En liten grej som kan provocera mig, det är när folk menar att "hbtq anses ju helt okej idag". Det nämns ibland som ett exempel när man pratar om annat som inte är lika accepterat, antingen som ett slags hopp inför framtiden (t.ex. teriantroper som hoppas på att bli lika accepterade som hbtq-personer), men också som ett hot inför framtiden (typ folk som undrar om vi inte ska tillåta pedofili, nekrofili och låta folk gifta sig med ett bord nu bara för att vi ska acceptera så jävla mycket).

 

Okej, jo, det har gått mycket framåt.. och på en del platser (t.ex. bland personer i min ålder i Stockholm) är det kanske till stor del sant. Men jag är lite kluven när det gäller vad jag ska tycka om påståendet.

På ett sätt tänker jag att det är jättebra ifall folk överlag har inställningen att "homosexualitet självklart är okej" typ. Åtminstone är det ju bättre än att man är anti.

Fast samtidigt tänker jag att det ju oftast är hetero-cis-personer som säger det här. Jag tror att man kan få rätt annorlunda svar om man frågar någon som faktiskt tillhör gruppen hbtq. Som jag sa, i t.ex. Stockholm kanske det faktiskt är helt okej att växa upp som homosexuell. Kanske är det ingen big deal överhuvudtaget. Jag vet faktiskt inte. Men åk bara ut till en mindre ort, till landsbygden eller så, och det är en helt annan sak.

 

Jag (som ändå är 90-talist, växte upp i en rätt vanlig familj (alltså inget extremreligiöst eller så)) växte upp i ett samhälle där homosexualitet "inte fanns", eller åtminstone var det väldigt långt borta. När jag var liten och hade hört ordet "bög" (och undrade ifall min storebror och hans bästa vän var det) skrattade mina föräldrar bort det, för det var så otroligt otänkbart att någon i vår närhet hade kunnat vara homosexuell. Sedan, som äldre, har jag hört otroligt mycket homohat från vuxna i min omgivning, och det har varit helt och hållet accepterat att säga såna saker. Trans har jag aldrig nånsin varit med om att nån skulle ha pratat om. Det har nämligen inte funnits på världskartan. Jag tror att det finns en del personer i min närhet (på min hemort) som på allvar aldrig ens har hört om att man kan vara transperson. 

 

Så här har det varit, och är fortfarande, på många ställen. Och många hbtq-personer växer upp i dessa förhållanden. Att säga saker som att homosexualitet inte är nån stor grej idag, och att det allmänt anses helt okej, tänker jag är att förminska dessa personers upplevelser.

 

Jag vågar påstå att en väldigt stor majoritet av alla hbtq-personer har växt upp med en viss rädsla. De flesta funderar på hur man egentligen ska göra för att komma ut, och man tvekar om man överhuvudtaget ska göra det. Många mår också väldigt dåligt, och känner att det är något fel på en. Visserligen är det nog många av dessa som sedan kommer ut, och omgivningen tycker att det är helt okej. Och många personer kan överlag leva lyckliga som sig själva, utan att behöva gömma sig så mycket. Men trots det så fanns ju rädslan där, en rädsla av att man kanske inte vågar vara den man är. Ofta finns även en viss rädsla kvar, t.ex. när man träffar nya människor och inte riktigt vet om man vågar vara öppen eller inte. Och så länge hbtq-personer känner rädsla eller osäkerhet inför att vara sig själva så kan vi inte påstå att "det anses helt okej att vara hbtq-person idag". För eftersom personer fortfarande inte vågar vara öppna hbtq-personer (på samma sätt som hetero-cis-personer) så tyder ju det på att det fortfarande faktiskt inte anses vara helt okej att vara hbtq-person (på samma sätt som att vara hetero och cis). 

