna till att förtrycka. 

Nu var det ett tag sen igen, men jag känner för att skriva nånting.

Jag tänkte skriva om något som tydligen kallas "propagandamonopol" i vissa kretsar. Jag har stött på det här mycket på sistone eftersom det har varit en del skriverier på finlandssvenskt håll om bl.a. feminism, antirasism, homosexuellas rättigheter... Det har fått en del kritik (självklart). Många tycker att det skrivs alldeles för mycket om dessa frågor, främst om homosexualitet som enligt många  anses vara en väldigt oviktig fråga. Man kritiserar också att det konstant skrivs om dessa frågor ur en enda synvinkel. "Allt ska vara en könsfråga!" tycker någon. "Hur får ni det här till rasism!?" undrar någon. "Jag börjar bli trött på all homopropaganda", menar en tredje.

 

För enkelhetens skull ska jag främst gå in på den s.k. "homopropagandan". Det är alltså när medier upprepade gånger skriver om t.ex. jämlik äktenskapslag (som är väldigt aktuellt nu i Finland) eller homosexuellas situation i Ryssland, eller liknande, och det ur den synvinkeln att homosexualitet är något helt okej, och inte  en synd. Detta är alltså "propagandamonopol". När enbart den ena sidan hörs, och hatkommentarer (även om de av annan åsikt inte vill kalla det så) tas bort. 

 

Nu är ju det här (att det skulle finnas nåt slags monopol, där homosexualitet i samhället enbart ses som något positivt (förutom vissa undantag)) helt enkelt inte sant. En del uttrycker sin oro över dessa ungdomar som växer upp och aldrig får höra att deras onaturliga böjelser faktiskt är något de kan jobba på och övervinna, och jag undrar verkligen på vilken planet de bor!??
Behöver jag verkligen lista all skit som homosexuella tvingas stå ut med idag? Mobbning, våld, uteslutande, osäkerhet, hat och fördomar för att nämna något. Jag kan lova att många som växt upp och vetat att de inte är hetero inte känner av något "propagandamonopol" (åtminstone inte på det sätt kritikerna menar), eller att de aldrig har fått chansen att överväga ett alternativ till den "utlevda homosexuella livsstilen". Jag lovar att åtminstone hälften har funderat på om de ska trycka bort sina känslor och istället försöka leva som straighta. Och många gör det. I åratal. 
Vi behöver inte höra mer om alternativen till att leva ut sin sexualitet, för jag lovar att de som idag känner sig pressade av allmänheten att leva ut sin homosexualitet är väldigt få. 

 

Nej, jag är tacksam för att det skrivs om det här i media. Att man inte bara håller tyst, till fördel för motståndarna vars röster redan hörs alldeles för starkt. Att man faktiskt gör det här till den viktiga fråga det är. Snälla, låt inte homofoberna höras ännu mer, vi tvingas höra alltför mycket som det är. 

Samma sak gäller feminism och antirasism som det har skrivits mycket om. Tack för att det skrivs så mycket positivt, så att jag slipper drunka i kvinnohat och rasism.
Den som kallar det här "propagandamonopol" har verkligen ingen aning om hur världen egentligen ser ut utanför nyhetssajterna. 

Jag har tänkt en del på filmer på sistone. Och böcker och pjäser och all typ av kultur, men för att underlätta ska jag prata om filmer. Alltså fiktion, och hur vi kan analysera och bedöma den ur feministisk, jämställdhetssynvinkel.

 

Det finns olika sätt att analysera filmer. Bechdeltestet är rätt klassiskt. Man kan göra liknande test utifrån hudfärg. Man kan också räkna antal män och kvinnor. Eller så kan man titta på hur personerna i filmen framställs beroende på vilket kön, hudfärg, sexualitet osv de har (följer de sterotyperna, eller tillför de något nytt?).

