Manshat

Jag har länge velat skriva ett inlägg om just manshat, vad det är och huruvida det borde finnas, d.v.s. fyller det någon funktion, eller borde man som feminism ta avstånd ifrån det?
Nu har jag en del tid att döda så här kommer det. Ganska spontant, och en väldigt personlig syn på manshat och kvinnohat eftersom jag aldrig hittat nån bra definition hos någon annan. Det kan jämföras lite med begreppet homofobi, som också är lite svårtolkat. Det handlar trots allt inte om en rädlsa, såsom namnet säger. (Jag tänker mig dock homofobi på samma sätt som jag tänker på kvinnohat; en struktur som uttrycks i att (i homofobifallet) homosexualitet och homosexuella ses ned på och förtrycks. Läs mer om kvinnohat nedan.) 

Vad är manshat?
 
Att hitta någon bra definition på manshat är inte lätt. Det går inte att tänka "man"= alla män, "hat"=stark avsky och tänka att manhat är att hata alla män. Det blir kanske lite enklare om man ställer ordet manshat mot ordet kvinnohat, för kvinnohat är betydligt lättare att sätta fingret på.
Kvinnohat är inte heller att avsky alla kvinnor, vilket många tycks tro. "Men, jag älskar ju kvinnor!", kan nån säga och i mitt tycke är den kommentaren i sig väldigt kvinnohatisk. Jag kan tycka att ordet är lite missvisande, eftersom det faktiskt inte handlar om ett hat eller en avsky på det sätt som vi tänker mellan en person och en annan. Samtidigt tror jag att kvinnohatet har flera dimensioner, och finns både på strukturell och individuell nivå.
Kvinnohatet är en struktur som genomsyrar hela samhället, och det är en direkt följd av patriarkatet. Patriarkatet gör oss kvinnohatiska. Patriarkatet gör att vi ser män som bättre, starkare o.s.v., och det betyder att vi ser kvinnor som sämre, svagare o.s.v.. Alltså har vi en samhällsordning där vi inte bara ser upp till män, utan vi ser ner på kvinnor, och dessutom trycker vi ner/vill vi trycka ner kvinnor ännu mer. Jag tänker att det är det som är kvinnohat. Kvinnohat uttrycks genom att vi på olika sätt försämrar kvinnans ställning ännu mer, bl.a. genom att sexualisera henne, misstro hennes kompetens eller ge hennes intressen och uppgifter låg status. Och det är sånt som allmänt sysslas med i dagens samhälle (titta bara på t.ex. reklam)
Alltså, sammanfattat: kvinnohat är när vi ytterligare vill minska kvinnans ställning i samhället.
 
Om vi då vänder på det märker vi snabbt att det inte finns något strukturellt manshat att prata om. Eftersom männen är i topp finns det inget som gör att vi automatiskt ser ner på dem (som det är för kvinnor). Dock kan man kan använda olika typer av manshatiska uttryck för att "dra ner" män, och på så sätt utjämna skillnaden mellan män och kvinnor. Vanligt är att man så att säga vänder på rollen, och behandlar män såsom man har behandlat kvinnor. Alltså t.ex. ser ned på manliga sysselsättningar, tar inte "den vita heterosexuella mannens" problem på allvar, undvika män i grupp o.s.v. Ofta tolkas även belysande av problem och generaliserande som manshat ("män förtrycker kvinnor", "mäns våld mot kvinnor" o.d.) men där vill jag dra en gräns. Där tycker jag att det handlar precis om det: att belysa problem och generalisera. Precis som då man pratar om att "vita förtrycker svarta". 
 
 
Vad är syftet?

