Jag vill fundera lite över homofobi. Det är ett ganska komplicerat begrepp eftersom det inte handlar om någon egentlig fobi enligt definition. Därför vill jag reda ut vad homofobi är och inte är, och hur det uttrycks idag. Dessutom tänkte jag försöka reda ut förhållandet mellan heteronormen och homofobin.

Som jag redan sa så handlar homofobi inte om någon "riktig" fobi eller rädsla. Fobi brukar definieras som en ofta väldigt irrationell stark rädsla som i många fall hindrar personen att leva ett normalt liv.

Visst kan man ju prata om homofobi ur ett psykologiskt perspektiv, då man pratar om människor som faktiskt lider av en irrationell rädsla för homosexuella personer. Detta är dock inte speciellt vanligt, och det är inte det man vanligtvis avser när man pratar om homofobi.

Dock kan ju faktiskt den samhälleliga homofobin också innebära rädsla hos vissa personer. T.ex. rädsla för att själv vara/bli homosexuell, för att ens barn ska få problem med sin sexuella identitet ifall de växer upp med "homopropaganda" (vad nu det är...) eller att samhället på olika sätt ska påverkas av att homosexualitet syns öppet i gatubilden. Det är dock inte det här som är kärnan i homofobin, utan snarare ett symptom av den.

 

Man kan prata om homofobi på olika nivåer. Vi kan prata om en individiell nivå och en strukturell nivå. 

Den individuella nivån är ganska lätt att förstå, och det är den som syns tydligast även för heteropersoner. Det handlar alltså om individer som på något sätt ogillar homopersoner. Detta syns i allt från att en person tänker att det är lite äckligt med det där homoparet man ser på stan till kränkningar till våld på homopersoner. Jag räknar även religiösa homofober hit, även om dessa ofta kan ha svårt att se sig själva som homofober eftersom de anser sig handla i kärlek, och inte alls menar att sprida hat. 

 

Det finns en grupp människor som jag inte riktigt vet hur jag ska placera. Och det är de här som "inte har något emot homosexuella, men måste dom bete sig så här och sådär, och måste de synas överallt?". (Jag skrev lite om detta i föregående inlägg, hur det ofta anses vara okej att vara hbtq-person sålänge man inte visar det på något sätt.) Jag är inte riktigt beredd att avfärda dessa personer som homofober (kanske av personliga orsaker, eftersom jag känner flera sådana personer. Personer som är vettiga och antagligen skulle kunna ändra uppfattning ifall de funderade lite.) Jag skulle kunna säga att det här beteendet är ett symptom på den strukturella homofobin, så det här leder oss alltså vidare till...

 

Den strukturella nivån. Den här är inte lätt att uppfatta, och går på många sätt att jämföras med patriarkatet. Hetero-cis-personer har antagligen svårt att märka av den, eftersom de inte påverkas av den. En homoperson kan dock lätt märka av det här, i och med att man kan känna sig exkluderad, osynliggjord och tvungen att kämpa lite extra för att leva på samma villkor som en heteroperson. 
Jag läste ett ganska talande citat för ett tag sen: "Du är så ung, det går inte att vara säker på sin sexualitet i din ålder. Så länge du inte är hetero". Som vi vet så utgår man ifrån alla är hetero, tills motsatsen bevisas. Unga får höra att det bara är en fas, de har inte hittat den rätta än o.s.v. Detta är ett uttryck för den strukturella homofobin.
I sexualundervisningen pratar man ofta inte om hbtq, och när man gör det sker det ofta på ett väldigt rutinmässigt sätt, och läraren är ofta hetero utan större hbtq-perspektiv. Alla gånger jag har haft sexualundervisning har man kanske i förbifarten nämnt "övriga former av sexualitet" och listat homo, bi, trans samt vad de innebär. Jag minns inte om det alls pratades om det i högstadiet, eller om det var först i gymnasiet vi lärde oss om detta.
För att ge ett alternativ till detta kan jag ju berätta om en jättebra lärare jag hade som pratade om hbtq på en religionslektion när jag gick i trean i gymnasiet. Visst var det samma lista på olika typer av sexualitet (men heterosexualitet fanns med på listan, likvärdig med alla andra) , men hon berättade också om olika personer hon kände som tillhörde hbtq, pratade om hur läget såg ut i vår stad (hur och var hbtq-personer träffades) och lät oss diskutera i mindre grupper. Det här var nog en av de bästa lektioner jag nånsin haft.
För att ge ett till exempel på hur strukturell homofobi syns så kan jag ju nämna att på olika blanketter av olika slag där man ska ange civilstånd så glömmer man ofta bort registrerat partnerskap som alternativ. Det här gäller förstås i Finland, där homoäktenskap ännu inte är tillåtet. Något som bara det är en typ av strukturell homofobi. (Homopar osynliggörs och anses inte likvärdiga med heteropar.)

Som någon kanske märker så låter det här väldigt likt heteronormen. D.v.s. att man utgår ifrån att alla är hetero, och lever i tvåsamma heterosexuella relationer, och därför märker man ofta inte av något behov av att lyfta fram hbtq. Som jag redan sa så går heteronormen/homofobin ofta att jämföras med patriarkatet. Jag brukar ju ibland skriva om att det mesta i ett patriarkat riktar sig åt män, och sen måste kvinnor "översätta" eller se detta ur ett manligt perspektiv för att det ska passa dem. Det är ganska svårt att tänka sig det här, men när det gäller heteronormen är det lite tydligare.
Ett bra exempel är när folk frågar vem som är "kvinnan" i en bögrelation. Man ser heterorelationen, och måste sen "översätta" den på homorelationen. Först se saker ur heteroperspektiv för att sedan vända det till ett homoperspektiv. Först prata om heterosexualitet i sexualundervisningen, för att sedan smått gå in på en "variant" av det, som skiljer sig från heterosexualitet på det här och det där sättet. 

 

Jag vet inte om jag kommer till någon slutsats om förhållandet mellan strukturell homofobi och heteronormen. De är väldigt lika. Kanske samma sak? 

Som slutord vill jag ändå prata om då vissa menar att man måste kunna ta kritik av hbtq utan att avfärda det som homofobi. "Jag är inte homofob, jag kritiserar bara homopropagandan för att jag tror inte att den är bra". Som jag ser det: är man emot så kallad "homopropaganda" (som ofta går ut på prideparader och bilder av homopar i tidningar.) för att man tror att det är skadligt att se för mycket av hbtq-personer; då är man per definition homofob. Jag är öppen för att man kritiserar t.ex. pride (bl.a. fick ju årets pride i sthlm kritik för att vara väldigt mansdominerad och för att det var väldigt dyrt), men om du kritiserar pride för att pride innehåller och synliggör homopersoner, då är du homofob. 
Det är också fritt fram att kritisera och diskutera hurudana bilder och texter som ska synas i media. Hur ska homopersoner framställas, vad ska man skriva om, hur går man tillväga på bästa sätt? Det är relevanta frågor. Men om du stör dig på den där bilden i tidningen på ett lesbiskt par, för att personerna är av samma kön, då är du homofob.