 

Dessa sätt att analysera kritiseras ofta. Kanske eftersom det alltid finns en förklaring till varför det ser ut som det gör. Sen finns det så oändligt många perspektiv man kan se det ur, att det är omöjligt att komma fram till något konkret, vad gäller en enskild film. Det finns oftast både bra och dåliga saker med filmer, och samma fenomen kan ses som både bra och dåligt beroende på hur man ser det. Jag har, åtminstone inte ännu, hittat nån perfekt film, som inte skulle innehålla en enda grej som jag kunde störa mig på. Och om jag gjorde det skulle nån annan kanske tycka en helt annan sak. Därför tänker jag att det är ganska värdelöst att diskutera och analysera i syfte att komma fram till den perfekta filmen. Den finns helt enkelt inte.

Däremot tycker jag inte att vi ska sluta diskutera. Jag tänker att diskussion efter en film är jätteviktigt, om inte med någon annan så i alla fall med sig själv. Fundera på ifall filmen klarade bechdeltestet, räkna kvinnor och män, fundera på vilka roller olika personer hade. Sen får man tycka vad man vill om filmen. Det viktiga är väl att när man gjort detta på ett antal filmer så kommer man ofta fram till att det finns ett mönster (personer har, beroende på kön, sexualitet, färg.., olika roller i filmerna, till exempel) som kan vara problematiskt. När man väl har insett något, och kanske märkt att ens filmvärld är väldigt vit, cis, hetero, mansdominerad och kvinnonedvärderande... då kan man börja bredda.

 

Man ser alltså var det finns en brist, och sätter in lite extra där. Jag brukar t.ex. visa olika hbtq-filmer för min lillasyster och yngre kusin, just för att jag tror att de inte spontant kommer att se såna filmer själva eller tillsammans med vänner. Istället för att se en heterofilm, som de ändå har sett och kommer att se hundratals gånger, så ser vi en hbtq-film för att bredda på deras syn på sexualitet, och normalisera och öppna upp för vilka problem som kan finnas (som de kanske inte annars får ta del av). 
Jag försöker göra detta hos mig själv också, just nu försöker jag hitta och se på filmer som utgår ifrån rasifierade personer och belyser såna problem, för jag vet att jag har en brist där. 

Jag tycker att det är ganska ointressant att döma filmer utefter en analys. Jag kan njuta av en film även om den är jättestereotyp och dålig ur ett feministiskt perspektiv. Det viktiga är inte att hitta en perfekt film, för det kommer inte att finnas i ett icke-jämställt samhälle (dessutom, lycka till med att få med en massa olika perspektiv på typ max 3 timmar), utan att se till att man överlag får se en bredd av olika människor och deras problem, oavsett om man får det från filmer eller från verkligheten.

Jag läste att Foki och hennes partner sen flera år tillbaka har gjort slut. Jag tittade på en del kommentarer och blev (igen) medveten om vilken enorm hysteri vi har kring kärleksförhållanden.

Vi ska alltid sätta vår kärleksrelation först. Många kritiserade Foki för att hon inte hade gjort det, utan istället fokuserat mer på sitt jobb. Så får man självklart inte göra. Ännu värre är om man tycker att typ ens vänner är viktigare. Eller nån hobby man har. Relationen är nämligen det som kommer i första hand. Man ska alltid vårda den, typ se till att man ligger så ofta som man borde, att man går på dejter regelbundet och inte blir för inrutade i vardagen. Man får ju inte tappa gnistan. Man ska vara spontan och köpa blommor eller överraska på andra sätt, och gå i terapi ifall det börjar strula. 