Som jag redan skrev så kan olika manshatiska uttryck fungera genom att få ner män till kvinnors nivå. Det handlar främst om att få oss, både kvinnor och män, att sluta se upp till mannen så mycket för att vi ska få rum att ta fram kvinnan. Några exempel:
-Man kan kritisera den äckliga machojargongen inom manlig sport, och således också framhålla ett mer traditionellt kvinnligt sätt att sporta, d.v.s. överlag mer uppmuntran och vänlighet. (Nu vet jag dock inget om sport, så jag kan tänka mig att även kvinnor blir allt mer "macho" här...)
-Man kan kritisera uttalanden i form av "men även män blir våldtagna/slagna av sina fruar/utsatta för sexism" för att belysa att kvinnor i betydligt högre grad utsätts för dessa saker, och att det då handlar om ett strukturellt problem.
-Man kan aktivt försöka undvika att umgås så mycket med män, så att man får en världsbild som mer centreras kring kvinnor och deras syn på saker (d.v.s. man blir mindre påverkad av patriarkatet).
 
Tycker du att detta låter lite väl extremt så kan jag ju berätta att det är precis det som "kvinnohatare" sysslar med hela tiden. Man fnyser åt kvinnors sätt att umgås och göra saker, och framhåller det manliga sättet. Man förnekar kvinnors problem genom att säga att "män visserligen också blir utsatta för sånt". Man undviker kvinnliga perspektiv (t.ex. ser inte "tjejfilmer", läser inte böcker av kvinnliga författare, vill inte lyssna på en kvinnlig politiker o.s.v.). 
 
 
Är det en bra metod?

Man kan ju fråga sig om det är faktiskt rätt att gå tillväga på detta sätt. Vore det inte bättre att, istället för att försöka sänka någon, bara försöka höja kvinnans status?
För det första vill jag igen göra skillnad på målet och vägen dit. (Jag har skrivit om det tidigare här.) Målet är jämställdhet, har alltid varit, kommer förhoppningsvis alltid att vara. För att det ska bli jämställt måste dock antingen kvinnor "höjas" eller män "sänkas", och att sprida detta så kallade manshat är alltså ett sätt att sänka män. Det är dock inget man planerar att syssla med när jämställdheten är uppnådd. Man vill inte sänka männen under kvinnors nivå.

Jag tänker att det får finnas olika personer för olika syften, och om några personer får slut på myten att män är super och allt de gör är det bästa som finns (nu överdriver jag, men se till poängen) så är det jättebra. För i nuläget är det väldigt svårt att få upp kvinnor till den nivån. Däremot är det kanske inte alla feminister som bör syssla med att "sänka" män, utan det får finnas någon för det, och så kanske någon annan sysslar med att höja kvinnor, och en tredje sysslar mest med att informera o.s.v. Det är lite som diskussionen om huruvida man ska vara "vettig" och konstruktiv som feminist för att fler ska våga sig med eller om man ska vara arg och vägra ändra sig för att bli omtyckt. Det behövs nog någon till allt. Alltså blir det inte bra ifall alla feminister börjar försöka dra män på det här sättet.

Som jag redan sa så finns det inget strukturellt manshat. D.v.s. manshatet är inte inpräntat i oss såsom kvinnohatet är. Kvinnohatet är inte bara det där att kvinnor blir slagna, sexuellt trakasserade eller får höra rakt ut att deras intressen inte är lika mycket värda. Det är mer den uppfattning vi, både män och kvinnor, har om kvinnor, snarare än individuella kränkningar och glåpord. Det är där det blir problematiskt med manshat. Eftersom det inte finns ett strukturellt manshat kommer det då istället att mest bestå av just individuella kränkningar. Och jag är nog inte beredd att uppmuntra någon till det. 
Men jag tror att det finns sätt att försöka riva ner den positiva synen på allt manligt, utan att man ska behöva kränka enskilda personer. 
 

