Det är ett ganska vanligt fenomen att män höjer kvinnor till skyarna i t.ex. litteratur. Det finns antagligen exempel på detta från många hundra år tillbaka, hur man skriver om hur underbar och vacker kvinnan är på alla sätt och vis. Det sker också i nutid, t.ex. manliga bloggare som gjort sig kända genom att tala till tonårsflickor och mena att de förstår hur flickor har det och förklara hur perfekta de skulle vara som pojkvänner.

 

 

 

Jag tycker att det är ganska problematiskt. Det som alltid blir fel med att sätta nån på piedestal är att det blir så högt att falla ifrån. För de flesta kommer att falla förr eller senare. Förr eller senare kommer mannen att inse att hon faktiskt är mycket fräschare när hon är sminkad och uppiffad. Det är rätt jobbigt när hon får sina ångestattacker och det är inte alltid så kul att umgås med henne istället för att hänga med killkompisarna. Han kommer att inse att hon faktiskt inte var sådär perfekt som han trodde. 

Och då är det kvinnan som får ta smällen. Det är henne det är fel på. Hon är bara hysterisk, styrs av sina känslor och kan inte tänka logiskt. Hon är undantaget bland alla andra perfekta kvinnor. Hon borde ha lugnat sig, och ansträngt sig mer för honom och insett att han måste få ha ett eget liv.

 

Jag har också väldigt svårt att ta till mig av texter som glorifierar kvinnan. Jag känner aldrig igen mig. Kanske tycker männen då att det är mitt självförtroende det är fel på, och tror att lösningen är att bombadera mig med ännu fler vackra ord. Det kommer inte att funka, kan jag säga.

Det blir lite som det jag skrev om i det här inlägget, mannen tar sig ett slags tolkningsföreträde. Jag spenderar den mesta av min tid med att analysera och fundera på olika saker, bland annat mig själv. Jag vet hur jag funkar, jag vet vad jag är bra på och inte, och varför jag känner som jag gör. Jag är faktiskt riktigt bra på det där. Alltså vet jag att jag har en del svaga sidor. Jag vet att jag inte är en underbar människa eller kvinna. Och om en man då säger åt mig att jag är underbar och vacker så blir det lite att ta tolkningsföreträde och förneka det tankearbete jag gjort. "Jag säger att du är underbar, och då är det så för jag är man och har rätt."
Eftersom mitt huvud då automatiskt tänker att "nej, du menar inte mig. Du syftar på några andra kvinnor" så leder det också till en gruppindelning. De underbara kvinnorna och de icke-underbara kvinnorna. Lite hora/madonna-komplex alltså. De underbara kvinnorna, det måste vara dom där som är naturligt vackra, dom som är snälla och inte "bråkar", dom som inte blir hysteriska och arga. Jag passar inte in där, alltså blir jag en dålig kvinna.