Jag har tänkt en del på filmer på sistone. Och böcker och pjäser och all typ av kultur, men för att underlätta ska jag prata om filmer. Alltså fiktion, och hur vi kan analysera och bedöma den ur feministisk, jämställdhetssynvinkel.

 

Det finns olika sätt att analysera filmer. Bechdeltestet är rätt klassiskt. Man kan göra liknande test utifrån hudfärg. Man kan också räkna antal män och kvinnor. Eller så kan man titta på hur personerna i filmen framställs beroende på vilket kön, hudfärg, sexualitet osv de har (följer de sterotyperna, eller tillför de något nytt?).

 

Dessa sätt att analysera kritiseras ofta. Kanske eftersom det alltid finns en förklaring till varför det ser ut som det gör. Sen finns det så oändligt många perspektiv man kan se det ur, att det är omöjligt att komma fram till något konkret, vad gäller en enskild film. Det finns oftast både bra och dåliga saker med filmer, och samma fenomen kan ses som både bra och dåligt beroende på hur man ser det. Jag har, åtminstone inte ännu, hittat nån perfekt film, som inte skulle innehålla en enda grej som jag kunde störa mig på. Och om jag gjorde det skulle nån annan kanske tycka en helt annan sak. Därför tänker jag att det är ganska värdelöst att diskutera och analysera i syfte att komma fram till den perfekta filmen. Den finns helt enkelt inte.

Däremot tycker jag inte att vi ska sluta diskutera. Jag tänker att diskussion efter en film är jätteviktigt, om inte med någon annan så i alla fall med sig själv. Fundera på ifall filmen klarade bechdeltestet, räkna kvinnor och män, fundera på vilka roller olika personer hade. Sen får man tycka vad man vill om filmen. Det viktiga är väl att när man gjort detta på ett antal filmer så kommer man ofta fram till att det finns ett mönster (personer har, beroende på kön, sexualitet, färg.., olika roller i filmerna, till exempel) som kan vara problematiskt. När man väl har insett något, och kanske märkt att ens filmvärld är väldigt vit, cis, hetero, mansdominerad och kvinnonedvärderande... då kan man börja bredda.

 

Man ser alltså var det finns en brist, och sätter in lite extra där. Jag brukar t.ex. visa olika hbtq-filmer för min lillasyster och yngre kusin, just för att jag tror att de inte spontant kommer att se såna filmer själva eller tillsammans med vänner. Istället för att se en heterofilm, som de ändå har sett och kommer att se hundratals gånger, så ser vi en hbtq-film för att bredda på deras syn på sexualitet, och normalisera och öppna upp för vilka problem som kan finnas (som de kanske inte annars får ta del av). 
Jag försöker göra detta hos mig själv också, just nu försöker jag hitta och se på filmer som utgår ifrån rasifierade personer och belyser såna problem, för jag vet att jag har en brist där. 

Jag tycker att det är ganska ointressant att döma filmer utefter en analys. Jag kan njuta av en film även om den är jättestereotyp och dålig ur ett feministiskt perspektiv. Det viktiga är inte att hitta en perfekt film, för det kommer inte att finnas i ett icke-jämställt samhälle (dessutom, lycka till med att få med en massa olika perspektiv på typ max 3 timmar), utan att se till att man överlag får se en bredd av olika människor och deras problem, oavsett om man får det från filmer eller från verkligheten.