Okej, som jag lovade: HBTQ-filmtips. I love you Phillip Morris. Film från 2009 med bl.a. Jim Carrey och Ewan McGregor. 

 

 

Filmen baserar sig på en verklig händelse (åtminstone sägs det så i filmen), hur svårt det än kan vara att tro. För det känns verkligen otroligt att det som händer i den här filmen faktiskt skulle hända på riktigt.

 

 

Steven, som spelas av Jim Carrey, har levt hela sitt liv i en lögn. När han råkar ut för en bilolycka bestämmer han sig för att från och med nu leva ett ärligt liv utan lögner. Han lämnar sin fru och sina barn och flyttar till Florida för att leva som öppet homosexuell. Han är dock snart tillbaka i sina gamla banor av lögner, och hittar på olika, inte så lagliga, sätt att skaffa sig pengar. Han hamnar i fängelse, och där träffar han Phillip Morris. De blir kära i varandra direkt, och när de blir åtskiljda lovar Steven att han ska göra allt för att de ska få vara tillsammans igen. Detta innebär naturligtvis fler lögner, och trots att han lovar Phillip att vara ärlig tycks han inte kunna sluta ljuga.

 

Det här är faktiskt en väldigt intressant film, även utan hbtq-aspekten. Många filmer som handlar om homosexuella verkar inte intressera heteropersoner i någon större grad. Här generaliserar jag, det är inte som att jag har statistik på det. Men jag kan absolut tänka mig att det är så, och det finns många filmer som jag har svårt att tro att man skulle vilja se om man inte själv är homosexuell, eller allmänt intresserad.

Det här har självklart en ganska klar orsak: Heteronormen. Det som riktar sig till homopersoner rör inte heteron. (Samtidigt som homopersoner förväntas vilja titta på heterofilm.) Samma mönster finns när det gäller kvinnor och män. Kvinnor förväntas t.ex. kunna titta på "killfilmer" (typ action eller andra genrer som ses som stereotyp manliga) och få ut något av det, även om ungefär alla karaktärer är män och pratar om "manliga" saker. Kvinnor förväntas ha ett intresse och försöka "översätta" filmen till att passa ens eget liv. Samtidigt förväntar man sig inte att en man ska vara intresserad av en "tjejfilm". Det är alltså precis samma sak som med heterofilmer och homofilmer.

 

Jag tror att det är bra att vänja människor vid att titta på hbtq-film (det är väl lite därför jag har den här kategorin här) trots att det kanske inte gäller dem själva i så hög grad. Just det där med att lära sig "översätta" budskap, trots att de inte från början riktar sig till en själv, tror jag är en bra sak. Speciellt då om man är den med mer makt. På det viset kan man utjämna skillnader, och dessutom ökar ju förståelsen till andra människor.

Den här filmen tror jag kan vara en ganska bra inkörsport till just att börja titta på hbtq-film som hetero. Just det att det faktiskt är en väldigt intressant film i sig tror jag gör att gränsen till att faktiskt "orka" titta på den, "trots att det är homofilm", är ganska låg. Sen kan man såklart gå vidare till mindre händelserika filmer efter att man vant sig.