För första gången på ett bra tag läser jag svenska.yle.fi och känner något annat än bara ilska. (Kan ha något att göra med att kommentarsfunktionen är tillfälligt ur bruk.) Det är en artikel som handlar om varför prat om jämställdhet (främst mellan kvinnor och män) är så provocerande.

 

Jag vill också skriva om detta. Jag tror att jämställdhetsprat är så provocerande därför att man har svårt att se skillnad på strukturer och på individen och dessutom lätt blandar ihop olika maktstrukturer. Plus att man inte riktigt fattar vad "privilegium" innebär. 

 

Det är alltså skillnad på att vara privilegierad i sin position som t.ex. man, och att känna sig väldigt maktlös som individ. Att alla män på något sätt förtrycker kvinnor (vilket jag tror) gör inte att alla män är privilegierade på alla sätt, och bara för att man är privilegierad behöver det inte betyda att man är lycklig eller tycker om sitt liv. Det innebär bara att man på många områden har bättre möjligheter att lyckas och få makt. Vilket i sin tur såklart kan öka möjligheten för lycka, men det behöver inte nödvändigtvis vara så.

 

Det är också viktigt att inse att när man pratar om jämställhet mellan könen så pratar man om just det, jämställdhet mellan könen. Då är det just könsaspekten man tänker på. Det spelar ingen roll att en kvinna är mycket rikare, är hetero eller vit. Hon blir ändå förtryckt som kvinna, av en man (oavsett om han skulle bli förtryckt av henne på alla andra plan). För min del får man jättegärna prata om rasism, homofobi, transfobi funkfobi, klassförakt.... all typ av förtryck (och det pratas ju faktiskt en del om dessa saker, vilket är jättebra), men då får man göra det skilt, eller utan att i samma veva nedvärdera jämställdhet mellan könen.

Den viktiga poängen här är väl att bara för att man blir förtryckt på ett plan rättfärdigar det inte att man förtrycker på ett annat plan. Förtryck är aldrig okej. Jag kan bli förtryckt på precis alla plan, jag kan ha det hur jobbigt som helst i mitt liv, men om jag på något plan har en privilegierad position är det ändå mitt ansvar att inte förtrycka. 
Och det första steget till att sluta förtrycka är att inse vilka privilegier man har och inte bara komma med ursäkter.

Och till sist: En grej som tas upp i artikeln är just det att många män känner att de faktiskt inte är privilegierade (i ordets rätta bemärkelse). Typ att många män mår dåligt, begår självmord osv.. Jag tycker absolut att vi kan prata om det här också (och det gör man ju! Herregud, det är ju massa feminister som har belyst just detta!), men snälla: kan vi prata om det utan att nedvärdera jämställdhetskampen? Utan att göra det till en ursäkt för att män ska få fortsätta förtrycka kvinnor.
Som sagt: vi måste alla, trots att vi inte är privilegierade på alla plan, inse vilka privilegier vi faktiskt har, och sluta använda de privilegierna till att förtrycka.