Jag har sett en hel del kritik på feminism på sistone, om att vi inte kan hålla på och "trycka ner" män. Det är personer som får feminism att se ut som manshat medan de själva menar att de "behandlar alla lika" oavsett kön.
Jag vill svara lite på detta.
Manshat är, som jag ser det, inte en del av någon politisk agenda feminster har. Manshatet är en reaktion på förtryck. Ofta när jag blir extra arg så riktar jag den ilskan mot förtryckarna, alltså männen. Jag förstår varenda kvinna som vill försöka umgås så lite med män som möjligt, jag förstår dem som vill mörda män, våldta dem och kastrera dem. För män har utsatt och utsätter systematiskt kvinnor för så jävla mycket skit. Det är ett faktum. Därför är det, tycker jag, väldigt naturligt att man som kvinna känner hat mot män, och också rädsla. Det är ju inte så konstigt att man känner sig rädd när man går ensam genom stan på natten. Det har bevisats alltför många gånger att det finns skäl att vara rädd. Och därför är det också väldigt självklart att kvinnor blir arga på män för att de begränsar dem så.
Manshat är alltså ingen del i ett politiskt program (såvitt jag vet). Det handlar inte om vara arg och hata precis varedan person som råkar ha fötts med snopp, och tro att det ska leda till jämställdhet.
Men jag förstår att många män känner sig provoderade, och till och med sårade av feministers manshat. Jag är mycket medveten om att alla män inte känner sig särskilt privilegierade i patriarkatet. Många mår väldigt dåligt, till stor del pga att de inte har fått samma verktyg att hantera sina känslor som kvinnor. Många har hamnat i våldsamma sammanhang. Många, om än inte lika många som kvinnor, blir utsatta för våld i hemmet. Många blir i såna fall inte trodda eller tagna på allvar. Många blir också utsatta för diskriminering av andra orsaker, t.ex. homosexuella män, mörkhyade män, män med låg inkomst... Jag förstår att det kan kännas surt att då, när det känns som att man är på botten, samtidigt får höra att man har en privilegierad position i samhälle. Det kan vara väldigt svårt att se.
Det finns en del som verkar mena att feminister inte bryr sig om det. Att feminister tycker att män inte bör tas på allvar, därför att de är män och därför bara är privilegierade. Och jag vet att många feminister blir arga när män pratar om sina problem, och ibland kan det gå lite överstyr.
Men här tror jag att man måste se skillnad på den enskilda individen och på strukturer. Om en enskild person kom fram till mig och sa att hen har blivit våldtagen hoppas jag att jag kunde reagera precis likadant oavsett om det var en kvinna eller man. Antagligen mår personen lika dåligt oavsett vilket kön hen har.
Däremot tycker jag att vi på samhällelig nivå bör fokusera mer, i första hand, på att få slut på våldtäkter mot kvinnor, därför att det är ett mycket mer utbrett strukturellt problem. Som exempel.
Jag tror knappast att feminister tycker att mäns problem är bagateller, men de/vi är bara väldigt trötta på att allt hela tiden ska handla om män. Direkt när man problematiserar våldtäkt kommer nån som undrar "men killen då? Han kommer ju få dåligt rykte!", när man öppnar en ny tjejjour "men när ska det öppnas en killjour?", på internationella kvinnodagen "när ska vi få en mansdag?" osv.. Kan det nån gång få handla enbart om kvinnor? (Såsom det ofta handlar enbart om män, även om vi ofta inte märker av det eftersom det är så normaliserat.)
Slutligen vill jag säga att jag tror på män. Ja, jag är ofta skitarg, och jag kan ibland tänka att allt vore mycket skönare om det inte fanns några män i mitt liv. Men samtidigt vet jag att alla män påverkas mer eller mindre av patriarkatet, och jag tror att det är det som gör att de förtrycker. Det är den delen av män som jag hatar, och vill bli av med. Om de lyckades kämpa emot det, och jag ser det som min uppgift som feminist att hjälpa dem med det, tror jag att det finns massvis med kärlek och intelligens, ja, helt enkelt underbara människor där bakom. Jag längtar efter att få träffa dem.