 

Jag har inget emot varken överraskningar, att ligga ofta eller gå i terapi. Felet ligger i att vi ska göra allt det för att förhållandet ska hålla. Inte för att man vill eller för att det är roligt. Att förhållandet håller ses som något värdefullt i sig. Det är också därför folk tycker att det är så gulligt med det där paret som har varit ihop sen högstadiet. Ingen bryr sig om hur lyckliga personerna ifråga är med varandra, bara det att de har hållit ihop så länge ses som något fint. Trots att det nyförälskade paret (eller till och med dom där som bara träffas ibland och har sex) kanske har det mycket roligare tillsammans ses deras förhållande aldrig som lika bra och fint som de som varit tillsammans i en massa år. Därför blir också folk så ledsna nu när Foki och Ricky gör slut efter 8 år (eller hur länge det nu var), trots att man ju kan utgå ifrån att förhållandet i slutändan inte funkade särskilt bra. "Så synd, med tanke på att ni var tillsammans så länge", säger folk. Jag tänker snarare att det var väl skitbra att de valde att gå skilda väga om de märkte att de mådde dåligt av att vara tillsammans. 

Jag vill inte låta osympatisk, för jag förstår att det kan kännas jobbigt när det tar slut. Fast jag tänker bara att om vi inte gjorde förhållanden till en sån big deal från början så skulle det inte heller vara så jobbigt att göra slut. Jag är alltså igen självisk, och vill göra livet så lätt för mig som det bara går. Jag vill inte se på förhållanden som nåt slags projekt som ska vara livet ut, för att då har jag lyckats. Jag vill snarare helt enkelt bara umgås med folk jag gillar. Ifall det känns fel vill jag inte försöka lappa ihop något trots att det skaver, bara för sakens skull, för att förhållandet ska hålla förevigt till varje pris. Jag vill inte heller att det ska kännas som att en massa år har varit bortkastade bara för att det kanske inte höll med den där personen. 

 

Jag önskar att vi kunde se mer på kärleksförhållanden som vi såg på vänskapsförhållanden. Oftast umgås vi med folk vi gillar, så ofta som vi trivs med, och vi gör som vi vill. Är det nåt som går fel så slutar man helt enkelt umgås och umgås istället mer med andra eller hittar nya vänner. Man sitter inte och funderar en massa på hur man ska få "tillbaka" gnistan med vänner man inte riktigt klickar med längre, och man accepterar sällan att en vän gör något man tycker är orättvist eller otrevligt. (Självklart finns det massor av normer och problem i vänskapsförhållanden också, men överlag, eller i alla fall i högre grad än bland kärleksförhållanden, ser det ut på det viset.) Ifall vi tillämpade detta mer på våra kärleksrelationer tror jag att vi hade blivit bättre på att umgås med människor som faktiskt får oss att må bra. Vi hade också kunnat lägga all den energi vi lägger på att vårda relationer på något annat, roligare. Och när det tar slut hade det inte varit lika jobbigt. 

För ett par månader sen var jag på en temakväll med en rad föreläsningar. Temat var "Annat sex", och det handlade om lite HTB, poly, bdsm och så. En sak jag lärde mig där, och som jag vill dela med mig av, var ordet medglädje. 

 

Ordet kom upp i samband med poly. Man berättade om en undersökning som gjorts där personer som levde i nåt slags polyförhållande (allt från öppet förhållande till ömsesidigt förhållande mellan tre eller fler personer och en massa varianter på det) hade fått svara på frågor om hur de själva och omgivningen uppfattade detta. En av frågorna handlade om svartsjuka, och det var i det sammanhanget medglädje dök upp. Medglädje kan alltså ses som en motsats till svartsjuka. D.v.s. man känner glädje när någon man tycker om kan ha det bra med någon annan än en själv.

 

Det här var en väldigt ny tanke för mig. Jag tror nämligen att tvåsamhetsnormen är en av de normer som har påverkat mig mest. Jag har visserligen börjat förhålla mig kritiskt till den, och tänker mig att tvåsamhet leder till bl.a. många fällor när det gäller jämställdhet. Det blir lätt att fastna i könsroller, och även lätt för den ena att sätta sig över den andra eftersom dessa relationer ofta anses väldigt privata.

Trots detta drömmer jag om ett liv i tvåsamhet. Ett liv där jag har hittat "the one" (eller snarare att jag är nåns "the one"). Jag vill helt enkelt vara den viktigaste personen i någons liv, för det hade helt enkelt varit den ultimata bekräftelsen för mig.

