Jag har aldrig varit populär bland killar. Jag har alltid varit ful, konstig, äcklig och lite för blyg och avvisande för att någon ska våga ta kontakt. Jag har alltså levt mina 20,5 år som singel (med några få, oseriösa, undantag).

 

Jag har alltid tyckt att det här är jobbigt och pinsamt. Jag tycker det fortfarande. Om flera av mina vänner blir tafsade på på krogen kan jag bli avundssjuk för att jag aldrig blir tafsad på. Mitt värde just då sitter i hur knullbar jag är i mäns ögon. Hur oattraktiva dessa män än må vara, och hur lite jag faktiskt skulle vilja t.ex. ha sex med dem.

 

Men på sistone har en annan känsla börjat infinna sig.

Jag läser feministiska bloggar, och får reda på hur förtryck kan se ut på så många olika sätt. Fanny skriver mycket om just förtryck i relationer. Jag hör vänner berätta om saker män gör mot dem. Jag läser och hör om hur män går över gränser, har sex utan samtycke, vägrar förstå att nej betyder nej, fortsätter tjata om och om igen, vägrar förstå grundläggande saker i hur relationer fungerar osv osv osv.. Det tar aldrig slut.

 

För första gången i mitt liv har jag börjat känna lättnad.  Ja, självklart har jag, som kvinna i ett patriarkat, också råkat ut för min beskärda del av förtryck. Män förtrycker även utanför sexuella- och kärleksrelationer .