Jag funderar ibland på det där, hur man borde vara/se ut/bete sig som feminist. Mycket därför att jag själv har känt mig väldigt fel. Jag känner inte att jag passar in i den bilden av feminism som jag själv har.

Den bilden jag har är väl ungefär nån i väldigt könsneutrala kläder/frisyr. Synligt hår på benen och under armarna (som även gärna visas upp), inget smink. Feministen ska även vara väldigt stor, inte nödvändigtvis i betydelsen lång eller tjock, utan stor som i att ta plats i rummet. Få folk att se på en. Och dessutom inte vara rädd för att ta diskussioner, vara arg och ropa ut och vägra förtryckas.

 

När jag skriver det så här blir det ändå ganska tydligt att (i stort sett) ingen är ju ut på det här viset. Själv tycker jag att jag kommer ganska långt ifrån. Jag är oftast orakad och osminkad men annars passar jag inte in. Jag klär mig ofta i väldigt stereotypt kvinnliga kläder, t.ex. klänningar. Och jag är väldigt liten, tyst, blyg, undviker att debattera "irl" (jag vill alltid ha tid att fundera igenom mina argument för att jag ska få det på rätt). Det är nog främst det här med min tysta personlighet som jag mest har känt skuld över, eftersom den gör att jag känner att jag inte alls passar in som feminist. Det är också en egenskap som jag är säker på att inte bara är en produkt av patriarkatet (även om det säkert också spelat in), utan även ett medfött personlighetsdrag. 

Därför känns det så väldigt befriande när Fanny skriver så här. Att jag får vara en del av feminismen trots att jag inte riktigt passar in på alla sätt.