Vi måste identifiera all homofobi och transfobi i samhället, och göra något åt det (och det tror jag att vi gör främst genom att acceptera att det trots allt inte är så accepterat och lätt att vara hbtq-person. Börja se vår egen homofobi och göra något åt den osv..). Det är först då, när alla växer upp och inte känner någon speciell rädsla eller ångest över sin sexualitet eller könsidentitet,  som vi kan säga att hbtq anses helt okej.

 

 

Kissie skrev nyligen ett inlägg som handlar om hur kvinnor låtsas tycka om fotboll för att få bekräftelse av män.
Det här är ett väldigt intressant fenomen, tycker jag. Jag har själv väldigt tydligt märkt av att jag bär på ett kvinnohat bland annat när jag har känt igen mig i såna här situationer. 

 

Jag har själv märkt av hur jag, speciellt bland män, har velat framhäva vissa egenskaper hos mig som är mer typiskt manliga. Ett väldigt tydligt exempel kommer från högstadiet, när vi skulle beställa klassringar. Vi kunde inte bestämma oss mellan två ringar, och det blev så att killarna ville ha en ring och tjejerna ville ha en ring. Jag hade egentligen inte större skillnad, och bestämde mig för att rösta på killringen för att verka lite speciell. 

Andra exempel är att jag inte har velat krångla med oviktiga saker som känslor, jag har försökt verka oberörd och cool i situationer där jag egentligen har velat reagera på förtryck, jag har velat vara den där tjejen som faktiskt gillar sex (till skillnad från alla andra tjejer. what!?). 

 

Allt detta för att få bekräftelse. För att visa att jag står över alla andra kvinnor, jag är lite bättre. Jag är lite mer som män. 
Jag har märkt av att jag gör det här, och därför försöker jag motverka det. För jag är inte "bättre" än andra kvinnor. Jag har känslor, och jag vill prata om dem. Jag vill inte vara "cool" och oberörd när jag blir behandlad på fel sätt, då vill jag reagera. Jag vill inte vara den där tjejen som konstant vill ha sex, för det kommer att komma tillfällen då det faktiskt inte stämmer, och då vill jag kunna säga nej.

 

Med andra ord: jag är precis som andra kvinnor. När jag umgås med män, och inte fiskar efter den här bekräftelsen, kommer de inte att säga att jag "inte riktigt är som andra tjejer", de kommer att se mig som en i mängden. Och vet ni vad? Det är inget dåligt. 

Jag fick en släng av minimalism idag, och har därför spenderat förmiddagen med att rensa ur mitt klädskåp.

Jag önskar att jag verkligen kunde gå all in med det där, men det är ju inte lätt. Jag kommer med en massa, bättre eller sämre, ursäkter. "Det här kan jag inte slänga, eftersom det är min hyresvärd som äger det", "Visst är det sällan jag använder den här fina klänningen, men ifall det blir bröllop eller liknande måste jag ändå ha något att ha på mig", "Den här köpte jag nyss, och trots att jag inte har använt den måste jag ge den en chans" osv.. 

Ja, det är jättesvårt.

 

Minimalism, för den som inte vet, är då man försöker klara sig med så lite som möjligt. Det gäller både prylar/kläder och andra rent materiella saker, men många minimalister försöker också minska ner på tv-tittande, slösurfande, och ofta försöker man även sluta fokusera på onödiga saker, älta problem och liknande, och istället fokusera på det man tycker är viktigast och gör en lyckligast.

Jag är inte särskilt påläst men det här är hur jag har uppfattat det.

 

Jag gillar den här tanken enormt. Jag tror att det i grunden handlar om att hela tiden ifrågasätta de val man gör, för att komma fram till vad det är man egentligen mår bäst av. Eftersom vi lever i ett väldigt kapitalistiskt samhälle, med en enorm konsumtionshets, så kommer vi hela tiden att ha olika företag som säger åt oss vad som gör oss lyckliga. Det här blir en enorm ond cirkel, eftersom hela idén bygger på att vi aldrig ska kunna bli lyckliga. Vi ska alltid behöva nya produkter, se bättre ut, besöka olika restauranger och klubbar, åka på olika resor, och gå på olika kurser för att bli lyckliga, och bli en så bra version av oss själva som möjligt.

