Hårfunderingar

Jag håller på och sorterar i mina hyllor, vad ska jag ta med, vad ska jag lämna kvar, och plötsligt hittar jag mitt gamla löshår!
 
Wow, jag saknar att ha långt hår! Mest för att det är mycket mer lättskött. När jag hade långt hår så behövde jag liksom bara kamma igenom det och sen var det bra så. Nu kan det stå ut åt alla håll när jag vaknar och så måste jag hålla på och platta och styla för att det ska hållas på plats. Det finns ingen tyngd längre som håller det på plats. Nåja, det är bara att vänta på att det ska växa ut. Löshår är ändå bara jobbigt, och svettigt.
 
 
 
 
 

  Min karriär

Fanny skrev ett inlägg om att  man som kvinna ofta tvingas välja mellan förhållande/familj och karriär. Läs det!
 
Fanny tar upp karriärkvinnan som feministiskt ideal, men kritiserar detta eftersom det fortfarande (jag citerar) "handlar om enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär inom ett kapitalistiskt system som fortfarande domineras av män och där kvinnor på de allra flesta ställen tjänar slavlöner."
 
Jag har under flera år tänkt mig som en sån här "karriärkvinna", men jag har börjar komma bort ifrån det lite. Därför tänkte jag berätta lite om hur jag ser på en karriär för min del. 
 
Som ni kanske vet så kommer jag att börja studera på läkarprogrammet om någon vecka. Således har jag alltså valt ett yrke som ger mig en del fördelar. En läkare har goda möjligheter till jobb, och dessutom bra lön. Det finns också möjligheter att variera sitt jobb: man kan specialisera sig inom olika områden, jobba med patienter eller med forskning, jobba kommunalt eller privat, eller både och, jobba utomlands med olika hjälporganisationer. Läkare har också i allmänhet hög status i samhället. Man anses högutbildad och smart om man studerar till läkare. 
Sen finns det ju nackdelar också, såsom att det är svårt att slippa in, krävande studier, stressigt arbete, ett jobb där du ofta har ansvar för människors liv och som kan vara psykiskt betungande. 
 
Nu i sommar, eller rättare sagt från april till och med augusti, har jag haft mitt längsta "dagliga" jobb. Jag har jobbat inom hemservice. Ett riktigt bra jobb som jag kan rekommendera till alla som vill jobba varierande och lära känna människor. Men visst har det också varit tungt, precis som alla andra jobb säkert är. 
Jag jobbade ca 70%, eller 30h/vecka. Alltså deltid. Och jag tyckte att det räckte alldeles bra. Jag skulle inte ha velat jobba mera. Och då tänkte jag att i framtiden vill jag också jobba deltid. Något som kanske inte matchar så bra ihop med att jag tänkte bli läkare (som ofta är kända för att jobba väldigt mycket, och mycket övertidsjobb). Därför vet jag inte riktigt hur det kommer att bli i praktiken. 

Men det enda jag vet är att jag inte vill att jobbet ska bli mitt liv. Sen vet jag inte exakt vad "mitt liv" skulle vara istället. Kanske familj, det kan jag inte säga än. Kanske resor, promenader, picnick med vänner, ligga hemma och sova, sitta vid datorn, spela piano och måla. Vi blir så inrutade i att livet ska se ut på ett visst sätt, (och självklart ett sätt som gynnar kapitalismen), vi ska jobba minst åtta timmar per dag. Gärna med stort engagemang. Sedan ska vi föda och uppfostra barn till dugliga samhällsmedborgare och gärna ska vi uppmuntra dem till att vara aktiva och företagsamma redan från små. Däremellan, eller under tiden, ska vi självklart konsumera. Vi måste handla mat till våra familjer, och leksaker, och teknikprylar, och skönhetsprodukter, och sen ska vi självklart resa då och då för att "uppleva saker" (i praktiken konsumera). 
Det är det här jag vill komma ifrån. Jag tror inte att det är speciellt berikande för mig som person att leva för att gynna kapitalismen, även om det såklart är det enklaste (i och med att jag då följer normen). Sedan vet jag inte hur jag vill leva istället. Jag har ju blivit lärd alla dessa år att man ska leva så som jag beskrev ovan. Men jag tror att en viktig del är att inte lägga så stor vikt vid just arbete och pengar (om man bara har den möjligheten). Sen får jag väl helt enkelt se vad det blir då istället.

