HBTQ-filmtips: Torka aldrig tårar utan handskar

Det finns knappast nån som lyckats missa denna bok-/filmserie av Jonas Gardell. Själv har jag sett filmserien två gånger, och har läst de två första böckerna. Idag fick jag hem filmserien på dvd (=gråtfest ikväll).
 
 
Om det i mitt förra HBTQ-filmtips (The kids are all right) inte alls gjordes någon grej av "lesbiskheten" så är det här världens bögfilm. Hela filmserien handlar om hur det är att vara bög (eller svarare  hur det var, på 80-talet). Från att inse att man är homosexuell, till att komma ut, till att leva med det på en liten ort, till att ligga runt med en massa olika män, till att få aids och dö. 
 
Visst går det att kritisera filmen, det är extremt mansdominerat (det handlar trots allt om ett gäng bögars historia), och ibland känns det som att den vädjar till tittarens känslor lite väl mycket. Men det är kanske svårt för mig att säga eftersom jag inte var med. Kanske var det precis sådär (sorgligt) det var.

Det jag dock gillar mest med den här filmen är att den faktiskt utmanade mitt sätt att tänka. Främst med hjälp av en speciell karaktär vid namn Paul. Paul är verkligen Bögen med stort B. Han klär sig i väldigt tajta kläder, och ibland fjäderboa. Han pratar väldigt smörigt, och benämner sina vänner som "älskling" eller "lilla vännen då". Dessutom ligger han runt mycket. En väldigt stereotyp bild av en bög alltså.
När jag först såg honom blev jag lite irriterad. Jag tänkte att "igen måste det vara den där fjolliga bögen i fokus" och tyckte väl att man nån gång hade kunnat visa en helt "vanlig" bög, för att visa alla motståndare att homosexuella är vanliga människor som alla andra. Och visst har jag hört om folk som reagerat på Paul, och ogillat honom för att han är lite för mycket.
 
Men i slutändan blev Paul min favoritkaraktär, och den som faktiskt gav mig en ny syn på homosexualitet. För Paul var verkligen den som levde sitt eget liv, och vägrade anpassa sig efter hur andra ville att han skulle vara.

Jag kan relatera mycket till det inom feminismen. Som feminist får man ofta höra att man borde vara lugn och sansad och inte vara så radikal, för att man ska få icke-feminister att gilla en och förstå hur bra feminismen är. Det kanske låter helt okej, men är ganska farligt. För när du dämpar ner feminismen till något som anses accepterat inom patriarkatet, då får du en feminism på patriarkatets villkor. Och det är inte verklig jämställdhet. Om en icke-feminist tycker att det du säger är vettigt: då säger du något som inte är tillräckligt radikalt.

På samma sätt är det inom HBTQ-rörelsen. Många tycker att det är helt okej att vara homo eller trans eller vad man nu är, så länge det inte syns. Om du är helt "normal" och inte visar upp ditt beteende för mycket, då är det okej. Men det är ju inte det som är jämställdhet. HBTQ-personer förtrycks fortfarande, även om de accepteras, ifall de inte får vara sig själva fullt ut.
Därför kan jag önska att fler var som Paul, för att verkligen provocera alla homofobiska människor som finns. (Även om jag självklart förstår att många inte alltid orkar göra sitt kärleksliv till något politiskt.) Jag vill själv inspireras av Paul, och kunna leva mitt eget liv såsom jag själv vill ha det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0