  Det är skillnad på målet och på vägen dit

Ofta stöter man på människor som menar att feminister är de som är mest sexistiska, eftersom de/vi pratar så mycket om kön och ofta vill ha könskvotering o.s.v.
De flesta som säger detta verkar vara kvinnofientliga personer som inte själva bryr sig ett dugg om jämställdhet på riktigt, utan bara vill tysta "de där gapiga kvinnorna". Men jag har också hört liknande argument från en del feminister och jämställdhetsförespråkare. Många tycker att man inom feminismen inte borde fokusera på kön alls, t.ex. genom att införa könskvotering till bolagsstyrelser eller lyfta främst kvinnlig litteratur/konst eller göra bechdeltest på filmer. 

Jag gillar inte heller då det blir fokus på kön. Men jag tror att det är viktigt att se två skilda perspektiv. Det framtida målet, och vägen att komma dit. 

Det framtida målet är för mig en värld där kön inte spelar någon roll alls. Där ingen tänker på hur många kvinnor respektive män det finns i en styrelse eftersom det är alldeles irrelevant. Där det inte finns kvinnliga eller manliga egenskaper, och ingetdera av könen står "över" det andra, inte ens omedvetet.
 
Men hur kommer vi dit? Genom att fortsätta som förut? 
Låt mig berätta hur det ser ut idag:
Det är männen som har makt. Jag kan inte siffrorna men det är en betydligt större andel män som styr i t.ex. olika företag eller riksdagar än kvinnor. Och folk tror att de är där p.g.a. kompetens. 
Det här tycker jag är väldigt tydligt kvinnohat. Man säger "Vi ska inte ha könskvotering. Människor ska väljas in baserat på kompetens, inte kön", samtidigt som man ser tydligt hur det ser ut idag. Det är som att säga att män helt enkelt är mer kompetenta än kvinnor. 
Och så är det inte. För vi har redan en typ av könskvotering. En som gynnar främst vita, friska, heterosexuella, cis-män. Det är inte någon slump att just den gruppen av människor har, och hela tiden fortsätter ha, den största delen av makten. Det är ju de som står på "toppen" i samhället. Det är den gruppen vi, ofta omedvetet, ser upp till, vill vara som, och ger tolkningsföreträde och makt. Vi vill att den gruppen ska ha makt eftersom vi (igen, omedvetet) tror att det är just de männen som är bäst.
 
Vad det beror på, alltså varför männen ses som de "bästa" i samhället, går jag inte in på mer här. Det blir alldeles för långt och jag har inga klara svar. Men vi kan kanske enas om att det delvis handlar om tradition? Män har alltid haft makten, det är alltså inte konstigt att vi tänker att "det har ju fungerat förut, då fortsätter vi så" och då tycker att det blir väldigt konstigt och ovant ifall någon kommer och bryter mönstret.
Jag kan ärligt säga att jag har väldigt svårt att se framför mig en rullstolsbunden svart kvinna som chef för ett stort företag. Även om jag ju vet att hon säkerligen hade klarat det lika galant som vilken man som helst. Därför är det ju självklart att det främst är just vita män man (ofta omedvetet) söker efter när man t.ex. vill anställa en ny chef, och då är det också just vita män som man hittar. (Man vill alltså hellre anställa en man än en lika eller mer kompetent kvinna eftersom man hela tiden har en omedveten bild av att det "ska" vara en man. Man hittar det man letar efter. Det är det som är könskvotering (även om den inte sker lagstadgat eller medvetet).)
 
Och och det då känns så ovant, vad är då det bästa sättet att få det att kännas naturligt? Jo, att kvotera in fler kvinnor! Om vi försöker ett tag med ett 50-50-system t.ex. i styrelser och liknande, så kommer ju så småningom bilden av "chefen" eller "person med makt" att vidgas och även omfatta kvinnor. Alltså kommer man i framtiden inte längre att omedvetet vara ute efter enbart den vita mannen när man ska anställa människor till höga positioner, utan man börjar anställa människor utan att tänka på kön. Alltså behövs könskvotering inte längre, precis som i den framtida idealvärlden. 
 