  Vilka grejer ska jag ta med?

Om exakt en vecka flyger jag till Stockholm. Spännande! 
Jag har börjat packa lite smått, men det är väldigt svårt. Jag har en massa inre strider. 
Jag vill ju liksom ta med så mycket som möjligt, så att jag säkert har. Det är ju bra att ha med det mesta så att jag inte kommer på att jag inte har något, och sen köper jag nytt (därför att det säkert blir billigare och enklare än att börja frakta saker).
 
Samtidigt så vill jag ta så lite som möjligt just för att förändra mitt sätt att tänka. Jag behöver ju liksom inte flera par hårborstar, eller en massa olika koppar (det går ju att diska!). Jag skulle vilja komma ifrån det där att känna att jag behöver äga en massa prylar, och istället försöka klara mig på så lite som möjligt.
 
Men det är svårt.
 
 

  Kan man skylla ifrån sig?

Jag har lyssnat en del på Mika på sistone. Jag älskar hans musik, för att den ofta är så glad och lättsam, och samtidigt är han ju jätteduktig.
Igår letade jag runt bland hans musik och hittade låten Blame it on the girls.
 
 
Jag gillar den massor, men jag tänkte ta ett inlägg för att diskutera temat i låten.
 
Först ska jag väl berätta vad låten handlar om. Det börjar med att Mika berättar om en person han träffar som klagar på sitt liv, och inte mår speciellt bra, men samtidigt så berättas det att denna person ser bra ut och har mycket pengar. Inledningen avslutas med: "Dude, your perspective on life sucks", och sedan handlar hela låten (som jag tolkar den) om att vara glad för det man har och kärnan är att man egentligen bara kan skylla sig själv och sin egen attityd, och sluta skylla ifrån sig sitt eget missöde på andra.
 
Jag är lite kluven här och jag vill diskutera det.

Å ena sidan: Jag kan bli så arg på den attityden ibland. Både det att man "bör" vara lycklig om man t.ex. har pengar eller ett fint utseende. Jag tror inte att lycka kan mätas på det sättet. Visst ger ett "på pappret gott liv" goda förutsättningar för lycka, men ingen garanti. Att påstå att mannen det pratas om i början av låten egentligen inte har "rätt" att må dåligt är ganska förminskande. Visst, vi vet att han ser bra ut och har pengar, men vi vet inget annat. Det går inte att bedöma en människas mentala hälsa utifrån det.

Ytterligare så kan jag ibland hata när någon pratar om "det fria livet". Att man ska "rycka upp sig", för att "livet blir det man gör det till". Ofta blir det att man skyller stora samhällsproblem på individers inställning, och det löser knappast nånting. T.ex. brukar en del prata om feminismen på det här sättet. "Jag har då aldrig blivit förtryckt. Du umgås med fel män!", eller "Jag är kvinna och har en högt stående chefspost och har lika hög lön som manliga chefer. Jag har helt enkelt jobbat upp mig till den nivån. Kvinnor måste bli bättre på att ta för sig!". De som säger såna saker vägrar inse att det finns en genusordning i samhället, och om den synen breder ut sig (att det enda problemet ligger i att kvinnor inte tar för sig ordentligt) så kommer vi aldrig åt det egentliga problemet. Jag tror att det krävs att vi ser strukturer för att vi ska kunna komma åt kärnan. 

