Lady Dahmer skrev om raggande och jag började fundera på det här med "nej som egentligen betyder ja" och hur vi snarare ser på normer och fördomar än på vad som faktiskt sägs i "raggningssammanhang". 

 

Jag (som trots allt är väldigt oerfaren på det här området) har själv en del erfarenhet av män som inte lyssnar på mitt nej, utan istället börjar tjata och försöka övertyga mig. Jag har inte blivit våldtagen, eller ens känt att jag i dessa situationer har blivit utsatt för något som jag inte har velat. Dock har man struntat i vad jag har sagt, tagit min tvekan som ett ja och fortsatt tjata trots att jag tydligt sagt "hit men inte längre". Visst har jag kanske egentligen velat, men jag har inte vågat säga det, eller varit rädd att verka för på ifall han inte skulle vara lika intresserad. 

 

Jag är inte stolt över det här. Jag vet att det är allmänt vedertaget att "kvinnor ibland säger nej fast dom menar ja", och visst kan det vara sant ibland (som i mitt fall). Den här tanken är skadlig eftersom den leder till att män kan ansäga sig ansvaret när de ligger med kvinnor som inte riktigt har samtyckt. T.o.m. vid de mest brutala våldtäkter där kvinnan har skrikit "nej" upprepade gånger och försökt ta sig loss går mannen fri, därför att "ett nej kan betyda ja". Idag går normer och förutfattade meningar före vad kvinnan ifråga säger. Om hon verkar blyg är det ju klart att hon inte riktigt vågar säga vad hon tycker. Vissa tjejer vill kanske inte verka slampiga inför sina vänner. Eller så är hon bara osäker på vad hon vill och då är det upp till mannen att övertyga henne. Man skiter alltså i vad hon säger, eftersom man tror att hon egentligen menar något annat. 

Därför försöker jag att inte bli en sån där kvinna som männen kan hänvisa till, "jamen vissa kvinnor säger ju nej fast de menar ja, hur ska man veta!?", jag vill inte reprocudera den här normen. Jag har bestämt mig för att jag tydligt måste säga vad jag vill, och om det inte respekteras ska jag gå därifrån. Kan jag inte säga ja trots att jag vill får jag klara mig utan.

 

Jag lägger dock inte all skuld på mig. Jag tycker att männen i de här fallen har gjort fel. Ett nej ska alltid betyda ett nej. Jag tycker att det här är en viktig grej som alla män borde tänka på: säger hon nej, respektera det och backa! Även om man är 90% säker på att det där blyga "njaa"-leendet egentligen betyder ja bör man lyssna på den nekande delen, och respektera den. Det är viktigare att ingen riskerar att utsättas för övergrepp än att inte få ha sex eller intimitet, hur mycket man än vill det. Och till alla män som tror att det är ett stort problem att kvinnor ofta inte visar vad de tycker: ifall kvinnan menar ja egentligen blir hon ju tvungen att säga det, ifall hon inte får något när hon säger nej. 

 

Jag vet faktiskt inte hur pass vanligt det är att kvinnor säger nej när de menar ja. Kanske är det rätt vanligt. Det spelar dock ingen roll. Respektera alltid ett nej, även om det "antagligen betyder ja", och visa att du lyssnar på vad jag säger. Annars finns det ingen garanti för att du kommer att lyssna på mig och respektera mitt nej när jag faktiskt menar nej.