Minimalism handlar väl lite om att hoppa ut ur den cirkeln och istället lyssna på sig själv. Om man lyckas sålla bort så mycket som möjligt av all yttre påverkan, kan man kanske komma fram till vad man själv helst av allt tycker är viktigt i livet för att man ska må så bra som möjligt.

 

Det är såklart jättesvårt, eftersom hela samhället går emot en. Därför vill jag inte att det ska vara på enskilda medborgares ansvar att bli minimalister och på så sätt krossa konsumtionshetsen. Däremot tror jag att det kan vara ett bra sätt att börja må lite bättre. Alla krav på hur vi ska se ut, vara och göra tror jag får oss att må riktigt dåligt. Att försöka strunta i det och känna efter vad man själv vill tror jag kan vara ett riktigt bra sätt att bli lyckligare. Jag vill själv försöka, ett steg i taget. Vi får se hur det går.

Det kliar i fingarna av att jag vill skriva (utan att jag ens vet vad jag vill skriva) men något tar emot. Jag ska ändå göra ett litet försök.

Jag har läst flera intressanta inlägg om patriarkatet idag. Bl.a. hos Lady Dahmer, Cissi Wallin, Schmenus ett och två. 

Jag gillar det enormt,  att man funderar ett steg vidare för att utvecka ideologin. Och utan att det behöver bli en massa överbevisande och tävlande mot anti-feminister.

Jag älskar själv att fundera på det här sättet. Man har en "sanning" (I det här fallet är sanningen att vi lever i ett patriarkat) och sen börjar man fundera ett varv till. "Eller är det verkligen så? Hur blir det om... ?" osv. 

Jag måste nog smälta den här tanken ett tag, låta det gro bak i huvudet, för att sen återkomma en aning klokare än innan. 

 

Samtidigt ogillar jag tanken på att fastna i den typen av diskussion. Speciellt med icke-feminister. Jag är så otroligt trött på att patriarkatet och dess effekter alltid ska behöva bevisas, och jag är trött på att höra samma motargument om och om igen. De dyker alltid upp i t.ex. kommentarsfält till feministiska texter och fokus flyttas från textens innehåll (ofta hur förtryck syns och vad man borde göra åt det) till debatter om huruvida kvinnorförtryck finns eller inte. 

 

Visst, jag tycker att medvetenhet är jätteviktigt. Jag tror att vi bör känna till olika maktstrukturer och liknande för att effektivt kunna bekämpa dem. Jag har skrivit om det tidigare här.

Samtidigt tror jag ändå att det ska gå bra att hitta sätt att samarbeta även med icke-feminister, eller personer som inte "tror på" patriarkatet, för att lösa problem med kvinnoförtryck rent praktiskt. Om både jag och en annan person tycker att det är problematiskt att kvinnor i många sammanhang hamnar i underläge ska vi väl båda kunna fundera tillsammans på vad vi ska göra för att lyfta och få fram kvinnor mer, oavsett vad vi tror att det beror på att kvinnor är i underläge från början. (Sen går det ju självklart ofta till en viss gräns, eftersom man ofta kan behöva en bakgrund för att kunna förändra helt. Det är det som jag skriver i inlägget jag länkade ovan.)

Jag tänker att vi måste lägga fokus på att göra något åt de problem som finns, och inte bara fastna i vem som har den rätta världsbilden. Jag vet att jag själv måste bli bättre på att backa här, och påminna mig om var jag borde lägga energin. Teori är viktigt, och väldigt intressant att fundera på, men kanske behöver vi bli bättre på att hitta rent praktiska lösningar också. 

 

 Den som känner sig manad får gärna försöka sig på att svara på frågan i rubriken. Behöver vi bli bättre på att tillämpa feministisk teori i praktiken? Och samtidigt då försöka hitta gemensamma värdegrunder med icke-feminister, så att vi kan arbeta tillsammans?