Liknande får man höra om individer i princip alla förtryckta grupper. "Invandrare borde bli bättre på att anpassa sig till vårt samhälle", "Låginkomsttagare måste bara bli bättre på att spara", "Varför ska homosexuella göra sin läggning till en så stor grej hela tiden?". Börjar det inte låta lite skevt? Att säga såna här saker blir som att lägga hela skulden på den förtryckta och inte på förtryckaren, och igen blir det förtryckaren som får makten att definiera förtrycket ("nej, det här är inget förtryck. Du är fri att göra det här och det här så kommer du upp till samma nivå som oss").
Jag tror inte på ett samhälle där det är upp till individen själv att kämpa emot orättvisor och förtryck, medan förtryckarna ser på. Jag tror på lagar och normer som gör att vi alla kämpar gemensamt för ett samhälle där alla ända från början har samma förutsättningar, och ingen tvingas kämpa hårdare än någon annan.

Å andra sidan: Självklart är det ofta ett ganska bra budskap: "Skyll inte ifrån dig. Det är ditt liv. Det är din inställning som avgör hur du mår". Jean-Paul Sartre sa att människan är dömd till frihet. Du kan klaga hur mycket du vill på att du mår dåligt och allt är skit, men det är egentligen du själv som måste göra något åt saken. För det går alltid att göra något. Du kan säga upp dig från jobbet du hatar. Du kan lämna personer som gör dig illa. Du kan flytta, eller göra stora förändringar i ditt levnadssätt. Ofta gör vi ju dock inte detta eftersom vi är rädda för att konsekvenserna av vårt handlande kommer att bli värre än av att fortsätta i samma bana. "Jag har hellre det här jobbet jag inte trivs med än att vara arbetslös", är nog en ganska vanlig tanke.  

Poängen med låttexten är nog att hur mycket man än kan skylla ifrån sig, man skyller på personer i ens liv, på uppfostran, på ens livssituation i allmänhet, så är det ändå man själv som måste göra en förändring om man vill må bättre. Och där kan jag faktiskt hålla med. Om en person i din närhet får dig att må dåligt så är det ändå du som måste se till att personen försvinner ur ditt liv, alternativt lära dig stå ut med det. På samma sätt, om samhället missgynnar dig, t.ex. såsom patriarkatet missgynnar kvinnor, så är det ändå du själv som måste se till att det börjar förändras. Det handlar inte om att du ska sluta klaga och nöja dig med allt, utan om att sluta tro att någon annan kommer att ordna det åt dig och inse att du själv bär ett ansvar för att förbättra samhället såväl som ditt eget liv.
 
 
Har någon ett bidrag til diskussionen? Klockan är mycket, och jag börjar bli osäker på vad jag egentligen tycker. Finns det någon bra slutledning på detta?

  En månad

Det är en månad kvar nu tills jag flyttar till Stockholm! (Okej, det var en månad igår.) Det känns ändå väldigt långt borta. 
Just nu är jag på sjukhuset. Fick lunginflammation. Sitter nu och sysslar med det enda rätta... tar photoboothbilder på mig själv, såklart!
 
       
 
       
 
       
 

  Om att tänja på sina principer för att passa in

Jag köpte en cider idag för att "fira" att jag är ledig i helgen. Och jag behövde inte visa id, vilket är rätt underligt med tanke på att de ska fråga alla som ser ut att vara under 30, jag är 19 och jag har fått höra att jag ser ut som en 14-åring. Kanske jag plötsligt ser ut att kunna vara över 30?
 
 
Nåväl, det är ganska intressant att se hur min syn på alkohol har förändrats mycket på en ganska kort tid. För bara ett halvår sen var jag helt anti, och blev nästan arg när jag nån gång var tvungen att köpa en öl till mamma för matlagningen bara för att jag då "bidrog till alkoholkonsumtionen".

