Den heliga kärleksrelationen.

Jag läste att Foki och hennes partner sen flera år tillbaka har gjort slut. Jag tittade på en del kommentarer och blev (igen) medveten om vilken enorm hysteri vi har kring kärleksförhållanden.

Vi ska alltid sätta vår kärleksrelation först. Många kritiserade Foki för att hon inte hade gjort det, utan istället fokuserat mer på sitt jobb. Så får man självklart inte göra. Ännu värre är om man tycker att typ ens vänner är viktigare. Eller nån hobby man har. Relationen är nämligen det som kommer i första hand. Man ska alltid vårda den, typ se till att man ligger så ofta som man borde, att man går på dejter regelbundet och inte blir för inrutade i vardagen. Man får ju inte tappa gnistan. Man ska vara spontan och köpa blommor eller överraska på andra sätt, och gå i terapi ifall det börjar strula. 
 
Jag har inget emot varken överraskningar, att ligga ofta eller gå i terapi. Felet ligger i att vi ska göra allt det för att förhållandet ska hålla. Inte för att man vill eller för att det är roligt. Att förhållandet håller ses som något värdefullt i sig. Det är också därför folk tycker att det är så gulligt med det där paret som har varit ihop sen högstadiet. Ingen bryr sig om hur lyckliga personerna ifråga är med varandra, bara det att de har hållit ihop så länge ses som något fint. Trots att det nyförälskade paret (eller till och med dom där som bara träffas ibland och har sex) kanske har det mycket roligare tillsammans ses deras förhållande aldrig som lika bra och fint som de som varit tillsammans i en massa år. Därför blir också folk så ledsna nu när Foki och Ricky gör slut efter 8 år (eller hur länge det nu var), trots att man ju kan utgå ifrån att förhållandet i slutändan inte funkade särskilt bra. "Så synd, med tanke på att ni var tillsammans så länge", säger folk. Jag tänker snarare att det var väl skitbra att de valde att gå skilda väga om de märkte att de mådde dåligt av att vara tillsammans. 

Jag vill inte låta osympatisk, för jag förstår att det kan kännas jobbigt när det tar slut. Fast jag tänker bara att om vi inte gjorde förhållanden till en sån big deal från början så skulle det inte heller vara så jobbigt att göra slut. Jag är alltså igen självisk, och vill göra livet så lätt för mig som det bara går. Jag vill inte se på förhållanden som nåt slags projekt som ska vara livet ut, för att då har jag lyckats. Jag vill snarare helt enkelt bara umgås med folk jag gillar. Ifall det känns fel vill jag inte försöka lappa ihop något trots att det skaver, bara för sakens skull, för att förhållandet ska hålla förevigt till varje pris. Jag vill inte heller att det ska kännas som att en massa år har varit bortkastade bara för att det kanske inte höll med den där personen. 
 
Jag önskar att vi kunde se mer på kärleksförhållanden som vi såg på vänskapsförhållanden. Oftast umgås vi med folk vi gillar, så ofta som vi trivs med, och vi gör som vi vill. Är det nåt som går fel så slutar man helt enkelt umgås och umgås istället mer med andra eller hittar nya vänner. Man sitter inte och funderar en massa på hur man ska få "tillbaka" gnistan med vänner man inte riktigt klickar med längre, och man accepterar sällan att en vän gör något man tycker är orättvist eller otrevligt. (Självklart finns det massor av normer och problem i vänskapsförhållanden också, men överlag, eller i alla fall i högre grad än bland kärleksförhållanden, ser det ut på det viset.) Ifall vi tillämpade detta mer på våra kärleksrelationer tror jag att vi hade blivit bättre på att umgås med människor som faktiskt får oss att må bra. Vi hade också kunnat lägga all den energi vi lägger på att vårda relationer på något annat, roligare. Och när det tar slut hade det inte varit lika jobbigt. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0