Vikten av att som förälder synliggöra homosexualitet

Blondinbella skrev nyligen på sin blogg om hur hennes son kanske skulle träffa sin framtida flickvän på en föräldragrupp de skulle besöka. Detta fick (är jag glad över) reaktioner, och människor undrade varför det inte lika gärna kunde vara hans framtida pojkvän. 
Det kom svar också på det, om hur man alltid ska vara så pk och varför man inte kan utgå ifrån att Gillis kommer att gilla tjejer eftersom majoriteten av killarna gör det. Jag ska försöka bemöta det.
 
Det finns en hel massa barn och ungdomar idag som inte är heterosexuella och som mår otroligt dåligt. Efter en snabb googling hittade jag siffror som visade att det är kring 20% av alla homo- och bisexuella ungdomar, samt de som är osäkra på sin läggning, som har försökt ta sitt liv. För heterosexuella ungdomar ligger motsvarande siffra på ett par procent. 

Att idag märka att man gillar personer av samma kön kan innebära en enorm kris. Dom allra flesta är hetero, till dom plötsligt inte är det (aka heteronormen). Det är i många fall en omställning när man inser att man inte är hetero, och det måste i många fall diskuteras, gås igenom, försöka förstås, accepteras... Man vill kanske förstå varför man är annorlunda än kanske alla andra man känner, eller så vill man veta hur det kommer att bli i framtiden.
 Och här sitter en stor mängd ungdomar helt ensamma. Det är väldigt stora frågor som man måste processa på egen hand. Kanske det kan vara en orsak till de väldigt höga självmordssiffrorna?
 
Att man inte pratar med någon beror såklart på rädsla. Och det är i många fall en befogad rädsla. Att vara öppen med sin sexualitet kan innebära att du blir utslängd ur ditt hem eller på olika sätt utesluten ur gemenskapen. Det kan innebära att dina vänner tycker att du är äcklig, konstig, eller bara inte riktigt vågar vara med dig. I värsta fall kan du bli misshandlad eller till och med mördad för din sexualitet. Många psykologer skolkuratorer och liknande har bristande hbt-kompetens, och kan ställa kränkande frågor ifrågasätta eller på olika sätt få dig att känna dig osäker. Allt detta sker idag, här.
 
Det är inte enkelt att ändra på heteronormen. Dock finns det enkla saker man kan göra för att underlätta för icke-hetero-personer. Problemet är då att många står ivägen och menar att "majoriteten är ju hetero, så varför hela tiden utgå ifrån att barnet inte kommer att vara det?". Som svar på det vill jag bara säga att heteropersoner inte överhuvudtaget kommer att bli diskriminerade eller utsatta bara för att andra får det bättre. Dock kan vi kanske hjälpa en stor väldigt utsatt grupp från att inte må så dåligt att självmord känns som den enda utvägen. Är det då inte värt mödan?
 
En väldigt enkel sak man kan göra är att ta in flera möjligheter när man pratar om någons partner. I exemplet med Blondinbella hade det varit så enkelt att prata om "Gillis framtida flick- eller pojkvän" eller varför inte bara "framtida partner". När man pratar med nya människor går det också bra att fråga "Jaha, vad gör din sambo?" eller "Har du någon partner?", kanske följt av "Okej, vad heter hen?". Istället för att hela tiden utgå ifrån att om du pratar med en man så är hans partner en kvinna, och tvärtom. Om du tydligt visar att det inte spelar någon roll för dig vilket kön personen ifrågas partner har så gör du det betydligt lättare för människan att umgås socialt. Hen behöver inte fundera lika mycket på om det är säkert att "komma ut" osv.. 
 
Jag kan dock inte nog poängtera hur viktigt det här är bland barn och ungdomar, främst från föräldrarnas håll. Många föräldrar är helt okej med att deras barn inte är hetero, men barnet kommer inte att veta om det om föräldrarna inte visar det tydligt. För ett barn som grubblar på ifall hen ska våga berätta för sina föräldrar att hen gillar personer av samma kön kan det vara en sån otrolig lättnad om föräldrarna bara säger något i stil med "Var det några söta flickor, eller pojkar, på lägret?", eller "Är du förälskad? Vad heter hen?". (Fokus på könsneutraliteten då, inte mina halvdåliga exempel på vad föräldrar kan säga till sina barn.) Det öppnar upp för att man kanske vågar berätta att man inte är hetero, och då får en chans att prata om sina funderingar.

Det är lätt att tänka att man "tar itu med det om det blir aktuellt", men grejen är att man inte kan veta om det kommer att bli aktuellt, och då kan det redan vara för sent.
Jag vill fråga Blondinbella, och alla andra som tycker att sånt här bara är pk-nonsens och lyxproblem, om de hellre tar och jobbar med att förändra sin inställning lite grann, typ bara lägga till ett extra pronomen när de pratar om sina barns framtida partners, eller ta sig tid att berätta att det inte spelar någon roll om barnet gillar tjejer eller killar, eller om de hellre riskerar att deras barn kanske inte ska våga berätta vem hen är, kanske vänta tills föräldrarna är döda innan hen kan tillåta sig själv att hitta en partner, kanske flytta bort till en helt annan stad bara för att kunna vara sig själv, eller kanske till och med välja att avsluta sitt liv, därför att det verkar mindre skrämmande än att komma ut inför de personer som står en närmast.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0