 

Jag försöker dock ändra på mig själv, främst för att jag märker att detta får mig att må dåligt. Det får mig att konstant mäta mig med andra ("Varför skulle någon tycka att en sån som jag är den viktigaste?"), känna svartsjuka (både när det gäller kärleksrelationer och vänskapsrelationer, och till och med blivande såna (typ "jaha, självklart sätter den där väldigt attraktiva människan sig bredvid någon annan i bussen, och inte bredvid mig..")) och uppleva mig ensam, som om jag alltid saknar något, trots att jag kan ha väldigt många nära vänner.

Jag tror att jag hade mått bättre av att helt enkelt kunna nöja mig med att vara på delad plats på viktighetsskalan.

 

Där tror jag att medglädje hade kunnat vara ett bra verktyg. Jag har redan tillämpat det i viss mån. D.v.s. när jag känner mig svartsjuk (det är ganska ofta. T.ex. när en vän har pratat om något viktigt med någon annan innan hen säger det till mig. Eller när någon jag känner i min klass går och sätter sig bredvid någon annan i föreläsningssalen. osv...) så försöker jag vända den känslan till medglädje. 

Jag tänker "så roligt att den här personen jag tycker så mycket om verkar ha så kul (med någon annan än mig)". Jag tror väl att efter ett visst antal gånger så ska den känslan komma automatiskt.

 

Jag tvivlar på att jag, åtminstone inom den närmsta framtiden, kommer att kunna bli av med den här drömmen om tvåsamhet. Men åtminstone kan jag göra mitt bästa för att fortsätta drömma på ett så smärtfritt sätt som möjligt.

Jag tänkte bara skryta berätta att jag ska på teater på fredag. Amadeus på dramaten, med bl.a. Adam Pålsson.

Jag är så excited! Vi har grymma platser dessutom:

 

 

Fanny skrev lite om samtyckeslagen och jag började tänka lite på vad som egentligen är grejen med debatten kring den.

 

Nu är jag inte direkt insatt, och vet inte hur lagen (bör) formuleras. Men jag har fattat det som att en samtyckeslag skulle innebära att man inför en typ av sexakt är juridiskt skyldig att se till att alla deltagare är med på det. Det låter ju egentligen helt självklart, så jag har lite svårt att förstå var debatten kommer ifrån. Men jag gissar att debatten handlar om huruvida detta faktiskt ska hjälpa mot våldtäkt. Jag har inget svar på det, men jag tror att lagen hade kunnat leda till större fokus på att den åtalade ska kunna bevisa att offret sagt ja, än att offret ska bevisa att hen har sagt nej. Alltså mindre skuldbeläggning av offret.

 

Jag tror att samtyckeslagen upprör eftersom det sätter vårt inlärda mönster på spel. Jag tror att många har nån slags modell i huvudet hur ett samlag ska gå till. Det börjar med lite vanligt mys och hångel, sen kanske lite kläder ryker, sen kanske man vill ha lite oralsex innan man går över till det "riktiga" samlaget, sen orgasm och sen är det klart och man kanske myser lite igen. Ett trevligt penetrationsnormativt samlag.

En samtyckeslag passar liksom inte riktigt in här. Var kommer den in, undrar man kanske. Ska man fråga innan själva hånglet? Eller inför oralsexet? Eller är det inför in-och-ut som det gäller? Kanske ska man fråga inför varje enskilt moment? Det blir ju en väldigt massa frågande. Och hur gör man? Skriver man ett kontrakt innan? Hur gör man då ifall man "kommer på" nåt nytt på vägen? Och ifall man ändrar sig? Eller måste man fråga rakt ut "vill du att vi gör x nu?" Blir det inte lite osexigt?

