Ofta stöter man på mycket sexism, rasism och homofobi (osv) i vardagen. I Sverige (och Finland också, där jag kommer ifrån) har man väl kämpat rätt mycket för att minska på det, men det finns ännu kvar att göra. Ofta handlar det om sånt som man kanske inte tänker på om man inte är insatt. T.ex. skämtar många om könsroller och kvinnors beteenden, och det anses ofta helt okej.

Då kan ju jag känna att det är mitt ansvar att säga ifrån, säga "nej, jag tycker inte att man ska säga så, för att ___ ". Det skulle jag hemskt gärna vilja göra.

 

Men det är jättesvårt. Nu är jag också en människa med ganska lite civilkurage, och dåligt självförtroende. Därför har jag svårt att överlag säga till om jag inte håller med om något. Och extra svårt tycker jag också att det är när jag försöker lära känna nya människor. När man försöker komma närmare någon så är ju inte "jag tycker att du verkar vara en sexistisk idiot" kanske det mest optimala att säga.

Och nu kan man ju fråga sig: vill man verkligen bli vän med en sexistisk idiot? Svaret är nja. Ibland tänker jag att det kan vara riktigt befriande att göra sig av med idioter i ens omgivning. Jag gillar själv tanken på att ha så få män i min omgivning som möjligt, för att jag tror att det gör mig mindre påverkad av patriarkatet.

 

Samtidigt så finns det ju folk man kanske måste, eller bara vill, lära känna. Och det kan bli rätt svårt, för som feminist med lite mer extrema åsikter blir man ju ofta inte särskilt omtyckt. Det är inte så lätt att klicka bra på en första dejt med en man om man sitter och pratar om hur mycket man gillar SCUM-manifestet, liksom. Därför blir det lätt att jag låter lättare sexism vara, utan att reagera så mycket. Jag tänker att det ändå är få människor som faktiskt är onda. De flesta har bara aldrig riktigt reflekterat över vad de säger och tänker, och att det kan upprätthålla skadliga normer. Jag vill se potential hos människor; nästan alla vill ju ändå ha jämställdhet (även om de ofta har svårt att se sin egen del av förtrycket, och kanske inte är lika pepp på att arbeta när de inser att de själva måste ändra på sig).

Med tiden lär man känna och tycka om varandra bättre, och samtidigt pratar man ju kanske om sina egna åsikter. På så sätt tänker jag att jag kan "undervisa" människor i hur jag ser på världen (nu låter jag som en sån där feminist som tror sig sitta på all sanning, och alla som tycker annorlunda har bara inte fattat. Och det är väl ungefär sån jag är...). och det funkar ju kanske bättre än att attackera någon och beskylla hen för sexism. Och då, när man väl känner varandra och vet att en liten meningsskiljaktighet inte kommer att förstöra vänskapen, kan man ju säga till när den andra säger något man inte gillar

 

Men det är såklart jättesvårt. För jag vill ju inte heller sitta och se på, och kanske t.o.m. känna mig tvungen att skratta med när nån drar ett sexistiskt skämt, hur mycket jag än gillar personen ifråga.

Hur gör ni? Hur gör man för att bli omtyckt och samtidigt våga säga vad man tycker?