Jag fick en släng av minimalism idag, och har därför spenderat förmiddagen med att rensa ur mitt klädskåp.

Jag önskar att jag verkligen kunde gå all in med det där, men det är ju inte lätt. Jag kommer med en massa, bättre eller sämre, ursäkter. "Det här kan jag inte slänga, eftersom det är min hyresvärd som äger det", "Visst är det sällan jag använder den här fina klänningen, men ifall det blir bröllop eller liknande måste jag ändå ha något att ha på mig", "Den här köpte jag nyss, och trots att jag inte har använt den måste jag ge den en chans" osv.. 

Ja, det är jättesvårt.

 

Minimalism, för den som inte vet, är då man försöker klara sig med så lite som möjligt. Det gäller både prylar/kläder och andra rent materiella saker, men många minimalister försöker också minska ner på tv-tittande, slösurfande, och ofta försöker man även sluta fokusera på onödiga saker, älta problem och liknande, och istället fokusera på det man tycker är viktigast och gör en lyckligast.

Jag är inte särskilt påläst men det här är hur jag har uppfattat det.

 

Jag gillar den här tanken enormt. Jag tror att det i grunden handlar om att hela tiden ifrågasätta de val man gör, för att komma fram till vad det är man egentligen mår bäst av. Eftersom vi lever i ett väldigt kapitalistiskt samhälle, med en enorm konsumtionshets, så kommer vi hela tiden att ha olika företag som säger åt oss vad som gör oss lyckliga. Det här blir en enorm ond cirkel, eftersom hela idén bygger på att vi aldrig ska kunna bli lyckliga. Vi ska alltid behöva nya produkter, se bättre ut, besöka olika restauranger och klubbar, åka på olika resor, och gå på olika kurser för att bli lyckliga, och bli en så bra version av oss själva som möjligt.

Minimalism handlar väl lite om att hoppa ut ur den cirkeln och istället lyssna på sig själv. Om man lyckas sålla bort så mycket som möjligt av all yttre påverkan, kan man kanske komma fram till vad man själv helst av allt tycker är viktigt i livet för att man ska må så bra som möjligt.

 

Det är såklart jättesvårt, eftersom hela samhället går emot en. Därför vill jag inte att det ska vara på enskilda medborgares ansvar att bli minimalister och på så sätt krossa konsumtionshetsen. Däremot tror jag att det kan vara ett bra sätt att börja må lite bättre. Alla krav på hur vi ska se ut, vara och göra tror jag får oss att må riktigt dåligt. Att försöka strunta i det och känna efter vad man själv vill tror jag kan vara ett riktigt bra sätt att bli lyckligare. Jag vill själv försöka, ett steg i taget. Vi får se hur det går.