 

Man vet helt enkelt inte hur man ska göra. Och just vid sex är det väldigt känsligt, tror jag. Man är väldigt sårbar från tidigare, man vill prestera bra och se attraktiv ut, och din sexpartner kan när som helst ta ned din självkänsla genom att bara se lite ogillande ut eller rynka på näsan. Det här beror väl mycket på att både mäns och kvinnors värde till stor del mäts i hur pass bra vi klarar oss i sängen. Hos kvinnan handlar det mycket om utseende, medan det hos mannen mer handlar om prestation och hur ofta man får ligga. Därför är det lätt att vi känner oss värdelösa om vi misslyckas på just det här området.

Därför känns det alltså som ett hot när det kommer nåt nytt, som samtyckeslagen, som vi måste ta ställning till och lära oss. För det är ju inte svårt egentligen, men det ska ändå passas in i den mall vi redan kan, och det är obekvämt.

 

Sen tror jag också att samtyckeslagen känns obekväm eftersom den talar till oss allihop. Det är inte en lag som gäller våldtäktsmän. Den gäller oss allihop. Det är en lag som utgår ifrån att våldtäkt kan ske av vem som helst, när som helst, inte bara av nån psykopat i en park på natten utan av en helt vanlig frisk svensson. Och det tankesättet skrämmer oss lite. "Jag skulle aldrig våldta!", säger man kanske och undrar varför man själv ska behöva göra nåt så obekvämt som att fråga varje gång. Men faktum är att det skulle du visst. Kanske har du redan gjort det, utan att du ens vet om det?

 

Och det är därför samtyckeslagen behövs.

När jag började intressera mig för genusvetenskap tänkte jag hela tiden att man inte skulle fokusera på kön. Jag blev provocerad varje gång jag hörde någon som generaliserade kring kön. Jag minns bl.a. att vi hade en skoluppgift där vi skulle diskutera manligt och kvinnligt språk och jag skrev argt om farorna med att hela tiden reproducera normen (för genom att hela tiden t.ex. säga att "män pratar si och kvinnor så" så kommer män och kvinnor i fortsättningen att prata på detta sätt, för "det är så det är" liksom).

Sen blev jag mer insatt i feminism och nu tänker jag mer på kön än nånsin förut. Jag funderar mycket på just hur män och kvinnor uttrycker sig olika, hur många kvinnor och män och det finns i en film och varje gång jag befinner mig i en grupp analyserar jag hur många män eller kvinnor det är och hur olika gruppsammansättningar påverkar mig och diskussionen överlag.

 

Jag ser det som jättevärdefullt att vara medveten, samtidigt som jag också tror att det kan påverka oss att hela tiden tänka på hur män och kvinnor är eller ska vara. Samtidigt som jag har lärt mig så mycket av att tänka på hur t.ex. män ofta beter sig i olika situationer (och vad det beror på) så gissar jag att det också leder till att jag får en del fördomar. Så jag har lite svårt med det här. Hur ska man göra? Vad är bäst?

Idag funderar jag på djupa livsfrågor. Typ vad som är meningen med livet, hur man lever i nuet hela tiden osv.. Det är sånt man hela tiden hör om, klichéer, allmän kunskap som alla vet. Man ska leva i nuet och göra det bästa av all tid man har. Och jag tänker bara att.. nä...

 

Jag tror att den här idén har blivit väldigt uppförstorad, av den enkla orsaken att den leder till konsumtion. Ge ditt liv mening, upptäck nya saker, se nya kulturer! säger man. Och resebolagen hurrar. Och självklart ska vi alltid unna oss det bästa, satsa på våra drömmar osv, och detta innebär nästan alltid att vi ska köpa något. Typ den där nya köksprylen som gör ditt liv mycket enklare, nåt hemmabiosystem så att du kan ha fredagsmys varenda kväll, den där motorcykeln du alltid har drömt om osv...

 

Och om det inte handlar om att konsumera så handlar det om att arbeta. Och självklart med något meningsfullt. Antingen ska man bli entreprenör för det är typ det bästa man kan vara. Eller så ska man jobba inom sjukvården. Du ska komma hem varje dag från ditt slitiga jobb som undersköterska och bara känna hur mycket du uppskattar att du får hjälpa människor. Det allra bästa är om du frivilligjobbar, och gärna utomlands, med fattiga barn. Och sen kommer du hem från resan och kan knappt vänta på att åka iväg igen, för att vara utomlands och hjälpa fattiga barn är helt klart det bästa du nånsin har gjort.