Det är inte direkt så att jag är någon alkoholist nu heller, men min inställning till alkohol har helt klart förändrats. Att bara sådär köpa en cider inför en fredagskväll var förut inget alternativ, men nu känns det helt okej. Jag vet att det delvis beror på att saker har varit lite upp och ner på sistone, och jag ofta känner att jag behöver något (om det så är chips, choklad, lite nya kläder, en hel säsong av en serie på en kväll eller alkohol) som hjälper för stunden. Men samtidigt vet jag också att omgivningen har påverkat mig en hel del.
 
Många av mina vänner har nyligen "börjat" dricka (från att ha varit som jag, och i princip aldrig druckit), och det har självklart påverkat mig. Plötsligt insåg jag att jag satt ensam i min nykteristbåt, och det kändes lite obehagligt att vara så övergiven. Det har fått mig att, i alla fall i mina egna tankar, glida lite ifrån människor och det har självklart lett till funderingar såsom "Men skulle det vara så farligt att bara prova lite? Om jag anpassar mig lite så kommer vi kanske hitta tillbaka till varandra? Eftersom det är jag som är ensam är det väl jag som måste ändra på mig?". Så småningom har dessa funderingar, som först ledde till beslut om att "ifall jag blir bjuden kanske jag inte säger nej", slutligen lett till att jag självständigt köper en cider inför en fredagskväll hemma, utan att någon kommer att se mig dricka den eller ens veta att jag gör det.
 
Det är lite läskigt det där att veta hur beroende man är av andra, även fast man inte vill tro det. Att dricka en cider då och då är ingen big deal kanske nån tycker, och nä, det är det ju inte. Men om jag tänker lite större... Tänk om jag träffar en partner eller god vän i framtiden med t.ex. väldigt rasistiska eller kvinnofientliga åsikter. Kommer jag då att anpassa mig, och så småningom ändra åsikter helt? 
Att utveckla sitt tankesätt genom att få fler perspektiv och erfareheter är självklart bra! Men när man börjar tänja på sina principer för att passa in och få andra att tycka om en, då blir det problematiskt. 

  Nya böcker

Fick ett infall och beställde hem lite böcker... Jag har en hel hög med olästa böcker här som jag bara inte tycks komma igenom, och ändå beställer jag bara nytt. Fast nåja, det är bra att ha på lager.
 
Jag är lite arg på mig själv för att jag älskar att köpa böcker. Det kostar inget att låna från biblioteket, och det är betydligt mer miljövänligt. Men jag älskar att ha en massa böcker i bokhyllan. Jag hör till dom som vill ha eget bibliotek hemma, om än ett litet sådant, med mina favoriter.
 
De jag beställde var i alla fall dessa:

 >Barbara Ehrenreich - Barskrapad: konsten att hanka sig fram
En bok jag råkade höra om, och fick för mig att beställa. Jag skulle gärna vilja veta mer om just ekonomi och klass så jag tänkte väl att det här kunde vara en liten början.
 
>Katarina Wennstam - En riktig våldtäktsman
Jag har tänkt läsa den här boken väldigt länge, eftersom den alltid då och då kommit på tal i feministiska kretsar. Handlar om samhällets syn på våldtäktsmän.
 
>Murakami Haruki - Sputnikälskling
Min favoritförfattare! Jag har flera böcker av honom, och den här känns väl lite som en bok jag bara måste köpa därför att jag vill ha hela samlingen. Men visst verkar den också riktigt bra, precis som alla hans böcker. Och jag kände att det behövdes lite skönlitteratur också.
 

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta och läsa på något av det jag har på lager. Jag håller på med en annan bok av Murakami Haruki: Kafka på stranden. (Den läser jag på engelska dock.) 
 
 
 
 

  Leva i nuet?

Wow, hur blev det juli redan? Tiden bara flyger iväg och jag hinner inte med.
Nåja, livet är rätt trist just nu så det gör inget om det går fort. Dessutom väntar jag till 12.7, då antagningsresultaten borde komma.
 
Jag börjar verkligen känna mig pepp på att börja leta bostad o.s.v., och det går ju inte nu då jag inte ens vet vilken stad jag kommer att befinna mig i. 
 
