Jag har märkt av något riktigt roligt på sistone. Det är att jag har blivit vuxnare, och verkligen fått en analys jämfört med tidigare.

 

Det händer alltid då och då att man sitter på nåt litet släktkalas och så kommer det upp nån aktuell politisk fråga eller jämställdhetsdebatt. Nu senast var det om det här med att Pippi har rensats på en del rasistiskt innehåll. Och när jag väl fick frågan vad jag tyckte märkte jag hur orden liksom bara rann ur mig. Jag behövde knappt tänka efter, för det var saker som jag redan formulerat i mitt huvud hundra gånger.

 

Jag tänkte på hur många gånger jag egentligen bara har suttit där och lyssnat och känt mig arg och ledsen, men inte sagt nånting. Som när min pappa och min morfar för kanske 3-4 år sen diskuterade homosexualitet på en väldigt *ehrm* mogen nivå, och jag gick från bordet och låste in mig på toaletten.

En del av mina släktingar har varit aktiva inom just (kommunal)politik väldigt länge vilket har gjort att jag alltid har tänkt att "Hen vet nog bäst", oavsett fråga. Sen har jag märkt att männen överlag har en tendens att ta över, diskutera (tycker jag nu) ganska irrelevanta saker som inte ens rör dem.

Som kvinna, ung och överlag väldigt tystlåten har jag alltid känt mig underlägsen. Jag har tänkt att mina tankar inte är lika mycket värda som de andras, och att det är lika bra att jag inte ger mig in i nån debatt som jag ändå inte kan sköta ordentligt.

 

Men nu, några år senare märkte jag plötsligt hur jag faktiskt känner mig säker. Jag har en grund att stå på, min analys. Jag har funderat på olika frågor flera gånger, ur olika synvinklar. Jag har fakta för att backa upp mina påståenden. Jag känner till motargument och vet hur jag ska bedöma dem. Och framför allt så har jag lärt mig att de andra inte vet bättre bara för att de råkar vara äldre, eller män.

Det där med att bubbla över av frustration för att jag känner mig så liten och dum, men samtidigt arg utan att kunna förklara varför; det finns inte kvar. Nu vet jag att jag, i jämförelse med de andra, är "experten", och att jag kan hantera det. Jag vet att jag har kunskap, och jag vet att jag kan ta ner alla deras argument om jag vill och får chansen.

 

I slutändan ger jag mig ändå inte in i så många debatter. Ofta får jag inte möjlighet, och så känns det inte alltid värt att "förstöra stämingen" för det. Men det gör mig enormt nöjd att veta att jag faktiskt kan om det skulle komma till det. 

Det här är något väldigt värdefullt som feminismen gett mig. Att ha en grundläggande analys att stå på, och en tro på att jag, trots att jag är en ung oerfaren kvinna, har något att komma med.