 

Okej, ja, jag kan tänka mig att det kan kännas bra att göra något sånt. Jag har själv (haft) såna drömmar. Varfört tror ni jag pluggar till läkare? Det är ju ett väldigt "enkelt" sätt att skapa mening i sitt liv, om du får det genom ett jobb som du spenderar den största delen av dina dagar på. 

Men jag tror att det är det som är problemet. Att vi hela tiden ska skapa mening. Varför detta behov av "meningsfullhet"? Jag har valt att kalla det upplevelsehets i rubriken, och jag tror att det mycket handlar om det. Jag känner ofta att jag måste uppleva saker för att känna mening i mitt liv och det blir ju väldigt hetsigt. Och som sagt så tar företag gärna vara på detta (eller så var det dom som skapade behovet av "mening" från första början) och ser till ge människor mening genom att sälja en produkt. Vi åker på den där livsomvälvande resan och blir glada, och företagen blir glada eftersom dom får våra pengar.

 

Men jag orkar inte vara en såndär kulturell människa som lever i nuet. Jag vill inte varje dag tvinga mig själv att tänka på hur meningsfullt mitt jobb är (då jag ändå vet att jag bara ljuger för mig själv för att försöka stå ut). Jag vill inte planera in en massa lärorika grejer på min fritid för att mitt liv inte ska verka meningslöst. Jag vill inte.

Jag vill bara vakna den tid jag känner för en lördagsmorgon, skita i att klä på mig, inte gå utanför dörren, inte träffa någon överhuvudtaget, äta nudlar och chips och bara sitta framför datorn hela dagen.

 

Så nu tror jag faktiskt att jag ska spela sims. Jag ska uppleva en massa roligt genom mina simmar, och skita i allt det där jag borde göra för att uppfattas som en intressant, kulturell och lycklig människa.

Ofta stöter man på mycket sexism, rasism och homofobi (osv) i vardagen. I Sverige (och Finland också, där jag kommer ifrån) har man väl kämpat rätt mycket för att minska på det, men det finns ännu kvar att göra. Ofta handlar det om sånt som man kanske inte tänker på om man inte är insatt. T.ex. skämtar många om könsroller och kvinnors beteenden, och det anses ofta helt okej.

Då kan ju jag känna att det är mitt ansvar att säga ifrån, säga "nej, jag tycker inte att man ska säga så, för att ___ ". Det skulle jag hemskt gärna vilja göra.

 

Men det är jättesvårt. Nu är jag också en människa med ganska lite civilkurage, och dåligt självförtroende. Därför har jag svårt att överlag säga till om jag inte håller med om något. Och extra svårt tycker jag också att det är när jag försöker lära känna nya människor. När man försöker komma närmare någon så är ju inte "jag tycker att du verkar vara en sexistisk idiot" kanske det mest optimala att säga.

Och nu kan man ju fråga sig: vill man verkligen bli vän med en sexistisk idiot? Svaret är nja. Ibland tänker jag att det kan vara riktigt befriande att göra sig av med idioter i ens omgivning. Jag gillar själv tanken på att ha så få män i min omgivning som möjligt, för att jag tror att det gör mig mindre påverkad av patriarkatet.

 

Samtidigt så finns det ju folk man kanske måste, eller bara vill, lära känna. Och det kan bli rätt svårt, för som feminist med lite mer extrema åsikter blir man ju ofta inte särskilt omtyckt. Det är inte så lätt att klicka bra på en första dejt med en man om man sitter och pratar om hur mycket man gillar SCUM-manifestet, liksom. Därför blir det lätt att jag låter lättare sexism vara, utan att reagera så mycket. Jag tänker att det ändå är få människor som faktiskt är onda. De flesta har bara aldrig riktigt reflekterat över vad de säger och tänker, och att det kan upprätthålla skadliga normer. Jag vill se potential hos människor; nästan alla vill ju ändå ha jämställdhet (även om de ofta har svårt att se sin egen del av förtrycket, och kanske inte är lika pepp på att arbeta när de inser att de själva måste ändra på sig).