För övrigt har jag rätt svårt med det där att "leva i nuet". Jag vet väl inte riktigt vad det innebär. Jag planerar och drömmer väldigt mycket om framtiden, både "verkliga" drömmar och mindre seriösa sådana (som mer är fantasier). Jag ser mig hela tiden som påväg någonstans. Självklart kan jag ibland också bara njuta av att ta allt som det kommer, men samtidigt tycker jag om att fundera på framtiden. Det blir som att uppleva saker två gånger när man först för gå igenom det i huvudet och sen uppleva det på riktigt.
Jag vet inte riktigt om det är en bra egenskap eller inte...

  Fördelar med loppis

Den här fina lampan köpte jag på Röda korset-loppis för ett tag sen. Av nån anledning har jag fastnat för gamla lampor, och jag ser så fram emot att börja inreda en egen lägenhet med en massa loppisfynd.

 
För övrigt är loppis typ det bästa som finns! Jag ska räkna upp några fördelar:
 
-Det är billigt. Det är en rätt självklar fördel. Jag tycker om att det finns ett billigt alternativ, som samtidigt känns etiskt okej. Jag spenderar i och för sig mer pengar genom att gå på loppis än vad jag annars hade gjort, men det är trevligt att få ge utlopp för ett sånt intresse som shopping fastän man inte har så mycket pengar.
 
-Återanvändning är ju alltid bra. Istället för att slänga hela gamla kläder och välfungerande saker som man tröttnat på kan man sälja det vidare, och genom att köpa begagnat minskar ju konsumtionen, och därmed behöver inte lika mycket saker tillverkas. På det viset sparas ju miljöresurser.
 
 -Mindre kemikalier. Allt man köper idag innehåller kemikalier, kläder är inget undantag. När det gäller enskilda kemikalier är det bara några som är skadliga, men då man tänker på alla kemikalier vi får i oss genom kläder, saker, mat, skönhetsprodukter o.s.v. förstår man att det blir många olika kemikalier som blandas. Och vi kan inte veta hur dessa samverkar. Man brukar prata om kemikaliecocktail.
Genom att köpa färdigt urtvättade kläder kommer man i kontakt med betydligt färre kemikalier!
 
-Individuell kreativitet! Visst känns det kanske nuförtiden som att "alla" handlar second hand, och därför känns det kanske inte som att man får en jätteunik stil genom att handla där.
Fast jag tycker att loppisar verkligen utmanar min kreativitet! Eftersom urvalet är begränsat måste man ofta göra det bästa av det som finns. Det finns inga köns-, ålders- eller statusgränser som det finns i vanliga affärer (eller åtminstone är det inte lika tydligt uppdelat). Man tittar mer på plagget i sig än på vem det var riktat åt från början, och det blir lättare att klä sig över t.ex. könsgränserna. 
 

  Jaha. Tillbaka till bloggandet.

Hej! Eller "hej igen" kanske jag borde säga.
Från att ha haft inofficiell bloggpaus sedan oktober ifjol börjar jag nu om, med ny domän, ny design och nya idéer.
 
Den här bloggen skapas främst för att låta den som så önskar följa med mitt liv när jag flyttar från en liten by i Finland till en i skrivande stund okänd stad i Sverige för att plugga på, förhoppningsvis, läkarprogrammet. Här kommer de som jag då inte får chans att träffa och prata med så ofta kunna ta del av mitt (antagligen tråkiga och meningslösa) liv. 
Sen kan jag ju nästan lova att det kommer att bli en hel del åsikter och funderingar här också. Det är nog det jag har saknat mest under min bloggpaus: att inte ha någonstans att skriva av mig i frågor gällande feminism, genus, hbtq och liknande.
 
Min gamla blogg, xchiaki.blogg.se, ligger kvar för den som vill läsa lite bakåt om japansk musik, Johnny's och fangirlande.

Till den som vill fortsätta höra från mig säger jag bara: häng på!

Nyare inlägg
RSS 2.0