Könskvotering, eller överlag att fokusera på att lyfta fram kvinnor, är enbart ett redskap för att komma till en punkt där vi inte längre behöver göra just det. Jag tror att genom att i större grad lyfta kvinnan så kommer vi att frångå det system vi har idag där mannen är "bäst"/"står på toppen", och när det är gjort, när män och kvinnor är lika, då kommer könet inte att spela någon roll. 

  Att barn beter sig som vuxna är inte gulligt när vuxna beter sig som svin

Jag tänkte berätta om en sak som inträffade för länge sen. Jag gick i lågstadiet (som vi i alla fall kallade det på den tiden), antagligen i sexan. Jag var alltså typ 13 år (och ganska fjortis och allmänt ytlig, men det hör kanske inte till saken). Vi brukade ofta spela fotboll på rasterna, och eftersom jag gick i en så liten skola var även de yngre klasserna ofta med i spelet.
En dag var det en yngre pojke, jag tror han bara var etta (alltså runt 8 år) som var med och spelade. Han var en sån där ganska tuff kille, som ställde till med en del bråk.
 
Vi hade antagligen paus eller något för jag och mina klasskompisar stod i en klunga, men jag gissar att vi ändå höll på och "lekte" och fånade oss lite, sådär som man gör. Då kommer dendär 8-åringen dit, och jag vet inte om jag böjde mig eller något, men plötsligt går han förbi bakom mig och säger "Åh, het röv!". 
 
Det här var ju såklart jätteroligt och vi alla skrattade. Pojkens storebror var också där och var väl lite stolt över sin lillebror som var så rolig och betedde sig sådär redan. Jag tycker också att det var roligt, och ganska gulligt. Men det var då.
 
Nej, det är inte gulligt eller roligt att kommentera någons kropp på det sättet. Vi tyckte ju det, eftersom han var så liten och ändå sa nåt som vanligen vuxna säger. Jag menar, om han hade varit en 60-årig gubbe hade vi alla tyckt att "usch, så äckligt!". Men det är egentligen ingen skillnad. Det är precis lika äckligt med en sexistisk 8-åring som en vuxen person. Och det känns ju extra sorgligt att ett litet barn redan har fått lära sig att se ner på kvinnor. 

Och genom att skratta gjorde vi ju det bara värre. Vi bekräftade att det är okej att säga så, att det till och med är önskvärt och ger honom positiv uppmärksamhet. Det är väl inte så konstigt att han, precis som ungefär alla andra av oss, säkert växer upp med en nervärderande syn på kvinnor och kvinnokroppen. 
Jag önskar att jag då, istället för att skratta (och såklart skämmas lite), hade sagt till på skarpen att han inte har med min kropp att göra och att han inte har rätt att ta sig friheter att bedöma den.
Men hur skulle jag ha vågat det? Det vågar jag ju fortfarande inte (även om jag har slutat skratta, utan istället surt går iväg och svär för mig själv). 

  Ordet feminism – och varför det känns obekvämt att använda det

I och med att feminism blivit så omtalat på sistone hör jag ofta att man borde slopa ordet feminism eftersom det har så dålig klang. Det är människor som säger att de ”självklart står för jämställdhet”, men de känner sig inte bekväma i att kalla sig feminister.

Jag vill påstå att detta helt och hållet bottnar i ett kvinnoförakt. Antagligen oftast ett omedvetet sådant; det bär ju trots allt nästan alla på, även de rabiataste av feminister.

 

Men varför är det ett utryck för kvinnoförakt att inte vilja kalla sig feminist?

 

Jo, för det första: Dålig klang…?

Tänk på vad feminister har uträttat de senaste århundradena! Kvinnor får nu rösta, göra aborter, använda preventivmedel, arbeta och bestämma över sina liv på ett helt annat sätt än tidigare. Det är lätt att ibland som feminist känna hur dåligt allt är och hur mycket patriarkatet suger (för visst är det ju så), men visst kan man också glädjas över hur många rättigheter vi kvinnor har nu, som vi inte hade tidigare. Att säga att feminism låter illa i ens öron är som att säga att man stör sig på det som feminismen åstadkommit. Vi borde inte störa oss; vi borde hylla, resa monument! Vi borde känna oss stolta över att kalla oss feminister, bara för att det sammankopplar oss med de feminister som gett oss alla dessa rättigheter.

