Jag har funderat en hel del på fenomenet "vita kränkta män" på sistone. Alltså män som, varenda gång det kommer nån typ av samhällskritik, och kritik mot dem som grupp, känner sig tvungna att försvara sig, avfärda kritiken och högt ropa "Jag är inte sån! Jag är snäll! Jag har aldrig våldtagit nån!".

Det är inte bara män som ropar. Kvinnor brukar också vara med och försvara, be en att sluta generalisera o.s.v..

 

Jag tror att det är farligt. Jag tror att det leder mycket till synen att det finns vissa män som är dåliga män och vissa män som är bra. Att det på nåt sätt skulle vara nån slags inbyggd, medfödd grej. "Vissa män är våldtäktsmän och det ska väl inte vi snälla män behöva stå för!?" är det ganska vanligt att man hör.

Jag tycker att det är en ganska sorglig syn, eftersom man då antar att man helt enkelt inte kan göra så mycket åt dom här elaka våldtäktsmännen, dessa omänskliga monster. Dom är bara onda helt enkelt, och vi får göra vårt bästa för att inte råka ut för dem.

 

Jag tror inte på det. Jag tror att det har mycket (kanske allt) med patriarkatet att göra ifall man blir våldtäktsman (eller förtrycker kvinnor på andra sätt). Och alla män är delaktiga i patriarkatet och hjälper till att upprätthålla det om dom inte aktivt kämpar emot det. Det är därför alla behöver ta ansvar för att faktiskt kämpa emot patriarkatet, och mot kvinnoförtryck, för annars är man med och upprätthåller det.

Jag tror det är farligt att hela tiden skylla på dessa onda monster som finns nånstans där ute och våldtar och förtrycker. För om vi fortsätter skylla på dem, så kommer vi aldrig att upptäcka att dessa s.k. "monster" (aka patriarkatet) sitter inuti varenda man vi nånsin möter. Och då kommer vi aldrig åt problemet.