Med tiden lär man känna och tycka om varandra bättre, och samtidigt pratar man ju kanske om sina egna åsikter. På så sätt tänker jag att jag kan "undervisa" människor i hur jag ser på världen (nu låter jag som en sån där feminist som tror sig sitta på all sanning, och alla som tycker annorlunda har bara inte fattat. Och det är väl ungefär sån jag är...). och det funkar ju kanske bättre än att attackera någon och beskylla hen för sexism. Och då, när man väl känner varandra och vet att en liten meningsskiljaktighet inte kommer att förstöra vänskapen, kan man ju säga till när den andra säger något man inte gillar

 

Men det är såklart jättesvårt. För jag vill ju inte heller sitta och se på, och kanske t.o.m. känna mig tvungen att skratta med när nån drar ett sexistiskt skämt, hur mycket jag än gillar personen ifråga.

Hur gör ni? Hur gör man för att bli omtyckt och samtidigt våga säga vad man tycker?

Har fått två kommentarer som jag vill ta mig tid att besvara. För enkelhetens skull klistrar jag helt enkelt in dem här:

 

 

Nu är jag alltså här. Jag har varit i Stockholm sen i måndags, men det har inte blivit av att skriva.

Jag sover min sista natt på hotellet, och imorgon får jag min lägenhet. Underbart.

 

Självklart är jag sjuk. Hade över 39 grader som högst ikväll. Det är alltså väldigt synd om mig.

 

Oavsett väldigt olägligt, med tanke på att det händer så mycket nu. Man vill ju gärna vara sitt bästa jag när man ska träffa nya kursare, ny hyresvärd och samtidigt ta in mycket information. 

 

Jag har iallafall pratat lite med en del andra studenter, så jag känner mig inte helt utanför. Men samtidigt vet jag att många har setts en hel del innan, så lite nervöst är det. Men jag får hoppas att jag är i skick inför måndag då vi åker på "kollo" två nätter.

Åh vad jag blir irriterad! Det finns tydligen ett ställe i Vasa (där jag bor, nästan, i ännu några dagar) som heter "Negerby". Det kom en nyhet om att man funderar på att byta det här namnet eftersom man finner det kränkande. 

Jag tänker inte gå in på om n-ordet är kränkande eller inte. För vet ni vad? Det är inte min uppgift!

 

Och det är just det som irriterar mig. Att folk (bl.a. kommentatorer på sidan som lade upp nyheten) tar sig rätten att bestämma vad som är kränkande eller inte. Nu vet jag ju i och för sig inte vilken hudfärg dessa människor har, men jag gissar att i alla fall de flesta är vita. Det var kommentarer i stil med "Det har vi ju alltid sagt, utan att lägga någon värdering i det", "Det är ju bara olika nationaliteter" (va?), "N-ordet är ju bara en färg" (herregud), "Om jag inte får säga n-ordet, då får jag väl inte säga albino heller?", "Allmänt skitprat om n-ordets språkliga ursprung"  osv osv.... 

 

Det är så otroligt vanligt att förtryckaren tror sig ha rätt att definiera de förtrycktas kamp. I det här fallet tror vita att det är okej för dem att säga vad som är rasism och vad som inte är det. Men så är det inte. Det går inte att vara antirasist men sen säga att "Nej, nu är jag inte med på det här längre" om det blir lite obekvämt för en själv. Att jobba emot rasism handlar om att låta ickevita vara i centrum, och det är galet obekvämt (för som vit är du van med att vara i centrum). Det handlar om att säga "okej, jag slutar använda ord du finner kränkande" istället för att säga "du har fel, ordet är inte kränkande!". Låter det inte logiskt?