 

Sen finns de ju de som tycker att man borde börja kalla det ”jämställdism” istället. ”Ni feminister påstår ju ändå att det är jämställdhet ni vill ha!”, heter det. Ofta med en antydan att feminister ju bara vill att kvinnor ska bli överlägsna. Det här är självklart bara en missuppfattning, eller ovilja att egentligen förstå vad feminism är.

En definition som jag har hört och finner enkel, men ändå täckande är att en feminist ser att det finns en samhällsordning idag där män har den största delen av makten (d.v.s. vi har ett patriarkat), och vill göra det mer jämställt genom att öka kvinnornas andel av makten.

 

Feminister vill alltså ha jämställdhet, det är det som är kärnan i ideologin. Men det är inte riktigt så enkelt som att kalla det jämställdism (som faktiskt är en egen ideologi som på många sätt skiljer sig ifrån feminismen) eller att man är ”för jämställdhet”.

Genom att använda ordet feminism visar man att man betonar kvinnan, något som är ganska ovanligt i ett patriarkat. Att säga att du bara är ”för jämställdhet” säger inget om att du vill jobba för kvinnor specifikt. Det kan ju handla om att du vill jobba mot rasism, diskriminering av handikappade eller av sexuella– eller könsminoriteter o.s.v., och även om du specificerar det och säger att du vill jobba ”för jämställdhet mellan könen” så förnekar du kvinnans underläge då du väljer att inte kalla dig feminist. Vi tar det en gång till: Om du inte vill kalla dig feminist, men ändå säger att du är för jämställdhet mellan könen så säger du också att det inte finns någon betydande maktskillnad mellan kvinnor och män. Det är inte bara att strunta i fakta, utan dessutom att förminska kvinnors erfarenheter.

Däremot kan du ju självklart vara feminist, men välja att säga att du jobbar för jämställdhet t.ex. på din arbetsplats, eftersom samma sociala konstruktion inte nödvändigtvis gäller på din arbetsplats (eller andra sociala kretsar som skolor, olika grupper eller förhållanden) som i samhället i stort. Det jag reagerar på är alltså inte att vilja jobba för jämställdhet, utan att man samtidigt skyr ordet feminism. Därför vill jag rikta kritiken tillbaka: Om du nu säger att det är jämställdhet du vill ha, varför börjar du inte kalla dig feminist då?

 

Jag är inte dum. Jag förstår ju varför det tar emot lite att kalla sig feminist, och varför ordet känns så laddat. I dagens samhälle lär sig alla män att det mesta handlar om och är riktat till dem främst. Mannen är norm. Kvinnor lär sig i sin tur att anpassa sig efter detta, och ser det mesta ur ett manligt perspektiv som de sedan förvränger till att passa dem själva.
Så när det då kommer något sådant som feminism, som riktar sig till kvinnor främst utan att gå ”via” männen är det klart att det känns obekvämt. Männen som vant sig vid att allt ska handla om eller inkludera dem blir självklart upprörda, och även många kvinnor blir provocerade och tycker att det känns ovant när något handlar om dem främst.

 

Därför tycker jag att det blir extra viktigt att med stolthet fortsätta använda, och sprida vidare, ordet feminism. Det blir som en del av feminismen i sig.
Att sky ordet och linda in budskapet i omskrivningar gör enbart att vi får jämställdhet på patriarkatets villkor, d.v.s. en fortsättningsvis skev maktstruktur där männen sitter på toppen, men som vi tror att är jämställdhet eftersom vi är så vana vid att se allt från den manliga synvinkeln. 


Nyare inlägg
RSS 2.0