Jag tänker på att må dåligt, och vad man ska göra åt det. Jag mår själv inte speciellt bra nu, jag känner att jag står i en återvändsgränd och behöver en drastisk förändring på ett eller annat sätt för att ta mig vidare.

Det har pratats en del om just detta på sistone. Ofta handlar det om vad man ska skylla på (eller snarare vem som bär ansvaret): Samhället eller den enskilda individen. Jag har också själv skrivit om detta för flera månader sen. Det hittar ni här.

 

Jag vet att jag lätt fastnar i att skylla på samhället. Många av de saker som är jobbiga för mig beror på att samhället är så kravfyllt och inriktat på prestation. Jag känner mig också tvungen att t.ex. skaffa mig en utbildning som jag egentligen inte orkar med just nu, för att känna att jag har en chans att få jobb och ha råd att leva i framtiden. 

Samtidigt vet jag att det inte hjälper mig så mycket att skylla ifrån mig. Visst får det mig ibland att må bättre för stunden, jag kan tänka att det inte är jag som är lat och misslyckad som människa, utan samhället som ställer alldeles för höga krav. Dock så kommer samhället knappast att ändras alltför nämnvärt inom en snar framtid. Sånt tar tid. 

Jag måste alltså hitta en lösning på mitt problem nu, inom ramen för hur samhället ser ut, för att jag ska överleva. Dock måste jag försöka se till att den lösningen inte kommer ivägen för mitt försök att ändra på samhället. T.ex. kan försöka ha en positiv inställning till livet, och leva glatt med det, men om jag blir så inne i det att jag börjar tänka att problemet från början låg i min inställning (och inte i samhället) så har jag misslyckats.

Jag tänker att samma sak gäller för all typ av jämställdhetsarbete. Alla måste försöka sitt bästa för att överleva i det här samhället. För en del är det svårare än andra. T.ex. är det generellt svårare för mig som kvinna, än för en man.

Jag måste lära mig att hantera det på olika sätt. T.ex. måste jag i högre grad än män göra min röst hörd för att bli lyssnad på, jag måste bära med mig pepparspray när jag går ensam på kvällarna, jag måste ibland vara försiktig med vad jag har på mig osv.. Allt för att klara mig så bra som möjligt som kvinna i det här samhället.

Samtidigt får jag inte låta det bli min huvudagenda att klara mig så bra som möjligt. Då kan det hända att jag börjar trycka ner andra kvinnor, att jag håller tyst i viktiga frågor för att inte bli hatad, att jag överlag börjar jobba emot den feministiska kampen, och jobba med patriarkatet, för att för stunden bli omtyckt och få ett gott liv.

Fastän jag måste försöka leva ett så bra liv som möjligt trots förutsättningarna får jag inte glömma att huvudagendan är att se till att alla ska ha samma förutsättningar.

 

Det här är en väldig balansgång som feminist. Ofta vill man inte ge upp fördelar och inflytande man har skaffat sig, och man vill inte bli hatad. Därför kan det kännas lockande att typ skratta med i det där sexistiska skämtet istället för att bli den som förstör stämningen. Jag tycker att det känns bra att tänka att jag inte behöver agera feministisk till 100% i precis allt jag gör, för på något sätt måste jag överleva och försöka ha ett gott liv i det här samhället.

Samtidigt så minns jag alltid vad min huvudagenda är, att samhället ska bli jämställt. Och även om jag inte alltid kan kämpa för det kan jag i alla fall försöka låta bli att kämpa emot.